Jag ska just börja examinationen av vårt pm2 till ekonomiuppsatsen. Anton har farit för att kämpa mot Berg i innebandy. Och snart börjar sjunde och avgörande kvartsfinal i ishockeyn mellan LHC och Frölunda.
Om jag håller en tumme för lagen så håller ni en tumme för mig, ok?
Söndagförmiddag i Ljungsbro. Det är sista dagen innan entreprenören drar ur kontakten till isen och hela härligheten ska gråta bort. Anton ser ganska nöjd ut. Nöjd med att det inte är han som är på isen för tillfället. Nöjd med att det är sista gången för säsongen. Nöjd med att det snart ska bli hans tur att möta pappor och mammor i en match 🙂
I Landskrona blir en äldra kvinna misshandlad så illa att hon får livshotande skallskador. Anledningen var att hennes man hade tutat på en bil som han tyckte stod på fel ställe (om jag fattat rätt). Länk till artilkel på DN här.
Och jag tänker.
Jag tänker mig att jag sitter i bilen. Kanske har någon av barnen.. gjort något så jag blivit tvungen att stanna lite illa. Kanske är det ett säkerhetsbälte. Kanske är jag ensam med allihopa och kanske skriker två eller tre av dem för att de är missnöjda. Kanke alla. Kanske är det någon som mår dåligt och gåter. Kanske något annat. En stressad situation som har gjort att jag måste stanna till lite halvtaskigt.
INGET skulle göra mig så provocerad, som ett tutljud i örat just då. Och jag erkänner villigt att om jag vände mig om just i den situationen (likt någon jag beskrivit ovan) och ser att det är en gammal gubbe (med keps!) som sitter där vid ratten i den tutande bilen, så skulle detta faktum provocera mig ännu mer. Så är det. Jag står för det.
Men.
Jag skulle aldrig komma på tanken att gå ut och ge någon en snyting ändå. Och det skulle jag inte även om jag var stor och stark och inte var rädd för att få stryk själv. Hur provocerad jag än blev så skulle jag inte göra det. Dels för att jag säkert själv skulle bli anmäld för misshandel, men även för att jag inte tycker att man förtjänar ett kok stryk i den situationen. Det finns ju ORD, herregud. Det räcker långt 😉
Sedan finns det situationer då någon verkligen ‘förtjänar’ en snyting eller två. Som den som snodde min kamera exempelvis. Eller en situation jag hörde talas om igår (som jag tyvärr inte kan beskriva här) tex, där en person hade känt att ‘jag har aldrig varit så nära att…’ men ändå hade låtit bli. En tjolablängare där hade varit förödande och totalt lyft bort fokus från det som var viktigt.
OK. Glider lite längre ned i tratten. Jag tänker på två saker:
Det handlar naturligtvis om kontroll. Att kunna lägga band på sig själv i situationer där man så bör. Utifrån synvinkeln att konsekvenserna av ens handlande blir oproportionerliga i förhållande till ursprungsproblemet. Detta leder in på nästa punkt. Att tänka något längre än för stunden. Vad händer om jag gör si eller så? Det framstår troligtvis som otroligt fånigt att behöva resonera kring vuxna människors handlande i termer som man resonerar kring fostran av sina barn 😉 Men ack nödvändigt.
Och frågan blir då följdaktligen:
*se rubrik*
..och glöm nu inte att detta handlar om VUXNA människor!
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, bloggande, Familj, personligt, Resor och utflykter
Horisonten där är inte sned i verkligheten 😉
Bilden av Didrik är tagen i mitten av Juli och vi hade just kommit fram till Luleå. Vi hade först åkt från Linkan till Sundsvall och övernattat där på ett fint vandrarhem. Under andra dagen åkte vi den sista biten (ja, en rejäl bit) till Luleå.
Det var ganska varmt den där dagen vill jag minnas. Didrik var tio månader gammal och ville krypa på marken och smaka på allt. Jag minns inte temperaturen i vattnet men han kröp ut en bra bit och blev alldeles våt på kläderna.
Det är inte utan att man längtar till sommaren då man tittar igenom bilderna från norrlandsresan. Men nu är vi ju i alla fall på väg åt det hållet. I helgen blev det sommartid igen. Vilket i och för sig är lite jobbigt då man måste jaga ikapp en timmes förlorad sömn. Men det brukar rätta till sig ganska snabbt om man inte tänker på det för mycket tycker jag.
Ossian fastnade också på bild vid älven. Alla barnen och ett par vuxna badade. Själv stod jag på kanten eftersom jag är en kruka. Någon måste ju ta bilderna också 😉
Undrar just vem som ska ta bilderna nu då jag inte har någon kamera längre. Och jag kanske blir tvungen att bada nästa gång 😉 Tur att jag har lite gamla bilder att ta fram. Något annat skulle innebära totaldöden för den här bloggen. Kanske finns de som skulle tycka att det var bra rent av.
Efter en sådan vinter som varit nu känns sommaren avlägsen. April stundar och snöhögar, om än smältande, ligger kvar lite varstans. Lager på lager forsar de mot växande pölar och blottar vissa hundägares synder från en tre och en halv månad gammal vinter. När snön faller ner faller visst vettet ut för en del. Eller kanske körde han som skulle leverera de svarta påsarna till Tempo Tallen fast i en snödriva i kaoset före Jul. Vi har till och med korvar i trädgården. Nämligen.
Då sommaren är långt borta får man leva på minnena tills vidare. Denna morgon minnet av ett kvällssoligt dopp i Lule älv i mitten av Juli 2009.
Bilden: Wilmer vilar sig under matchen.
Fotot är taget med mobilkameran. Det är tyvärr det enda foto som blivit taget idag. Jag har tagit mitt sista foto med den digitala systemkameran som jag fick i present då jag fyllde trettio, och det fina lilla ljuskänsliga objektivet som jag fick på min senaste födelsedag.
Idag var det Björnligans Dag i Cloetta Center. Alla tre årskullar, nollettor, nolltvåor och nolltreor fick spela matcher mot varandra och allmänheten var inbjudna för att pröva på hockey.
Vi var där tidigt för Anton spelade match redan klockan åtta. Ossian och Didrik var med oss och barnvagnen placerades utanför omkädningsrummen för att inte vara i vägen (vilket en barnvagn för det mesta är var man än ställer den), och vände ryggen till en liten stund. Då jag återkom så var locket på skötväskan öppet och sufletten på barnvagnen var uppfälld. Skumt. Men jag fällde ned sufletten och stängde locket på väskan. Bara en liten stund senare så upptäckte jag att min kamera var stulen ur väskan, och att även Fredriks nyckelknippa var stulen (med nycklar till hus och bil och jobb och allt).
Så nu har jag ingen kamera och Fredrik har inga nycklar.
Men barnen hade i alla fall en kul och mysig dag. Både Anton och Wilmer hade matcher och Ossian var med på isen och åkte skridskor en liten stund. Efteråt åkte vi och käkade på Mc Donalds med barnen och nu under eftermiddagen har jag grejat lite med pm2.
Nu ska jag äta middag. Sedan ska jag starta en facebook grupp tror jag; ”Vi som blivit bestulna på Cloetta Center under Björnligans Dag”.
Bilden är från resan vi gjorde i somras. En resa som, likt många, hade många överraskningar i bagaget.
Ossian står på en fjälltopp. I bakgrunden syns fjällbjörkar.
Vi hade just lunchat i Lofsdalen och fortsatt västerut. Vägen gick bara uppför och uppför och uppför. Nu såhär i efterhand, och med den vetskap jag har nu, känns det fantastiskt att vår bil klarade av det 😉
Någon som är flink med kartboken kan säkert räkna ut vilken topp vi bafann oss på. Själv har jag inte en aning så här långt senare.
Otäck rubrik. Visst.
Jag såg Uppdrag Granskning på svt häromkvällen.
Efteråt tänkte jag skriva något om innehållet. Men eftersom jag hatar att skriva dåligt om viktiga saker, och inte har tid just nu att verkligen lägga tid på genomtänkta inlägg på bloggen, har jag låtit tankarna gro. Och jag är så nöjd med att det finns andra som skriver om det bisarra som hände efter att en flicka blev våldtagen på en toalett på en skola i Bjästa.
Och det är tur att något händer nu. Kanske upprättelse. Kanske kan den tredje undvikas.
För detta är nog bland det värsta jag hört talas om i hela mitt liv. Sant. Människor är odjur ibland.
Usch. Jag mår illa av orden.
Ett foto vi sett tidigare. Fast i en annan skepnad och denna gång , bakifrån. Didrik iklädd gummistövlar, utan brallor, mössa på huvudet (min coola från Fatpipe), och med en innebandyklubba i näven. Det finns inte många andra bilder att ta på Didrik i dessa dagar. Han väljer själv.
Bilden får även illustrera något annat. Avsaknaden av förändring. Extra påtagligt blir det just nu. Just denna tid då våren är på ingång. Vintern smälter bort. Förändringarnas tid ÄR här. Men inte HÄR.
Kanske är det bara en känsla. Många skulle säkert säga att det det bara är en känsla. Men då jag återvänder till början. Och läser. Kan jag se att jag tänkte på samma sätt då. Exakt.
Jag vet att det är nära nu. Ser bakåt. Och blickar framåt. Kanske kommer en annan tid. Kanske kommer förändringarnas tid 😉
..fått tag på den också 🙂
Som Martin Timell (som också satt i tv4-studion) sa:
”Om man vill vara ekologisk kan man ta en kravodlad gurka istället”
Lottas Dagbok 