Idag är det 25 år sedan Sveriges dåvarande statsminister Olof Plame dog. Hade jag haft ork och tid skulle jag kanske skrivit lite om politik här. Men jag orkar inte med det nu. Jag har väl inte heller varit så väldigt politisk här på bloggen. I alla fall inte partipolitisk. Och tänker inte vara det nu heller. Håller mig till att betrakta statsministermordet 1986 som en historisk händelse. Bra så.
Jag har hört en del tjat om mordet idag. Mest handlar det om vad folk gjorde den där morgonen då de nåddes av nyheten att statsministern blivit skjuten. Det verkar som att de flesta minns. Jag har själv en del minnesbilder från den där morgonen. Jag skulle fylla tio år. Jag minns min pappas rosa klockradio. Jag minns att jag satt och skrev på en sida i en serietidning. Flintstones. Jag minns att det var en tråkig dag. Inget Razzel på teve på kvällen. Fast det var lördag. Jag minns att jag förstod allvaret i händelsen trots att jag bara var nästan tio år.
Jag har ju inte så mycket kommentarer här på bloggen längre sedan jag kopplade bloggen till facebook. Nu får jag kommentarer på inläggen där i stället. Så jag slänger ut en fråga (svara gärna på bloggen!); Minns du vad du gjorde den där morgonen 1986?
Bilden ovan går till historien som en av de tråkigaste på bloggen genom tiderna. Det är utsikten från vårt fönster.
Idag är det den sista dagen i den sista vintermånaden. Svårt att tro då man tittar ut. Idag då vintern borde dra sina sista tunga andetag för att sedan vrida sig i dödsryckningar ligger snön kall och tilltrampad på marken utanför huset.
Välkommen mars. Om du kommer med vår!
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, personligt, skolan
Wilmer är hemma idag. Feber verkar han inte ha någon längre. Det är skönt. Men i eftermiddag ska vi iväg till öronkliniken med hans tjusiga restylaneläpp 
Själv skulle jag faktiskt kunna betala för en sådan. Jag är nog inte ensam. Wilmer är inte helnöjd och vägrade gå till skolan i morse. På ett sätt förstår jag honom. Restylaneläppar är inte så hett bland sjuåriga pojkar.
Om ett tag tänkte jag skicka iväg sötläppen till mormor för jag har hittat ett par jobb som jag ska söka innan vi måste dra iväg till sjukan. Inte helt lätt att koncentrera sig med nintendoljud i bakgrunden. Han är ganska rastlös också och ett miljöombyte behövs. Redan.
Som alla stammisar vet så tappade Wilmer två tänder förra veckan. Nu i kväll då han kom hem från polaren Jonte såg han jättekonstig ut i ansiktet. Läppen stod rakt ut. Under läppen kunde man se två lila och gula prickar efter de två tänderna som sitter brevid där de tappade satt. Feber 38,3. Han har hållit på och bitit sig själv på något vis. Troligtvis eftersom det känns annorlunda i munnen då det saknas två tänder där framme.
Jag ringde 1177 för att få råd. Det är ju inte så bra det där med bitskador tänkte jag, och särskilt inte ihop med feber. Den första tanten jag pratade med verkade inte fatta ett dugg vad jag pratade om. Det var slut på tider på jourcentralen så hennes högsta önskan var nog att vi inte skulle behöva någon läkartid. Jag blev till sist kopplad till öronkliniken vilket var bra. Sköterskan pratade med läkaren som bedömde att vi skulle ha en tid i morgon. Så i morgon ska Wilmer och jag till öronkliniken 15.20. Kanske får han antibiotika eller något. Vi får se.
Så här ser han ut:
Ok. Jag brukar dissa Linda B för hennes låtar brukar vara töntiga. Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i schlagermusik men i gårdagens mello hade hon en låt som verkligen slog ned som en blixt från klar himmel. Som sagt; tycka vad man vill men detta har hamnat i rätt forum!
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Kändisar, Melodifestival, musik, personligt, Resor och utflykter, sport
I hörnet: Lasse Stefanz
Kollar mello ensam. Konstaterar att det är uselt hittills. Lasse Stefanz klär vårt stökiga vardagsrum. Gillar inte. Funderar över varför Linda Pritchard inte har en karriär efter så många försök trots en rätt bra röst. Kan det möjligen bero på att hon är så ocharmigt fel för övrigt.
Fredrik, Ossian, Wilmer och Anton är på hockey. Didrik har just somnat. Tidigare i kväll har jag gjort något som som man inte vågar skriva på en blogg med många anonyma läsare. Kan dock avslöja att det har med rengöring att göra. Möjligtvis kan jag avslöja det i slutet av april.
Idag har vi varit i Tranås. Hockey för Wilmers lag. Det var roligt men jobbigt. Mycket trappor och skrymslen. Didrik, Didrik..
Oj! Wow. Ler stort åt Linda Bengtzing. Det har nog aldrig hänt tidigare
Nu trött.
Svejs!
Ossian var reserverad efter sprutattacken
Imorse var vi på femårskontroll på BVC eftersom Ossian har fyllt fem år. Kring halsen hade han medaljen som han fick efter hockeycupen före jul. Han var lite orolig innan. Försäkrade sig noga om att han inte skulle behöva ta spruta. Vi hade inte läst på pappret som kommit i lådan så noga men Fredrik googlade och kom fram till att det inte skulle vara någon vaccination. Men det var det! Ossian var jätteledsen och fick panik och sprattlade då sköterskan skulle ta sprutan och vi fick hålla fast honom. Usch. Annars var allt bra. Vikt och längd följer kurvorna fint och han ligger mitt på den tjocka medellinjen i journalen. Ser som en falk också.
Nästa fredag är det Didriks tur. Då ska han på tvåochetthalvtårskontroll. Först ska vi lämna Laban på djursjukhuset som ligger just intill BVC för han ska operera bort kulorna då. Men det är då. En vecka dit.
Funderar på hur många lattebitar kroppen tål på tre dagar. Kanske bäst att sluta innan ett beroende utvecklas. Mest skadligt för tänder och plånbok. Åtminstone för denna fantast.
Funderar på hur länge en soffpotatis kan klara sig undan från att bli skalad, uppskuren och förvandlad till en gratäng. Eller ‘pommisar’ för all del.
Funderar på hur länge man kan fundera innan pannans djupa veck blir bestående. En fråga på vilken svaret förvisso redan borde vara uppenbart.
Funderar på hur länge man ska vänta. Vänta.
I bilen måste man ha rätt ljud. Det tycker Didrik.
Wilmer förkunnar att han ”hatar mig också”. För att jag ”retat”. Jag är ”tå jävla tatkig”. Jag säger att han är jättesöt. Det är han verkligen. Med eller utan tänder. Fast han ser faktiskt litegranna ut som en fisk. En söt fisk.
Jag tvättar sjutton par kalsonger i badkaret. Exakt sjutton. I olika storlekar och färger. Hänger dem med omsorg. Suckar djupt.
Nastrovje.
Inte ett öre får jag för att skriva det här. det borde väl öka min trovärdighet en aning ytterligare? 😉
Detta lilla bakverk förgyllde min i övrigt ganska deppiga morgon. Jag vet att det inte är så nyttigt och att det desutom kan framstå som provocerande då en liten spinkig alv lägger ut bilder på klägg direkt på morgonen. Men va fan; jag brukar inte provocera så ofta 🙂 Åtmistone inte här på bloggen. Ja, ja.. inte medvetet i alla fall.
Vad det är för vitt och prickigt som är utanpå kakan har jag inte en aning om. Smakar som nått chokladigt. Inuti är det något brunt nougatigt och något vitt som känns som något moussigt. Görgött! Spring till affen och köp till förmiggagskaffet!
It starts with
One thing I don’t know why
It doesn’t even matter how hard you try
Keep that in mind I designed this rhyme
To explain in due time
All I know
Time is a valuable thing
Watch it fly by as the pendulum swings
Watch it count down to the end of the day
The clock ticks life away
It’s so unreal
Didn’t look out below
Watch the time go right out the window
Trying to hold on, but didn’t even know
Or wasted it all just to watch you go
I kept everything inside
And even though I tried, it all fell apart
What it meant to me will eventually be
A memory of a time when
I tried so hard and got so far
But in the end it doesn’t even matter
I had to fall to lose it all
But in the end it doesn’t even matter
One thing, I don’t know why
It doesn’t even matter how hard you try
Keep that in mind I designed this rhyme
To remind myself how
I tried so hard
In spite of the way you were mocking me
Acting like I was part of your property
Remembering all the times you fought with me
I’m surprised
It got so far
Things aren’t the way they were before
You wouldn’t even recognize me anymore
Not that you knew me back then
But it all comes back to me in the end
You kept everything inside
And even though I tried, it all fell apart
What it meant to me will eventually be
A memory of a time when
I tried so hard and got so far
But in the end it doesn’t even matter
I had to fall to lose it all
But in the end it doesn’t even matter
I’ve put my trust in you
Pushed as far as I can go
And for all this
There’s only one thing you should know
I’ve put my trust in you
Pushed as far as I can go
And for all this
There’s only one thing you should know
I tried so hard and got so far
But in the end it doesn’t even matter
I had to fall to lose it all
But in the end it doesn’t even matter
Lottas Dagbok 