Hade tänkt göra en utläggning. Jag har funderat hela dagen på det och det verkar inte bli så.
Den skulle ha handlat om barnen. Om livet. Om mig själv. Om allt jag förlorat och vunnit under det här året. Året jag på sätt och vis bara vill gräva ner och glömma bort. Om all sorg och lite glädje. Om uppgivenhet och framtidstro.
Den skulle ha handlat om att bära på en hemlighet. Om vissna kärlekspelargoner. Och om levande rosor.
Det blev inte så.
Men Gott Nytt År ändå.
Välkommen 2018. Nya erfarenheter. Nya strider att vinna och några säkert att förlora. Ny glädje och säkert lite sorg. Helst med framtidstro och utan uppgivenhet.
Färre hemligheter. Färre vissna blommor och fler friska och levande.
På bilden: Helt ok ändå
På bilden: sweet sixteen
Tiden går så fort. Den rinner mellan mina fingrar nu. Lillbebisen har blivit stor. Snart vuxen vandrar hundrasjuttiofem centimeter över havet genom livet på sina fyrtiofem i skor.
Igår blev han sexton år. Det var sexton år sedan jag satt där i soffan med den varma och mjuka lilla bebisen och sa att han aldrig skulle bli stor. Jag ville inte det. Jag ville att han skulle fortsätta att vara sådär liten och lukta så gott. Ligga där i samma små bebiströjor med sjuttiotalsmönster som jag själv haft då jag var liten.
Nu spelar han på ukulelen han fick i födelsedagspresent igår. Musikalisk som få tar han sig an det instrument han får i sina händer och skapar ljuv musik. Fantastiska lilla stora människa. Grattis.
By the way.. God Jul också. Inte för att jag gillar julen direkt.. längre. Men ha en fin sådan ändå.
Lottas Dagbok 