På bilden: Facebook style. Vänligen ”gilla om jag ser det minsta lilla bra ut”.
Detta är en uppmaning.
En uppmaning till alla som har barn som har ett liv på Facebook.
Håll koll på vad era barn skriver i detta forum!
Prata med dem om hur de tror att det känns att vara den enda av femtiosju som inte får en tumme upp på en ”kommentera så gillar jag din kommentar om du är det minsta söt”-statusrad. Många där ute vet redan hur det känns. Lovar.
Jag ser ett mönster. Ett mönster där hierarkier formuleras och cementeras.
Facebook är en arena för mycket positivt. Men det är även en arena för mobbing. Och ärligt talat så skiter jag i vad alla vuxna hittar på mot varandra. Detta handlar om barnen, och i synnerhet de som egentligen är för unga för att vara på Facebook. De som i många fall inte är mogna för att hantera detta sociala verktyg.
Se till era barn! Skaffa ett konto själv och ta ansvar för vad era barn gör på Facebook. Eller ta ställning och tillåt inte Facebook alls för barnets räkning. Vår ansvarsskyldighet sträcker sig hela vägen dit. Oavsett vårt eget intresse för företeelsen i sig.
I barnidrottens värld hör man ibland kommentarer i stil med ”ungarna vet redan hur de ligger till i alla fall” för att skapa gehör för att man som ledare eller förälder befäster barnens egna informella hierarkier genom olika aktiviteter. ELLER att vända ryggen till. Kommentaren i sig är ett tecken på att man misslyckats med något synnerligen viktigt. Vuxnas uppgift är att utmana barnens informella hierarkier. Inte bekräfta dem som riktiga.
På samma sätt misslyckas man med en synnerligen viktig sak då man ger fritt spelrum till barnen på Facebook och de deltar i sådana ”du får en tumme om du är det minsta söt”-trådar. Detta misslyckande är dock inte bara föräldrarnas utan tillfaller hela nätverket kring barnen. Alla vi som har till uppgift att förmedla ett värdegrundsbudskap.
Facebook kan säkert framstå som en låtsasvärld ur vissa perspektiv men för barnen är det inte det. Det är allvar. Lika mycket som vilket annat umgänge som helst.
Jag var på ett möte vid ett tillfälle där en av deltagarna inte ville ha information via mejl för att ”alla kanske inte är intresserade av sådant”. För mig är det samma sak som att vara ointresserad av brevlådor eller av att svara i telefonen. Har man barn på Facebook gäller samma sak. Ointresse är inte ett giltigt skäl till frånvaro.
Ja. Jag förstår att man inte kan se allt. Jag förstår att man inte kan vara precis överallt. Men man kan göra sitt bästa. Mina ungar kan säkert också komma att dyka upp i fin/ful?-trådarna på fejjan men jag kommer ALLTID att göra mitt yttersta för att de inte ska vilja vara där.
För om vi föräldrar inte finns där och tar ansvar, vem ska då göra det? Flugornas herre?
– Posted using BlogPress from my iPhone
Filed under: Allmänt, debatt, Familj, Kändisar, nyheter, personligt, samhälle
Då jag surfade runt för att hitta en länk till en grej som jag tänkte skriva om senare så hittade jag en artikel om Elton John och hans man. De har blivit föräldrar till en jättesöt liten pojke. Så långt väl. Tycker jag. Jag tycker att det är fånigt att dölja omslaget för att barnet har två pappor.
Men jag får lite ont i magen av en sak faktiskt. Elton John är 64 år. Hans man är iofs ‘bara’ 48. Det är inte ok. Föräldraskap har inte med sexualitet att göra så till vida att ett homosexuellt par skulle vara sämre föräldrar än ett hetropar (fast förvisso kan alltid diskussionen föras kring lämpligheten med att skaffa barn som man redan från början vet ska flytta fram och tillbaka mellan två hem vilket i de flesta fall annars är ett andrahandsalternativ då man inte längre kan vara tillsammans men vanligt då två homopar skaffar barn ihop). Dock tycker jag att det inte är att ta ansvar att ‘skaffa’ barn som kanske inte kommer att få ha sina föräldrar med sig genom hela barndomen ens. Det räcker med att den ena föräldern är 64 (som i detta fallet). Naturligvis gäller det även för hetrosexuella. Jag tycker att Elton John är för gammal för att bli pappa. Surrogat eller ej. Undrar hur man tänker då man väljer att göra som de gjort..
Nä usch! Det känns lite som att barn blir som en handelsvara. Något man skaffar då man själv skaffar då det passar. Lite som ett husdjur. Och det har som sagt inte med homosexualitet att göra.
Nu får jag säkert mothugg. Jag kan ta det 😉
..och det är en väldigt söt bebis de fått 🙂
Vaknar till ett nytt Sverige. Ett land som valt att släppa in det lortiga patrasket i de fina salongerna. Täcket är tungt denna morgon.
Jag gillar att vara svensk. Jag är glad att leva i ett land där de flesta människor ändå har det bra (och visst finns det invändningar mot det men jag väljer ändå att konstatera att förutsättningarna är goda att få ett bra liv i vårt land). De politiska partierna som sitter i riksdagen har alla för avsikt att att alla människor ska ha det bra (om än med olika idéer om hur detta skall ske). Man kan rösta rödgrönt eller på Alliansen. Whatever. I detta avseende saknar det helt betydelse.
I dag är jag dock lite sorgsen. Anledningen är att jag är besviken. Jag som alltid har gillat att vara svensk har kommit till insikten att en ganska stor procentandel av mitt folk inte kan vara särskilt smarta. Jag gillar inte känslan ty jag är inte den som brukar sparka nedåt men tyvärr har 5,6% av mitt folk valt att slösa bort den enda möjlighet de har till att påverka landets politik på fyra år på ett populistiskt parti som helt saknar god människosyn, ideolgi och utrikespolitik.
Jag vill alltid se det goda i människor. Här ser jag inget gott. Den enda ursäkt jag kan hitta till att lägga sin röst på detta parti (och fortfarande trots allt vara en människa vari något gott är att finna) är att man är korkad. Eller lurad. Bittert konstaterar jag att det måste vara så.
För hur är det annars möjligt? Hur? Att Sverigedemokraterna, denna äckliga finne på den svenska politikens näsa, lyckats att lura så många? Tror dom att någonting alls kommer att bli bättre nu?
Egentligen har jag inte tid att hänga här men jag var tvungen att ta del av lite nutid på en lättillgänglig sajt 😉
Naturligtvis blev jag uppretad. Som alltid.
Sverigedemokraterna har hängt ut en massa folk på en blogg (en pinsam rackare som jag inte länkar till) vilka var högljudda under ett torgmöte som partiet hade i Landskrona. Bland annat en sexårig flicka som de menade ‘visade avsky för demokrati’. Bloggen länkar även till en ‘fantastisk fotograf’ som ‘satt ihop ett ark av människor som gör Landskrona till ett åtlöje’.
Utan att göra någon värdering av detta partis huvudsakliga politiska budskap över huvud taget kan man fråga sig; vem är det egentligen som påverkar de demokratiska förutsättningarna?
Är det en sexårig flicka, hennes pappa och en hög med andra som höjer sina röster mot något som de inte gillar?
Eller är det företrädarna för detta politiska parti som fotograferar människor, bland annat minderåriga, och hänger ut dem och skriver ned dem på internet? Och därefter även försvarar detta med ett hotfullt; ”då kanske föräldrarna tänker till nästa gång”. Underförstått; ‘oj, oj, håll er hemma då vi pratar om ni inte gillar det vi säger för annars kanske ni får era liv förstörda genom att bli uthängda på nätet!! ‘ I sann förtryckaranda.
En demokratins väktare?
Inte för att jag vill röra om i någon gryta eller så.. men jag tycker att en viss kategori frågor kanske behöver nyanseras en aning. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva om det. Det blir bara fel. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns många pappor som är bra. Jag vill verkligen inte bli osams med någon av dem.
Amanda Widell tycker såhär. Och Sanna Lundell tycker såhär. De får en hel del del kritik. Jag kan inte låta bli att småle lite åt vissa präktiga, självgoda och tunnelseende kommentarer de får från människor som ser vissa saker som ‘en självklarhet’ osv. Och mammor som ‘verkligen inte tycker att en man som arbetar på dagarna ska behöva gå upp på natten’. Jag undrar vad en man som tycker att den som jobbar utanför hemmet ska gå upp och ta hand om barn på natten skulle göra om han fick barn med en kvinna som har den inställningen. Kanske är det ena en produkt av det andra och det andra en produkt av det första s a s 😉 Sorgligt i så fall.
Personligen tycker jag att det är bra att belysa tillrättavisande mammor och pappor med fina ursäkter även från detta perpektiv. Även om det bara är ett fenomen som förekommer i vissa fall..
Vill börja med att säga att jag är beredd på mothugg nu. För det är säkert minst en som kommer att missförstå mig.
Det gäller pappor som inte vill bli pappor. Och innehållet i den länkade artikeln i synnerhet.
För det första så har debatten om huruvida de ofrivilliga papporna ska behöva betala underhåll eller inte fel fokus. Pappor betalar inte underhåll för att mamman ska bli rikare utan för att deras barn skall kunna få mat på bordet och kläder på kroppen. Utan personlig erfarenhet på området vågar jag ändå säga att underhållet (det som motsvarar Försäkringskassans underhållsstöd) inte täcker hälften av kostnaderna som barnet medför för den ensamstående mamman. Och vem ska betala för barnet om inte pappan ska göra det? Ett allmänt bidrag till alla ensamstående mammor? Så att alla i samhället ska betala för att vissa pappor inte vill ta ansvar? Om man utgår från barnets bästa så är detta ingen diskussion. Personen som blir intervjuad i artikeln tycker att sådana som han ska slippa betala underhåll för att morsan till hans barn redan hade mycket pengar. Det tänker jag inte ens kommentera (mer än gratulera damer med gott om flis till ökade möjligheter att få ett ragg på krogen om hans önskemål skulle bli verklighet 😉 ).
För det andra så kan man inte alltid välja. Eller välja bort. Ibland faller ett ansvar på en individ som man inte har beställt. Man kan bli sjuk eller förlora en närstående. En kvinna kan bli gravid. Ofrivilligt. Och måste ta ställning. Bli en ofrivillig mamma. Ska hon också slippa betala för sitt barn då? Visst kan hon välja att göra abort men det är inte alltid ett lockande alternativ med konsekvenser för henne som en ‘borväljande’ pappa inte skulle komma i närheten av. Jag skulle vilja säga att en mammas situation vid en oönskad graviditet inte är särskilt rolig. Hon kan aldrig komma undan ansvaret. Trots att hon har valmöjligheten.
Vilket osökt leder in på..
..det tredje: Perspektiv. Man talar om barnens perpektiv i Sverige 2010. Så även juridiskt. ‘För Barnens Bästa’. Ser man situtionen från pappornas perpektiv så ska de givetvis inte betala underhåll eller behöva betala underhåll (eller för all del behöva anstränga sig för att skapa en god relation till sitt barn). Stackarna. Det snackas om pappornas rätt att välja (och pappornas rätt till sina barn i andra sammanhang) osv. Jag upplever att det som diskuteras allmänt är barnens rätt (vilket är bra) och pappornas rätt.. till det ena och det andra. Jag gissar att det skulle upplevas provocerande om man skulle börja se alla situationer ur mammornas perspektiv (och det skulle nog i många fall inte förbättra pappornas förhandlingsläge i dessa situationer). Personligen tycker jag att det räcker med ett barnperspektiv, och jag oroar mig inte för att det juridiska läget i denna fråga skall förändras åt något annat håll.
För det fjärde så har man ansvar för var man sprider sin säd. Det är ett ansvar man inte har möjlighet att avstå från genom att lägga det på någon annan. Med den synvinkeln blir detta inget att diskutera.
Håller dock med personen som intervjuas i artikeln att man som pappa borde få hjälp om det förligger anknytningsproblematik. Det får man som mamma och det borde man få även som pappa. Det hade varit för barnets, föräldrarnas och samhällets bästa.
Amen.
Vill även påpeka att jag absolut inte är någon motståndare till att pappor tar lika mycket ansvar för barnen som mammor. Jag tycker att det är jättebra att man delar och gillar då båda föräldrarna är lika engagerade i föräldraskapet. Även om man kan diskutera i evighet när man man kan anses ‘dela’ och ‘ha lika stort engagemang’. Fast detta är en annan diskussion än den ovan. Likaså situationen då en mamma försöker undanhålla en pappa möjligheten att ta ansvar om han så önskar (och det inte föreligger anledningar till att han inte bör), är en annan diskussion.
Ställer mig även upp i rad bakom dem som tycker att författaren som nämns i artikeln borde varit anonym för sitt barns skull. Nog om detta.
Ja. Det är ju hög tid nu eftersom vi har en stundande högtid 😉
Jag är klassmamma.
I går kunde man läsa en insändare i vår lokaltidning, som var skriven av en ensamstående trebarnsmamma. Hon ville att man skulle förbjuda insamlingar till presenter till lärarna. Hon hade räknat ut att att det kostade henne 150 kronor om året att delta i dessa insamlingar. Hon menade att föräldrar ‘knyter näven i fickan och betalar’ för att inte deras barn skall utsättas för negativ särbehandling i skolan. (Idag får hon ett och annat svar.)
Jag är kluven.
Pengar till presenter till lärarna har samlats in så länge jag kan minnas. Skillnaden nu jämfört med när jag var liten är väl att nu skall det köpas presenter till åtta personer istället för en.
Det skulle liksom vara så uppenbart personligt och pinsamt om inte den där julgruppen väntade på katedern efter avslutningsstuden i gymnastiksalen. Och fröken skulle säkert undra vad hon gjort för fel den gångna terminen. Ingen skulle ju såklart säga något. Men åtminstone skuggan av en tanke skulle troligtvis finnas där.
Och vem skulle skuggan fall över om inga pengar samlades in? Jo.. troligtvis klassföräldrarna. Det känns som att insamlandet är en viktig informell del av uppdraget. Det finns förväntningar. Där också. Det är ganska mycket jobb med organisationen av insamlingen. Jag behöver nog inte gå in närmare på detta.
Jag minns hur jag förbannade den där morsan till en klasskamrat till mig då jag gick i sjuan, som gick och köpte en julkrukväxt till läraren på eget bevåg. Vi hade inte tänkt köpa något. Vet egentligen inte varför, men vi i klassen var överens. I alla fall så kom hon till mig sedan och ville att jag skulle samla in sjuochfemtio (!!) per person i klassen. Jag tror att hon kom just till mig eftersom jag var klassens elevrådsrepresentant (såklart 😉 ). De var vid denna tidpunkt i historien jag drog på mig min första magkatarr. Jag fick inte in pengar av alla naturligtvis. Ingen ville betala.. naturligtvis. För vi hade ju kommit överens. Jag tror jag gav upp någon gång i början av juni. Nu när jag är ‘vuxen’ kan jag väl tänka som så att jag skulle agerat annorlunda . Men det är ju inte så lätt att tänka som en vuxen då man är tretton år (och här vaknar frågan om vem som egentligen skulle ha varit min vuxna företrädare då). Och historien säger också en del om detta med att föra vidare traditioner och vem/vilka det är viktigast för. Och hur lätt det är att bryta dem om man skulle vilja göra det.
Jag gillar våra barns fröken. Hon är en skön prick! Verkligen! Men det finns olika sätt att visa uppskattning på. Det måste inte kosta pengar.
Samtidigt är det väl trevligt med en liten blomma till jul. För att göra någon glad. Visa uppskattning. Personligen betalar jag gärna.
Men det är en inte helt lätt fråga. Det verkar som att den delar in föräldrar i mist två läger. Skulle kunna skriva mycket mer här.
Det var inte länge sedan det kom en regel som sade att skolan inte får samla in pengar till aktiviteter och sådant. De får inte ens be om en liten matsäck. Dessa regler följs inte. Jag behöver inte ens en referens här. Jag står för det själv. Överallt i olika sammanhang förekommer önskemål om olika småsaker. Föräldrar hittar genvägar i form av ‘en burk man kan lägga ett bidrag i som fröknarna kan använda’ (till gu´vet vad) eller att man skänker diverse grejer, köper ‘presenter’ till dagis osv. De verkar ha missat poängen. Vitsen med reglerna är att ingen ska behöva känna sig utesluten. Att inte barnen eller föräldrarna skall behöva känna sig som outsiders för att de inte vill eller har råd att betala igen för något de redan betalar för. Barnomsorgen betalar man både skatt och avgift till. Om inte dessa pengar räcker kanske det finns behov av mer pengar någonstans ifrån. Inte från föräldrarnas fickor. Att bidragen tas därifrån gynnar bara dem som fördelar de allmänna pengarna. Men detta är ju en helt annan historia.
Filed under: Allmänt, äckligt, Barnen, bloggande, debatt, Familj, Hälsa, Hus och hem, Husdjur, personligt
Det var länge sedan barnen lekte i sandlådan på vår bakgård. Numera är det mest katter som huserar där. De har den goda smaken att gräva ner sin avföring där. För att citera insändaren ‘Djurälsare’ (Corren, 18/8 2009) som går i katternas försvar mot någon ‘Katthatare’ som tydligen skrivit in till Corren någon dag tidigare; ”Ni verkar väldigt obegåvade när ni påstår att katter ställer till oreda (…) en katt är världens renaste djur och gräver alltid ner sin avföring.” Vilken tur! Det är ju inte ett dugg äckligt att barnen kommer hem med kattskit på kläderna då de varit ute och lekt. Konstigt att inga människobarn använder sandlådan längre.
Jag kommer inte att skriva något brandtal som jag gjorde om ciggrök för ett par år sedan (och så lite till här). Jag bara konstaterar faktum. I vårt område bor det barn i säkert 70-80% av radhusen. Om jag hade katt här så skulle jag inte kunna kolla mina grannar i ögonen om jag släppte ut den att bajsa i sandlådan. Men det är ju bara jag. Jag vet att katten är ett naturligt inslag i vissa kontexter (helt ok för mig för jag har ingenting emot katter egentligen). I detta område företrädesvis inomhus. Det är min åsikt.
Det ÄR smart att hålla sig i bakgrunden. Annars kanske man blir stående där med skägget i brevlådan undrande vad som skedde. Det kan man undvika OM man är smart *ser framför mig scenariet där de ‘stora grabbarna’ skickar fram den ‘lille klenisen’, som så gärna vill vara med och leka så han kan tänka sig göra vad som helst, för att stå i skottlinjen för ‘gu´vet va´’*.
Jag hängde ett lösen på ett inlägg nedan så att ni, kära läsare, ska slippa läsa en massa rasistisk smörja (kommentarsfältet) här på min PK-blogg 😎 Lort. Punkt.
Lottas Dagbok 