DN listar för- och nackdelar med olika sätt att föda.

Jag lägger ingen värdering alls i det jag kommer att skriva i nedanstående stycke. Anledningen till att jag poängterar detta är att det berör en mycket känslig fråga. Olika sätt att föda passar olika personer olika bra. Jag vet att snitt passar många och att både medicinska skäl och rädsla kan vara goda själ nog för denna metod. De flesta har inget val.  Jag är övertygad om att man kan ha lika positiva upplevelser av snitt som av en.. såndärannan. Nedanstående är MIN historia. Så hade vi det ur världen.

Jag är jättetacksam att jag har en positiv upplevelse av att föda. Jag har fött mina barn ‘den naturliga vägen’ (om man så säger 😉 ) och har varit skonad både fysikt och menalt efteråt. Visst. Det har naturligtvis gjort ont men efteråt har det känts skönt och det har inte varit några komplikationer av själva födseln. Förlossningarna har varit elva och en halv timme med Anton, fem och en halv timme med WILMER. Med  Ossian var det lite annorlunda för då gick vi omkring på sjukan hela dagen med tre öppna centimeter och väntade på att huvudet skulle fixeras så att hinnorna skulle kunna sprängas. När det väl kunde göras så tog det typ.. en timme och en kvart.. eller något. Didrik är född på tre timmar och en kvart. Första känningen.

Första gången jag skulle föda barn bodde vi i Skåne. Jag var tjugofyra år och graviditen var inte planerad. Tanken hade nog inte ens slagit mig att jag någon gång skulle bli en mamma. Jag var livrädd för själva födandet. Jag kunde inte ens tänka bortom förlossningen för den tornade upp sig som en fjälltopp framför mig.

Jag minns att jag ringde till min barnmorska när de var några dagar kvar till det beräknade datumet och sa något i stil med; ‘Jag gör vad som helst för att slippa!!’ Hon sa till mig att ta det lugnt och ‘gå ut och ta en promenad eller något’. Det kanske låter märkligt men jag är henne evigt tacksam för detta. Att hon inte presenterade några alternativ. Hon var fantastisk. Hela hon utstrålade lugn. Det är klart att jag visste vad ett kejsarsnitt var och att man kunde få göra ett sådant om man var tillräckligt rädd. Jag tror att jag var tillräckligt rädd. Men jag tog den där promenaden och övervann min rädsla. Jag är stolt över det. Det gjorde mig stark. Jag har nog blivit lite starkare för varje gång. Rädslan har i och för sig avtagit men jag har övervunnit den fyra gånger.

Min personlighet är sådan att jag alltid ser till att inte ‘bakdörren är låst’. Det måste alltid finnas en väg öppen så att jag kan smita om det skulle behövas. Jag tycker egentligen att de är en smart strategi men från ett annat perspektiv kan man betrakta det som fegt. När jag åkte till sjukan dagen före Julafton 2001 var alla bakdörrar igenbommade. Det fanns ingen återvändo. För första gången.

Så var det. Min historia.