Någon sorts HR-människa med examen i ekonomisk styrning. Bor med tonåringar och två batpigs i ett dåligt samvete av trä ett par kilometer från centrum i en liten stad.
Om stället
Här är det blandat. Bara så man vet. Det hänvisas från alla möjliga håll också.
Föräldramöte igår. Verkar bra. Wilmers fröken är mycket bra. Fritan också.
Nya skor igår också. Jag har länge suktat efter ett par Ugg´s (ja, sådana där fårskinnochpälstoffeltoffelstövlar för utomhusbruk). Jag har haft ett par fula i syntet som jag köpte för många år sedan (då de var heta förra gången). Dock är de ‘äkta’ väldigt dyra och egentligen är jag inte så mycket för det där med att betala dubbla priset bara för en logotype. Men hallå liksom; 2000 pix? Alternativen har tyvärr inte duggat tätt. Nu hittade jag i alla fall ett par fina ‘kopior’ i riktig fåpäls av märket Shepherd. Svensktillverkade. Rimligt pris (nej inte alls billiga men inte till överpris). Thats me. Jag har slitit flera par tofflor av det fabrikatet och kan inte nog tala mig varm för dem 😉
Idag en sväng till Norrköping. Upplysningsvis. Ikväll ska jag på möte. Igen.
..efter en häktisk fredagkväll i ensamhet efter med möte vid grunden, skjutsningar hit och dit och ett bortglömt kalas som Wilmer i alla fall kom till slutligen. De tre stora barnen sov över hos morsan och farsan inatt så jag och Diddan fixade själva. Fredrik jobbade på Ladies Night. Idag har han varit i Tranås på något hockeymöte hela dagen men jag hade sällskap av Anette V på eftermiddagen och vi hade en trevlig fikastund med avslutande promenad.
Idag hittade jag ett par skor som jag haft för några år sedan. Typ två gånger eller något. Jag tog fram dem och testade dem och de blev sedan stående på golvet i hallen. En obevakad sekund tog det tills Didrik satt på en bobbicar ute på gården och körde med dem på fötterna. Skratta eller gråta. Det är livets stora fråga. Jag lagade dem med svart tuschpenna och transparent nagellack. Hoppas att det håller om jag nu skulle få för mig att använda dessa skorna någon gång i framtiden.
Veckorna rullar på snabbt nu. Det börjar vara ganska kallt ute på mornarna faktiskt.
De jobbar på bra borta vid vårt hus nu. Allt är förberett så att de ska kunna gjuta grunden i morgon. Kanske ska man gå dit och kolla lite då.
Idag har jag en sjuk Anton hemman igen. Han var ju hemma med inflammation i bihålorna på grund av moraxellabakterier för ett par veckor sedan. I fredags ringde doktorn för att kolla så att han inte blivit sämre (?) men det hade han ju inte. Så det var ingent mer med det. Men jag är lite fundersam nu då han insjuknat igen med huvudvärk och hög feber. Dock gissar jag på att detta är något virus han plockat upp någonstans.
Igår var på på CC hela eftermiddagen för att barnen skulle fotograferas med hockeylagen. Hoppas nu på bra bilder.
För ett par dagar sedan skrev jag detta inlägg. Tvärr fick jag konstatera att denna morgon är en morgon av död. Som om inte detta vore nog.
Den lille hamstern Ludvig-Lurvas som vi haft med oss sedan i april 2008 har nu slutat sina dagar i sin bur på golvet brevid kylskåpet. Hans liv blev över två och ett halvt år långt vilket är ansenligt för en liten hamster. Han hade nästan ingen päls kvar av det långa svall han hade för ett par år sedan.
Jag har städat ur buren och lagt honom i kistan i frysen i väntan på transport till den sista vilan. Buren har jag ställt tillbaka brevid kylskåpet för att kunna ta emot alla frågor som kommer att dyka upp när familjen samlas i eftermiddag.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan april 2008.
Vila i frid Ludvig-Lurvas. Ha det fint i tassamarkerna!
Vaknar till ett nytt Sverige. Ett land som valt att släppa in det lortiga patrasket i de fina salongerna. Täcket är tungt denna morgon.
Jag gillar att vara svensk. Jag är glad att leva i ett land där de flesta människor ändå har det bra (och visst finns det invändningar mot det men jag väljer ändå att konstatera att förutsättningarna är goda att få ett bra liv i vårt land). De politiska partierna som sitter i riksdagen har alla för avsikt att att alla människor ska ha det bra (om än med olika idéer om hur detta skall ske). Man kan rösta rödgrönt eller på Alliansen. Whatever. I detta avseende saknar det helt betydelse.
I dag är jag dock lite sorgsen. Anledningen är att jag är besviken. Jag som alltid har gillat att vara svensk har kommit till insikten att en ganska stor procentandel av mitt folk inte kan vara särskilt smarta. Jag gillar inte känslan ty jag är inte den som brukar sparka nedåt men tyvärr har 5,6% av mitt folk valt att slösa bort den enda möjlighet de har till att påverka landets politik på fyra år på ett populistiskt parti som helt saknar god människosyn, ideolgi och utrikespolitik.
Jag vill alltid se det goda i människor. Här ser jag inget gott. Den enda ursäkt jag kan hitta till att lägga sin röst på detta parti (och fortfarande trots allt vara en människa vari något gott är att finna) är att man är korkad. Eller lurad. Bittert konstaterar jag att det måste vara så.
För hur är det annars möjligt? Hur? Att Sverigedemokraterna, denna äckliga finne på den svenska politikens näsa, lyckats att lura så många? Tror dom att någonting alls kommer att bli bättre nu?
Igår blev Anton av med sin fina keps från Hockeymonkey i skolan. Han och kompisen hade varit ute på gården på rasten och båda hade lagt av sig sina kepsar. De hade glömt kepsarna men kommit på att de låg kvar ute sedan då de kommit in på lektionen. Då hade de gått ut och kollat efter dem men bara kompisens mössa hade legat kvar.
Då Anton kom hem på eftermiddagen var det många hårda ord som flög genom luften. Vi var arga för att han alltid ska hålla på och slarva bort sina grejer. Sedan berättade Wilmer att en viss pojke som går i trean på hans sida av skolan (skolan är indelad i två spår och Wilmer och Anton går i varsitt av dem) hade en likdan mössa som Anton. Wilmer hade tydligen pratat med pojken och frågat honom var han köpt den och berättat att hans bror har en likadan och att han köpt den i Sthlm. Pojken hade sagt att han också hade köpt sin i Sthlm (yeah right).
Wilmer visste namnet på pojken och när Antons kompis A stegade in genom ytterdörren hemma för att leka frågade vi om han visste vem denne mösslånarkille var. Han svarade direkt att ‘Jaa det vet jag och han har Antons keps för det är bara Anton som har en sån keps!’.
Vi tyckte nu att vi visste tillräckligt för att börja leta på riktigt efter Antons kepa. Först ringde vi föräldrarna (som bodde på olika håll) men inget svar. Då åkte vi hem till mamman (där vi trodde att hon bodde) och till pappan men ingen av dem var där.
Då körde vi runt i området och kollade lite och vi hittade honom faktiskt. Dock hade han inte Antons keps med sig. Han erkände direkt att det var han som tagit den men han sa att det var några tonåringar som snott den och slängt upp den på taket på skolan. Vi tog med oss honom bort till skolan och gick runt ett varv och kollade om vi kunde hitta den. Det gjorde vi inte.
Vi tog killen med oss hem till hans mamma som (som inte bodde på den adress där vi först varit och ringt på). Mamman var tillmötesgående och snackade med sin son. Hon berättade att sonen hade haft en kepa på sig som hon inte kände igen men att pojken sagt att han hade haft den hos/fått den av sin pappa.Vi kom överens om att mamman skulle höra av sig om kepsen kom fram.
Vi begav oss in till stan för att delta i den delen av simkolan som vi inte missat (väldigt försenade alltså). På vägen in till stan ringde mamman och berättade att sonens kompisar bekräftat historien om att det var några tonåringar som snott mössan.
Vi badade och åkte hem. Fredrik hade ytterligare ett samtal med pojkens mamma. Hon erbjöd sig att betala mössan och söka vidare efter dem som pojken påstått snott mössan.
Idag då Anton kom gående ut till bilen efter skolan hade han sin kepa på huvudet. Pojken hade kommit med den och bett om ursäkt (efter påtryckningar från läraren tror jag). Hur den slutligen kom fram och var den varit vet vi (ännu) inte.
Kan tyckas vara lite fånigt att ställa till sådant rabalder för en keps. Priset på den har ingen större betydelse här utan mer det faktum att Anton verkligen gillar den där kepan och den är inte jättelätt att återanskaffa. Sedan tror jag att vårt agerande i kombination med pojkens kloka mammas får det bästa utfallet både för pojken själv och för samhället i stort (förutom för Anton som fick sin mössa tillbaka).
Sedan kan även tyckas att barn inte ska ha exklusiva grejer på sig och med sig ute. Dock tycker jag att det är en ickefråga i detta sammanhang. Man ska inte ta andras saker. Och man ska låta bli att ljuga.
Barnen med kissen som skulle dö. En lång historia.
I morse var jag helt säker på att denne lille figur som levt ett långt och fint hamsterliv, mycket längre än ett hamsterliv brukar vara, hade bestämt sig för att lämna in. Eller egentligen var jag övertygad redan igår men bestämde mig för att ta hand om honom idag. Anledningen var att han inte druckit eller ätit sedan ett par dagar. Man brukar inte se honom så ofta nu för tiden. Han sover mest, men man brukar kunna se att han druckit och ätit.
När jag kom hem efter att ha lämnat ungarna förberedde jag en lite burk med vadd som jag tänkte lägga honom i för att begrava honom på gravplatsen 😉 bakom den stora stenen i mina föräldrars trädgård där många små djur har funnit sin sista vila.
Men han levde. Han ligger och sover i sin bur. Något bisarr upplevelse måste jag säga. Jag var så säker på att han inte skulle göra det. Men. Vi får väl se. Han är verkligen jättegammal och har ingen päls kvar alls..
Just gonna stand there and watch me burn
But that's alright because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's alright because I love the way you lie
I love the way you lie
I love the way you lie
Usch, vad jag bloggar dåligt 😉 Har dock haft en skapligt fullbokad helg.
Anton var forfarande hemma med sin huvudvärk i fredags och Fredrik tog honom till vårdis för en koll för att jag misstänkte bihåleinflammation. Det visade sig stämma så han fick en kur antibiotika. Själv hade jag fullt upp att förbereda gu´vet allt. Och så blev det en sväng på bomässan.
Lördag och söndag har jag varit behjälplig på bomässan vilket har varit jätteroligt (=jag hade kunnat stå där hela veckan 🙂 ) Egentligen var det nog ingen bra mässa (vad jag förstod på bättre vetande) men vad gör det om hundra år? 😉
Igår kväll (söndag!!) ringde doktorn från vårdis och sa att Anton hade någon bakterie i bihålorna (vilket visat sig vid odling) som är resistent mot den antibiotika han fått (som kostade tvåhundrafemtio kronor 😦 ) så nu måte vi hämta ut en ny sort. Bakterien heter Moraxella. Tydligen inte helt ovanlig. Själv har jag aldrig hört talas om den (trots att jag är Googledoktor 😉 ).
Idag: Blandade aktiviteter 🙂
Tyvärr har kortläsaren slutat funka på min stora lappis och i mini finns inget PhotoShop så lämplig bild uteblir idag 😦
En skomarodör.
Barnen med kissen som skulle dö. En lång historia.
Lottas Dagbok 