Ja. Jag vet att jag är sen. Men måndagen efter hockeylägret (för Anton, som jag inte heller hunnit skriva om, men det kommer) började ju skolan här i Lkpg. Åtminstone i vårt område. Det var Wilmers första dag i förskoleklassen och Antons första dag i årskurs två.
Obsevera bandyklubban som A håller i handen. Det är en sk zorraklubba (!?!). Han har önskat sig en sådan hela sitt liv (skreeek han i butiken den dagen vi var iväg för att köpa fotbollsskor till Wilmer, och det är ju nästan sant för han har i alla fall tjatat i två år om den). Den gick lös på ynka 399 pix. Halva priset. Som hittat. Mormor fick betala såklart för sådana belopp saknar detta hushåll möjligheter att bidra med till en..hmm.. innebandyklubba. Klubban som Wilmer håller i är också A:s. Den är godkänd att använda till innebandy 😉
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Puss på dej också darling! Vi saknar dig också och längtar också till du kommer hem. Här är en bild på ungarna så länge. Som du kan skönja så är det t*****läger i vardagsrummet för tillfället.
❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ <3<3
Liten och oförstörd. Hela livet till godo. Redo att möta.
Fotografen var nog farsan. Eller möjligtvis farfar.
Kolla koftan 
Solklar barnhemsvarning på den. Mössan sydde morsan tydligen. Undrar vad jag tänkte mig använda hundkopplet till. Sanningen är evigt höljd i dunkel.
Jag är ganska lik mig på bilden faktiskt. Lite fetare och med mindre hår bara 🙂
Anna Ternheim sjunger i TV:n. Jag får mig en skopa sentimentalitet. Tänk om.
Högmod
Sedan dyker Alex Schulman upp i rutan med en bubblande gryta frän ironi. Jag vaknar.
Dee kollar på I drömmarnas trädgård. Vilket mästerverk. Suck. Som sagt.
Skit var det ja. Nu har de förbaskade skosnörena bajsat också. Det stinker på övervåningen. En hel vecka till kommer det att lukta muslik för jag kommer inte att stoppa in näven till dem. Över min döa kropp
I miss U darling! 😉
Filed under: Allmänt, äckligt, Barnen, bloggande, debatt, Familj, Hälsa, Hus och hem, Husdjur, personligt
Det var länge sedan barnen lekte i sandlådan på vår bakgård. Numera är det mest katter som huserar där. De har den goda smaken att gräva ner sin avföring där. För att citera insändaren ‘Djurälsare’ (Corren, 18/8 2009) som går i katternas försvar mot någon ‘Katthatare’ som tydligen skrivit in till Corren någon dag tidigare; ”Ni verkar väldigt obegåvade när ni påstår att katter ställer till oreda (…) en katt är världens renaste djur och gräver alltid ner sin avföring.” Vilken tur! Det är ju inte ett dugg äckligt att barnen kommer hem med kattskit på kläderna då de varit ute och lekt. Konstigt att inga människobarn använder sandlådan längre.
Jag kommer inte att skriva något brandtal som jag gjorde om ciggrök för ett par år sedan (och så lite till här). Jag bara konstaterar faktum. I vårt område bor det barn i säkert 70-80% av radhusen. Om jag hade katt här så skulle jag inte kunna kolla mina grannar i ögonen om jag släppte ut den att bajsa i sandlådan. Men det är ju bara jag. Jag vet att katten är ett naturligt inslag i vissa kontexter (helt ok för mig för jag har ingenting emot katter egentligen). I detta område företrädesvis inomhus. Det är min åsikt.
De senaste dagarna har jag fått heta ‘jäkla babian’ onormalt många gånger. Av dem som kallat mig det kan det maximalt vara 33,3333% som vet hur en babian ser ut. Men igår kväll visade svt:s Barnkanalen ett inslag om babianer. Då fick vi oss alla ett gott skratt. Jag frågade de små ligisterna om de verkligen tyckte jag såg ut som aporna i tv:n. Inte en enda gång idag har någon kallat mig ‘jäkla babian’.
Bilden är stulen.
Och jag har funnit ro i soffan. Strax är det en rolig repris av Grannfejden på TV3. Jag som just tänkte skriva en rad om hur glad jag är för våra fina grannar. Tur att jag gillar dem för vi bor ju nästan på varandra i området. I alla fall. Nu när jag är ensam hemma med barnen kommer de och erbjuder sin hjälp emellanåt. Jag klarar mig för det mesta bra men det känns ändå bra att veta att man har stöd både framåt och på sidan 😉 Jag hade tänkt att lägga ut en bild av vårt hus här men det var för mörkt för att fotografera.
I kväll har vi varit och simmat. Vi åkte efter att vi käkat lite pankisar som morsan kom med. Wilmer simmar jättebra nu. Han körde med simfötter idag och han var jättenöjd själv 🙂 Ossian var ju duktig som han är på det mesta. Lika olydig är han också. Men, men.
Ikväll har jag slagit in en bok i plast. Inslagningen tog två minuter. Det var Wilmers veckobok som han ska släpa fram och tillbaka till skolan det närmaste året. Jag slutade slå in mina egna skolböcker 2003 eller något (ja.. jag slutade när jag var tvungen att börja prioritera tiden). Jag har så jäkla svårt för oförsiktighet med böcker. Jag vet att det är lite sjukt men jag ryser när man gör veck på (läs: bryter sönder!) ryggdelen på en pocketbok. Usch.
Jag såg just att Aftonbladet ska börja ‘skicka med’ gamla avsnitt av Carin Mannheimers eminenta tv-serie Svenska Hjärtan (lagom till vi samlat färdigt Harry Potter). Jag sett den förut. Egentligen innan jag var gammal nog att förstå varför morsan hade så kul åt den bedragne tandläkaren Torsten som klippte sin snödrypande gräsmatta på julafton då han just fått veta om sin hustru Elisabets sidoprassel med grannen Henrik (som hade öron som stod rakt ut). I och för sig har jag ganska lätt att hålla mig för skratt när det kommer till sidoprassel nu för tiden också men jag har lättare se det roliga i själva gräsklipparsituationen nu
Åtta nätter kvar. No probs.
Jag känner att jag successivt närmar mig.
TV4-kocken raljerar över hur hans ungar steker sina egna raggmunkar medan en av dem slår sönder ett ägg på diskbänken. Kocken sveper ned det i smetskålen.
Vad är sanning? Vad är lögn? Vad är verklighet, och vad är overkligt?
Jag funderar på varför inte lusten att skriva här på bloggen kommer tillbaka någon gång. Kanske beror det på att jag inte känner att kan göra det efter de avsikter jag hade när jag startade på våren 2007. Kanske finns de som tror att jag fixar och donar med grejer här. Men.Vissa saker kan konstateras med ögat. Annat är subjektivt. Som livet självt.
Lång tid av ord. Oskrivna. Bevarade.
Jag kommer inte att sluta skriva här. Det vet jag. Och jag kommer inte att göra ett sånt där klassiskt bloggarinlägg som fiskar efter efter bekräftelse.
Iakttagen.
Ligger kanske lite lågt ett tag (till). Jag vet att det finns ett gäng vänner och familj som verkligen uppskattar att läsa om vad vi gör. Kanske tycker ni att det inte duggar tillräckligt tätt här just nu. Hav tålamod. Om ni orkar.
Vad är ok? Vad är inte ok? Vad hade varit ok för dig?
Visst har siffrorna sjunkit lite nu nu när det inte skrivs så mycket här. Men jag är inte ute efter siffror. I så fall hade jag gjort varenda punkt och kommatecken till en länk till AB eller DN. Det är inte jag.
Högmod. Fall.
Ni vet var jag finns vänner.
Lurad. Jag. Nej.
Lottas Dagbok 