Lottas Dagbok

På bilden: En stor men liten hand.

Jag hoppas att dessa ord kommer att finnas kvar för dig att läsa en dag. En dag då du är tillräckligt stor att förstå. Känslan.

Jag minns morgonen. Det var kallt ute. Snö. Sportlov och dina syskon skulle gå till skogen och grilla korv med sin dagmamma.

Den där morgonen visste jag. Jag visste innan jag egentligen känt att det var dags.

Jag hade legat vaken på natten. Mörka vinternätter tillsammans med MTV och tankar. Glada och ledsna.

Sjukhuset hela dagen.

Jag minns teveapparaten. Den på ett stativ och med en rullande text som meddelade att nu var det dags att skaffa box för det analoga tevenätet sjöng minsann på sista versen. Det hindrade inte OS. Damernas hockey.

Kväll.

Soppa. ”Sitt nu på den stora bollen där borta!”. Inget händer. Amniotomi. Vatten. Den där lukten som meddelar att.. nu.. är det hög tid.

Då det var dags för den sista kraftansträngningen fäste jag blicken och fokuserade. Minns bilden framför mina ögon. Svart och gul. ”Gasflaskor förs i säkerhet vid brandfara”. Som stämplad vid näthinnan finns den kvar.

Två varv hårt runt halsen. Navelsträngen. Hjärtjud. Knack, knack, knack. Klipp. Ute. Skrik.

En pojke. Till.

Vackra lilla barn.

Natt. Smärta. Lite skrik. Smärta. Panodil. Aj.

Morgon. Stålmannenstrumpor.

Dags att möta den. Vardagen. Barnen. Kärleken. I. Livet.

Älskade pojke.

Åtta år idag.

– Posted using BlogPress from my iPhone