Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, iPhone, personligt, Resor och utflykter
Att tro på sin egen förmåga. Sin inre kraft.
Det slog mig. Skulle försöka att hålla mig kvar. Rent fysiskt. Ett gammalt överväxt järnvägsspår och jag blev utmanad. Av min son som har viljan och tron på dig själv.
Balans. Att hitta den. Tänkte att ”jag kan”. Höll mig kvar och fortsatte tänka att ”jag kan”. Jag ville hålla mig kvar. I balans. Efter en stund kände jag ”jag kan”. Jag kände tro på att ”jag kan”. Jag höll mig kvar på spåret.
Att överleva. Balansera. Kanske vingla till men klara att hålla sig kvar för att man vill och tror att det går. Det är en konst.
Lycka är att klara det.
Jag vill klara det.
Tror.
Står på kanten.
Andas. Djupt.
Tittar uppåt.
Sträcker ut armarna. Vingarna.
Blundar.
Faller.
Flyger.
Njuter.
På bilden: Tre veckor gamla skor.
Välkommen hit igen. Du trogna som fått vänta. Tiden mellan uppdateringarna har varit lång. Det kan bekräftas. Det är slut med det nu. Tyst kommer det inte att vara här framöver. Så fira nu.
Välkommen hit! Du nya besökare som bara av en tillfällighet råkade trilla in här nu då det började hända saker på bloggen igen. Och sedan hängt kvar. För att det är något du gillar som finns här. Häng kvar. Det kommer mer.
Du där. Du är också välkommen. Du som sökt dig hit och av någon outgrundlig anledning har ett speciellt intresse för just mig. För att du är intresserad av vad jag har att säga om saken. Jag vet att du finns där. Nyfiket klickar du in här för att se ifall jag avslöjat något. Kanske den här gången. Nej. Inte nu heller. Jag är inte paranoid. Vi har träffats. Jag har hört din röst tala till mig men ändå inte till mig. Du förstår vad jag menar. Jag vet. Hoppas att du finner det du söker här någon gång.
Välkommen hit. Just. Du.
Filed under: Allmänt, äckligt, Bilder, Familj, iPhone, personligt, Resor och utflykter, sport
Idag kände jag det där igen.
Åkte över Ölandsbron förra sommaren. Ett av alla de inlägg som aldrig blev skrivna. Wilmer och jag hade varit på fotbollscup. Det var dags att dra hem. Wilmer var full av intryck och hans iPhone var full av nummer till nya bekantskaper. Djupt försjunken brydde han sig inte mycket om Ölandsbron.
Solen sken. Havet glittrade. Det var varmt ute.
Det gjorde ont.
Det var så vackert att det gjorde ont. Kan inte förklara varken känslan eller varför den kom just då.
Idag har jag inte mått bra. Allt möjligt lustigt då jag vaknade på morgonen så jag har varit inomhus hela dagen. Det har blåst och regnat.
Ikväll gick jag ut. Solen sken. Satte mig i bilen och körde.
Då kom den där ölandsbrokänslan över mig. Den är inte skön.
Undrar var den kommer från. Vad den vill säga mig. 
På bilden: Brothers.
Sköter växterna hos min kompis. Flinar i min ensamhet.
Badkaret fullt då jag börjar. Långa strånkar av doftranka som trasslar ihop sig med pelargoners runda små blad. Tänker på Trifiderna.
Inte helt klart vad som räknas som bruna blad. Förutom helgröna finns halvbruna och så finns det gula. Ingen sa vad jag skulle göra med de gula. Kliar mig i huvudet. Men små och frasiga torra. Där råder inget tvivel. Bort med dem.
Krukor i alla fönster. Testar mig fram. För stor. För liten. Passar.
Funderar på växter. Och tänker.
Tur att jag bara äger tre stycken själv. De är alla fulla av lus och står bortom all räddning.
Men.
Sådär ja.
Lottas Dagbok 