Filed under: Allmänt, Bilder, bloggande, funderingar, personligt, sommarliv 2023
Söndag brukar vara veckans bästa dag. Fast bara på sätt å vis. Så som mitt liv ser ut just nu så blir det inte bättre än så. Det som är dåligt med söndagen är väl mest att morgonen efter ska man upp astidigt men då vakenheten slagit till så kvittar det lika.
Denna söndag erbjuder vila morgonen efter. Det känns mycket bra. Det har gått oväntat fort att komma in i semesterläge detta år. Några dagar extra ledigt så nu när det börjar på riktigt är nedvarvningen klar.
Dagens färg är röd. Ville bara tala om det.. och så att jag minns..
Jag städar och städar men det är ändå så stökigt här. Funderar på att hyra en sån sopcontainer och slänga ut hela skiten genom ett fönster som vi gjorde med soffan på övervåningen. Då flög vi.
Så tråkigt inlägg. Nu måste jag posta innan jag raderar hela skiten!
Jag hittade den här bilden. Den är ett par år gammal. Vitt hår och kärlek. Precis som det ska vara. Fotot är taget utanför ett hotell i en av Stockholms skummaste områden. Det var på den tiden jag fortfarande trodde att det var bra för ungarna att se något annat och att det var rätt lösning att visa dem.. något annat. Jag hade en vakt med mig då jag gick ut med hunden på natten. Ungefär så.
Den här bloggen är stängd nu. Jag verkligen hatar att det är så. När jag öppnade för 16 år sedan typ.. så tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon tränga in mig i något hörn eller på något sätt påverka mig i vad jag skriver här. Det gör jag inte nu heller. Jag kommer att vara så glad då jag gör comeback. Jag vet inte hur mycket plattform som kommer att finnas kvar då jag öppnar igen men säkert är att den stunden någon läser är det öppet igen. Slutet gott allting gott då.
Vad vill jag säga då. Jo.. att ibland är det omöjligt att värja sig mot galenskap. Man måste helt enkelt äta lite bajs och acceptera att det vandrar runt knäppgökar där ute. Jag tänker att jag inte är en av dem. Det finns inget som tyder på det just nu.
Att väga ord på silvervåg kan vara ett billigt pris men bara för en kort stund. Jag tar mig ett gott skratt och gör som Hov1 sjunger så fint.. och dansar vidare i livet.
Jag bor här och jag tänker inte vara tyst här. Jag har en berättelse som lever och det gör den här i min dagbok. Den handlar om livet och så vidare. Och jag skiter i strunt. Det finns inga dolda budskap här. Det har aldrig funnits det och det kommer inte att ske framöver heller. Den dolda agendan är en chimär.
Vi nöjer oss så så länge.
Återkommer!
Filed under: Allmänt, bloggande, Bulldog, Familj, Fest och kalas, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt
Ungefär såhär onöjd är man då mammi just upptäckt att hon missat ens födelsedag. Med två dagar. Just sayin’. Just don’t.
Hur kan detta ens ske?
Bästa skrutt. Hundtårta på lördag.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, Familj, Favoriter i repris, personligt
Ok. Välkommen tillbaka.
Det finns en tanke.
För sakens skull numera på egen domän. Nu var den ledig och jag tog den. Känns rättvist efter snart femton år.
När jag startade den här bloggen i mars 2007 hade jag en önskan om att få uttrycka mig om det jag vill och lite hur jag vill. Tre år senare hade bloggen växt och hade minst sagt många besökare varje dag. Det hände mycket i mitt liv då och jag fick börja väga orden, begränsa mig och fundera mycket över det jag skrev. Bloggen fick en viktig betydelse för mig då och man kan säga att vad jag skrev här fick betydelse i flera led. Dock besluten om att behålla makten över mig själv genom att inte släppa orden här. 2008 hade det fötts ett barn till och han har funnits med här sedan han låg i min mage. Nu är han tretton år snart.
Tiden gick och funderingarna kring bilder och barn hade börjat. Jag var tidig in i bloggarnas värld och det fanns ingen analys kring vad man delar med sig av på nätet. Bilder på barnen. Jag hade delat många men bara fina bilder men bloggen hade växt och jag var tvungen att ta ställning. Jag valde att fortsätta men att hålla en låg profil trots att det dök upp möjligheter till annat.
Till sist blev det inte hållbart. Något hände och det blev inte ärligt längre. Kanske var det till viss del på grund av inläggen på den här bloggen som det där faktiskt hände… i alla fall var det en del av det. Skulle jag tro. Inga frågor på det tack.
Bloggen har levt vidare med ungefär ett plikttroget inlägg per månad under alla år sedan dess. Det har hänt att jag gjort något försök att återkomma men jag har suttit fast i att inte kunna vara riktigt på riktigt. Men nu har jag accepterat det och hoppas att jag kan hitta en balans. Jag har tänkt igenom det och denna nystart är en del av att ta tillbaka makten över de delar av mitt liv som jag känner att jag successivt tappat bort under några år. Samtidigt som jag vuxit mig starkare på vissa sätt har jag också krympt. Det är det dags att övervinna nu. Självutlämnande? Ja, till viss del kanske.
Jag har ju massor att skriva om! Det kommer att vara en salig blandning av allt som är jag. Silverschampo, snabbmat, kanske något cv-skrivartips, vadsomhelst och vad som helst och mina frallehundar. Kanske något inhopp från min favoritpoet och -författare Isabell. En av de bästa. Ibland kommer det ett mail med text. Det kom ett i förrgår och det var då jag fattade det slutliga beslutet att det är dags att göra come back.
Jag önskar av hela hjärtat att några som följde mig då det begav sig hittar tillbaka. Jag vet att mina barn hade en fan base på den tiden vilket inte var så konstigt då de var de sötaste man kunde tänka sig. De är fortfarande söta och kommer att förekomma sparsamt här men de måste få äga sina egna liv nu när de är stora. De bilder som finns här de finns här. Därför börjar jag min nya resa med de fyra av de första bilderna jag postade i mars 2007.
Grattis blogg. Idag fyller du tretton år.
I glädje och sorg stod du länge vid min sida för att sedan och under lång tid stå i dunklet. Ännu lever du. Det firas här. Och. Nu.
På bilden: Signe och Walter
Hade tänkt göra en utläggning. Jag har funderat hela dagen på det och det verkar inte bli så.
Den skulle ha handlat om barnen. Om livet. Om mig själv. Om allt jag förlorat och vunnit under det här året. Året jag på sätt och vis bara vill gräva ner och glömma bort. Om all sorg och lite glädje. Om uppgivenhet och framtidstro.
Den skulle ha handlat om att bära på en hemlighet. Om vissna kärlekspelargoner. Och om levande rosor.
Det blev inte så.
Men Gott Nytt År ändå.
Välkommen 2018. Nya erfarenheter. Nya strider att vinna och några säkert att förlora. Ny glädje och säkert lite sorg. Helst med framtidstro och utan uppgivenhet.
Färre hemligheter. Färre vissna blommor och fler friska och levande.
På bilden: Helt ok ändå
Filed under: Allmänt, bebis, Bilder, bloggande, Familj, Fest och kalas, iPhone, personligt
Jag visste att det var något men bara inte vad. Tror det var den sjätte mars.
Grattis på tioårsdagen min kära blogg. Du bortglömda och vackra historia. Det har varit vi länge nu. I vått och torrt. Jag önskar att jag hade tid att umgås med dig oftare. Då kanske jag hade kommit ihåg din födelsedag. Puss på dig.
Jag i Hosjön 1977
Välkommen hit igen. Du trogna som fått vänta. Tiden mellan uppdateringarna har varit lång. Det kan bekräftas. Det är slut med det nu. Tyst kommer det inte att vara här framöver. Så fira nu.
Välkommen hit! Du nya besökare som bara av en tillfällighet råkade trilla in här nu då det började hända saker på bloggen igen. Och sedan hängt kvar. För att det är något du gillar som finns här. Häng kvar. Det kommer mer.
Du där. Du är också välkommen. Du som sökt dig hit och av någon outgrundlig anledning har ett speciellt intresse för just mig. För att du är intresserad av vad jag har att säga om saken. Jag vet att du finns där. Nyfiket klickar du in här för att se ifall jag avslöjat något. Kanske den här gången. Nej. Inte nu heller. Jag är inte paranoid. Vi har träffats. Jag har hört din röst tala till mig men ändå inte till mig. Du förstår vad jag menar. Jag vet. Hoppas att du finner det du söker här någon gång.
Välkommen hit. Just. Du.
Jag tror det.
Efter att ha legat i träda i ett par år är det dags för bloggen. Dags att resa sig ur askan och göra det den är till för.
Att sprida sanningen. Sanningen ur MITT perspektiv.
Det är tid att skapa ordning. Att ställa till rätta.
För mig är det dags att ta ansvar. Att inte låta tystnaden bli en passiv eftergift.
För länge har jag låtit det ske. Nu är det över.
Välkomna tillbaka vänner!
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, Familj, Hälsa, iPhone, personligt, Resor och utflykter, skolan
På bilden: Didrik.
Nu var det sådär länge sedan det skrevs här igen. Ska försöka att bättra mig.
På bilden: Hans rätta jag.
Didrik går i förskoleklassen nu. Det går över förväntan. Dock är han riktigt busig hemma och man får vakta honom hela tiden om man inte vill läsa hans kråkor på väggarna.
På bilden: Ossian i Fornåsa.
Ossian är het på fotboll. Många mål har det blivit de senaste veckorna i Åtvidaberg och Fornåsa och lite varstans häromkring. Hattrick senast.
På bilden: Modigast hos tandläkaren.
Ossian har äntligen fått laga hålet i tanden som han haft ett tag. Han är verkligen jättemodig och duktig. Spruta i munnen är ju inte så kul.
På bilden: Anton i Valdemarsvik.
För ett par veckor sedan var jag med Anton på cup i Valdemarsvik. På morgonen försov vi oss och kom för sent. Wilmer var med sitt lag på cup i Forsahaga samtidigt och Ossian och Didrik hängde hos mormor och morfar under tiden. På kvällen passade jag och en annan böna på att prova på ett event här i staden. Kul hade vi.
På bilden: Anton var hungrig då han nätat i matchen mot Valdemarsvik.
På bilden: Idag hämtade jag en sjukling i skolan.
Anton hade halsfluss för ett par veckor sedan. Nu är han sjuk igen. Hoppas att det inte blir långvarigt.
På bilden: Han som inte ställer upp på bild.
Wilmer går i fyran nu och han trivs väldigt bra i skolan. Hockeysäsongen har dragit igång (var den någonsin slut?) och det gillar han.
Annars knallar det på. Det mesta är som vanligt. Jag har haft lite hälsokrångel som verkar vara segt att bli av med men jag hankar på så får vi se vad det blir av det.
Återkommer snart hoppas jag.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Jag har ju två bloggar. Den här och en till blogg som har ett lösenord som jag håller ganska hårt i numera.
Hur som så har jag fått anledning att läsa tillbaka lite i den andra bloggen och mycket av det som skrivits där är mest ett minne blott nu.
De flesta inlägg börjar med att ”nu är jag verkligen sur” eller ”nu är jag förbaskat trött”.
I arkivet för september 2009 hittade jag nedanstående lilla gräddbakelse som jag nu exklusivt kan bjuda på (och ja, jag skriver mycket bättre där). Tyvärr har vissa formateringar fallit bort då jag kopierade.
Rubriken är Om att bajsa i grannens brevlåda.
Håll till godo!
”I bland blir jag så förbannat trött.
I dag är en sådan dag. Jag ser stjärnor då jag reser mig upp från soffan. Så trött är jag. Den mentala tröttheten har liksom övergått i fysisk trötthet och regnar som stjärnor framför ögonen.
Anledningen till denna %&/()(/&/&%¤%&/()(/&!!!!! är att.. faan detta kan jag inte ens skriva om här inne. Men tänk er förjande scenario för att illustrera det verkliga skeendet (YES! I´M JEEEESUS!!):
Tänk dig att du har ett stort fint trädgårdsland fullt av grönsaker. Du har odlat och filat på det jävligt länge. Verkligen kämpat för att det ska bli bra och goda morötter (eller whatever greensejks). Och så plötsligt en dag upptäcker du att grannen står och rycker i dina sockerärter. Du blir naturligtvis sur och säger till grannen att låta bli dina grönsaker. Men grannen försäkrar att hon bara tuggar lite på blasten. ‘Bra’ säger du, ‘men håll dig till blasten’. Grannen lovar dig att hon bara ska hålla sig till blasten och tillägger att det kan vara svårt att låta bli den då man bor så nära. Hela säsongen ser du grannen stå och tugga på blasten till dina grönsaker. Emellanåt tycker du dig sakna en och annan morot men du är inte helt säker. Till sist tröttnar du på grannen och säger åt henne att hålla sig borta från din blast. Grönsakerna blir ju förstörda! Men grannen tuggar, å tuggar, å tuggar. Till sist funderar du på att avveckla odlingen och satsa på något annat istället. Plötsligt en dag då du kommer ut i din trädgård saknas en hel rad rödbetor. Du går genast över till grannen och frågar anklagande om det är hon som tagit rödbetorna men hon bara slår ut med armarna och undrar; ‘Vaddå? Jag? Nu är jag trött på att vara med i denna soppa. Det är DU som går omkring och anklagar och konspirerar. Det är MIG det är synd om här. Har du inte förstått det!’. Du beslutar att fortsätta odla grönsaker i ditt trädgårdsland men att vara mycket mer uppmärksam på vem som tuggar på din blast och se till att tuggandet inte får fortgå. Det går ett par dagar och så plötsligt är hon där och tuggar igen. Tugg, tugg, tugg… och du låter det fortgå! Nu är det dig själv du är arg på. Hur kan du själv låta detta tuggande på din egendom fortsätta? Du funderar och funderar.. och kommer fram till att det är en geografisk fråga. Du kan inte flytta på grönsakerna som växer i jorden. Du hade kunnat dra upp alla grönsaker och lagt in och sparat, men det hade grannen redan under den tidiga säsongen försäkrat dig om att du inte skulle behöva göra så då avstod du från det då. Hade du kunnat skruva tillbaka tiden så skulle du ha anlagt ditt trädgårdsland i en annan det av trädgården. Men det är tyvärr för sent nu. Grönsakerna står redan där de står.. Grannen tuggar och tuggar. Och du låter henne hållas..
Tugg, smask, trött..
Jag är fullt medveten om att man alltid kan ha olika perspektiv på saker. Detta är ett av dem.. som kanske bortser från en del saker. Men detta är min blogg. Här bor jag.”
Idag har jag skrivit här!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, Familj, Hus och hem, iPhone, personligt, Resor och utflykter, sport
Idag är det jättevarmt. Som sommar.. men på kvällen går det inte att ta miste på vart det bär av
nu.
Det kommer inte till mig naturligt längre. Skrivandet. Som det gjort under de senaste sex och ett halvt åren som jag skrivit här i bloggen. Det är precis som då man ska prata och det känns som att man har en stor klump i halsen. En sådan där gråtklump eller så. Så känns det. Orden har fastnat.
På bilden: Slitna.
Jag har varit ensam hemma sedan i söndags. Det har varit fullt upp med idrottsaktiviteter och lämningar och hämtningar i skolan. Och så Didriks femårsdag i torsdags som firades med pompa och ståt och glasstårta.
På bilden: Igår fick jag en burk.
De stora barnen har varit välkomna att sova hos mormor och morfar hur mycket de velat under veckan så de har varit där mest. Jag har hängt med de små. Veckan har gått väldigt fort faktiskt.
På bilden: Idag match.
Idag har Anton haft hockeymatch på förmiddagen. Wilmer har haft fotbollsmatch på eftermiddagen.
På bilden: Rally eller vad?
Vid ishallen var det bonnläppar som körde runt i skrotbilar på cylelbanorna. Vet inte vad det var för tävling men de hade ockuperat hela parkeringen utanför CC. Då vad jag glad för hockey och fotboll en stund.
På bilden: Utrensning.
Ikväll har jag flyttat runt med en massa bråte. Har rensat kylskåpet på gammal giftig mat också. Känns bra. Särskilt då Didrik numera fixar så mycket på egen hand.
På bilden: Ikväll åt vi färsk mat.
Didrik är ingen bit kaka precis. Ikväll skulle jag åka och tanka och pumpa ett däck på bilen eftersom vi ska till Stallet i Norrköping i morgon på match.
Lämnade Anton hemma med Didrik. Tänkte att det skulle gå bra. Ringde då jag körde in mot stan och Anton satt på toa då. Han sa att Didrik höll på och åt yoghurt. Lugnt.
Tillbaka tjugo minuter senare då jag rullade nedför backen hemma möttes jag av en ganska blek Anton vandrande på gatan utanför vårt hus. Jag såg att han skakade lite på huvudet.
”Jag var bara på toa.. sedan var han borta..” Ingen panik dock. Jag letade runt lite. Skickade iväg Anton för att kolla efter Didrik. Gick in och ropade. Inget svar.
Hittade honom till sist sovande. Väl kamouflerad i en hög av kläder hade han somnat ovaggad och smutsig med stinkande fötter och oborstade tänder. Så var det.
Imorgon blir det som sagt en tur till Norrköping för hockey. Jag och Didde åker med Anton för att möta Vita Hästen. Wilmer och mormor tar Ossian på fotbollssammandrag i Rimforsa.
Nu lite vila.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, Familj, Jobb och plugg, personligt, skolan, sport
På bilden: Grabbarna spelade i samma lag förra helgen.
Ok. Allvaret verkar vara igång. Fortfarande fotbollsträningar och hockeyn har dragit igång. Detta är en jobbig period på året. Hösten och våren då det överlappar.
På bilden: Samling på Lilla Planen.
Skolan har börjat. Nu har vi fyra skolbarn här. Anton har börjat sexan, Wilmer fyran, Ossian tvåa och Didrik går i förskoleklass.
På bilden: Wilmer har blivit stor.
Jobbet känns lite.. jobbigt. Vi har bytt datasystem och jag har inte kommit in i det nya samtidigt som surdegarna ligger och jäser.
Till lunch igår: Sushi.
Vår bil är på verkstaden just nu. Den fina som vi skaffade i maj. Den har något jobbigt oljud som de inte verkar finna orsaken till. Det är fjärde gången den är på verkstaden av samma anledning. Plus att ena framdörren plötsligt inte går att öppna inifrån. Börjar bli lite trött på det så nu har jag sagt att jag inte kommer att ta hem den förrän den är tyst.
På bilden: Tur att jag har en fin lånebil.
Nu har jag fått låna en bil som jag knappt lyckades att ta mig från parkeringen med först. Startas med en knapp och jag är inte helt van vid automatlåda. Det är dock ett jävla drag i den.
Helgen har startat med nya träningar, matcher och sammandrag. Didrik är sjuk så jag växlar ner tillsammans med honom. Feber och halsont. Panodil Zapp är bra.
På bilden: ”Hej mormor! Får jag komma till dig i eftermiddag?”
– Posted using BlogPress from my iPhone
Lottas Dagbok 