Idag hade jag tänkt berätta hans historia. Han fyller tio idag och han kom hit den dagen han föddes. Bortstött av sin mamma. Blöt och sval låg han livlös under min tröja. Varmare och varmare började han röra på sig och jag fick bara lov att ta hand om honom. I en liten glassväska från en kycklingfabrik låg han tillsammans med en liten ljummen flaska i ett par veckor. Mat varje timme dygnet runt. Han växte upp och blev en fin och smal katt. Trivsam och lätt.
2017 på sommaren rymde han. De varmaste fem dygnen på hela sommaren var han borta. Det var så ledsamt. Hans inlägg på Facebook blev viralt. Engagemanget var stort och på djursjukhuset i Valla visste man vem han var redan då jag ringde. För vi hittade honom. Grannarnas saliga vovve Ludde som just kommit hem från semestern såg till att han kom fram. Då var han skapligt sjavig. Lite medicin och vätska senare var den halta och såriga katten hemma. Sedan har han hållit sig här.
Han är bra. Vi gillar honom.
Grattis Laban.
Lottas Dagbok 