Ok.. klockan är 03.02 men eftersom jag har så jäkla svårt att sova så här just efter att jag fött barn kan jag lika gärna vara lite effektiv. Jag vet ju att många sitter och väntar på en liten uppdatering härifrån så då kan ni ju läsa detta till frukost tänkte jag. Som ju säkert alla förstår har ju inte helgen erbjudit mycket lugn och ro. Å andra sidan har vi fått en del nödvändiga saker gjorda. Men jag antar att det inte är sådant blaj som är intressant att läsa om just nu…

..så jag tänkte att vi börjar i torsdags eftermiddag då. Vi skulle ju till Södeköping skrev jag. Och så blev det också. Fredrik kom hem och hämtade oss och vi körde vid fem. Mycket trevlig kväll hemma hos administratören på Fredriks jobb. Hennes man grillade hamburgare och ungarna skötte sig exemplariskt. Under kvällen hade jag vissa föraningar om att `något var på gång´. Egentligen inga konkreta tecken men jag har ju känt att bebisen skulle komma på fredagen så jag tog nog det mesta som tecken. Jag hade en lite skum känsla i ryggen när vi satt och åt som jag minns från innan Anton föddes. Jag skojade med folk och sa att nu får vi nog åka till sjukan i morgon.. typ.. I alla fall kom vi hem vid halv elva på kvällen ungefär. Jag kände mig lite stressad för jag hade inte lyckats ordna med alla detaljer inför den kommande morgonens lämningar av barnen på skolan och hos dagmamman (praktiska detaljer som rörde bilskjutsar och annat) så jag avslutade dagen med ett obesvarat samtal till morsan på (natt)jobbet och utan ordnade planer för morgonen. Orkade inte med någon blogguppdatering även om det så var tänkt men hade det blivit en skulle det säkert inte ha stått att jag hade några direkta känningar men att jag ändå trodde att det kanska var på g.

I alla fall så vaknade jag när klockan var o1.48. Då gjorde jag ett nytt försök att få tag i mamma men utan svar. Precis när jag lagt på kom den första lilla värken. Jag visste genast att det var dags att föda barn (samtidigt som jag tänkte att nu hade jag ju löst mina problem inför morgonen). Väntade in nästa värk som kom efter fem minuter. Väckte Fredrik och ringde förlossningen och sa att jag tänkte komma dit och föda snart. Jag meddelade dock att jag inte hade några fina `klockningar´ att komma med men jag sa inget om att jag bara haft två värkar. Jag ville ju inte missa den sköna känslan av en riktigt `välsittande´ EDA och jag förstod att det var liiiite brottom om vi skulle hinna med allt 😉 Vi väckte ungarna (som var sura och Wilmer skrek), jag matade hamstern och packade det sista i väskan. Under tiden tilltog värkarna. De var olika starka och kom med olika mellanrum men det var aldrig mer än fem minuter mellan dem. Kanske inte mer än tre. Det kändes redan som att det `tryckte på´ så jag fick lite panik innan vi kom iväg hemifrån.

Väl barnen var lämnade och vi hade fått göra ett extra varv i Mörtlösarondellen för att åka hem och lämna nycklarna till pappa så att de skulle kunna komma in i vårt hus på morgonen så hade vi i alla fall en skön halvt avslappnad biltur till sjukan med Kid Rock i högtalarna. Bara på ett ställe körde vi mot rött. Fredrik grymtade lite men jag försäkrade honom om att ingen polis vill förlösa en kvinna i en bil vid Tinnisravinen så de skulle säkert ha sett genom finrarna med en rödljuskörning i detta läget.

För första gången valde jag hissen framför trapporna när vi skulle in på förlossningen. Eller jag hade inte möjlighet att välja eftersom det var natt. Uppe på förlossningen blev vi mottagna av fantastiska barnmorskan Annelie som sedan hängde med oss fram tills allt var klart utan att lämna rummet mer än fem minuter för att hämta prylar. Det var en ung gullig uska var med också men tyvärr minns jag inte vad hon hette (sorry).

Förloppet var av standardkaraktär 😉 Först prata, urinprov, lämna patientkort och allt sådant. Sedan ctg som visade på regelbundna verkar ca var tredje minut. Precis så som jag själv känt var de ganska olika starka. Men jag sa till Annelie att jag var helt säkert att det skulle komma ut en bebis på detta. Hon misstrodde mig aldrig som tur var. Efter undersökning ca halv fyra var det dags för ryggbedövning. Narkosläkaren kom och såg så glad ut och tyckte att jag minsann såg ut att vara en mycket ung blivande fybarnsmor (tackar!). Jag sa till honom skenet bedrar… Det gjorde faktiskt lite ont när de stack mig i ryggen den här gången med lokalbedövningssprutan (men vem bryr sig i detta läget?). Skönt var det i alla fall att bli bedövad en liten stund. Men det var inte helt hundra för det var ju inte så långt kvar av förlossningen vid detta läget och värkarna var starka. Nu var det lite väntan som följde. Inga långa stunder i förlossningssammanhang men vi han småprata lite om det ena och det andra. Vi kom överens om att inte ta hål på hinnorna utan att det var bättre att låta förloppet ha sin gång eftersom att det gick så bra framåt ändå. Det trodde Annielie skulle vara det bästa för bebisen så då litade jag på henne. Fast jag är helt säker på att förlossningen skulle ha blivit minst en halvtimme kortare om hon tagit hål så kändes bebisens bästa som prioriterat just då.

Plötsligt kom `Niagarafallet´. Klockan var två minuter över fem på morgonen nu. Ett par, tre krystvärkar senare kände jag att han var på väg ut och jag bestämde mig för att försöka få ut hela skallen i en värk eftersom det är så jäkla plågsamt att vänta på att få trycka ut ett halvt huvud (alla som fött vet vad jag menar). ”Nu har du väl ingen värk?” frågade Annelie. Jag lade handen på magen och konstaterade det jag kände. Alltså att jag visst hade det. Dock tror jag inte det hade så stor betydelse för jag hade bestämt mig för att hela huvudet skulle ut så jag hade nog lyckats trycka ut det ändå. Sedan kom kroppen i nästa värk. Puh.. Klockan var 05.09 och jag hade krystat i sju minuter. Det räckte alldeles utmärkt. Tack för det Televerket..

Moderkakan tog tio minuter på sig men kom också ut hel och fin och jag klippte själv av navelsträngen. Det var första gången. Jag blev förvånad att den var så mjuk. Jag trodde att den skulle vara segare. Annelie sa att detta var den lättaste navelsträngen man hade att klippa. Hon menade i livet såklart…

Bebisen var pigg och verkade må bra. Han tog bröstet direkt och sög som sjutton. Allt verkade frid och fröjd. Sedan följde mackor och lite eftervård (avtorkning och k-vitamin och sådant). Vid kvart i sju fick Fredrik åka till jobbet för han hade studenter som skulle komma till honom vid åtta. Jag tänkte att det nog inte skulle göra så mycket att han åkte iväg för jag var ju så pigg. Synd bara att ha gick utan att vi tänkte på att jag skulle ha sladden med den röda knappen så pass nära att jag slapp resa mig upp för att nå den. Efter EDA får man ju inte resa sig upp förrän men tagit ett blodtryck och det var inte gjort när han gick. Men jag löste det (som allt annat). Jag är ju van vid att klara mig själv.

Sedan fick jag ett rum på bb där jag passade på och ta en duch medan bebisen sov i sin balja. Annelie som skulle gå av sitt pass kom in och sa `hej då´. Sedan gick jag och satte mig i dagrummet och väntade på att det skulle gå sex timmar så att bebisen skulle kunna bli undersökt så jag kunde åka hem. Jag kände inte ens att jag fött barn nyss. Klockan var ungefär halv åtta tror jag och det var frukost serverad. Jag hann nog äta frukost tre gånger och prata med ett antal nyblivna och `ännu icke blivna´ föräldrar innan barnmorkan från bb kom in och sa att det itne var säkert att jag skulle hinna med någon barnundersökning denna dag eftersom ronden inföll inom sex timmar efter förlossningen. Detta blev mitt största problem under en liten stund innan jag upptäckte att min bebis andades så konstigt…

FORTSÄTTNING FÖLJER…