Lottas Dagbok

I kväll blåser det så mycket att det knakar i vårt hus. Kanske inte i klass med Gudrun och Per men absolut tillräckligt för att jag inte skall känna för att gå ut. Tur att vi är lediga i morgon. (Ja.. jag och barnen alltså. Fredrik är ju inte ledig.) Då får vi vara inne och mysa.

Just nu pågår ett program på tv där det pratas om alla som dog i Tsunamikatastrofen. I går morse såg jag på Malou von Sievers´ morgonprogram då man behandlade ämnet organdonation. Utan att gå närmare in på övriga praktiska detaljer kan man säga att det har handlat en del om ämnet `död´ ett par dagar i min tillvaro. Här hade jag egentligen tänkt att jag skulle föra ett litet reonemang kring detta. Varför livet är så himla förfärligt att det måste ta slut, och varför det är så jobbigt att tänka på att man själv skall `gå bort` en dag (notera ordvalet). Detta hade jag tänkt anknyta till donationsfrågan och fundera kring om det är därför det är så svårt att ta ställning till huruvida man vill donera sina organ eller inte. Att om man skriver på det där lilla kortet och lägger i plånboken eller fyller i det där formuläret på internet är det som ett kvitto på att man ska dö någon gång.. liksom.. Som att ta på sig en student mössa innan man tagit studenten eller pröva någon annans förlovningsring. `Förbjudet`… Rent objektivt känns det självklart att man skall donera men det är inte så enkelt i alla fall. Jag känner att jag skulle kunna tugga detta ämne ett tag men jag är för trött i kväll. Det får bli en annan blogg. Ossian vaknar hela tiden och jag är helt låst till soffan för han vill bli ammad och sova nära mig.  Nu har jag i alla fall redogjort för vad jag tänkt skriva om.. för två timmar sedan så jag skrev de första raderna på detta inlägg.Det fick bli en kort blogg idag.

G´natt!

Ja, frågar du mig just för tillfället skulle nog svaret bli.. buhuhuhuhuuuuuuuu.. Ossian slog sönder en av framtänderna i överkäken mot mitt lår (!) i går förmiddag. Han stod och dansade och råkade stöta till den lite bara. Inte alls hårt.. Båda hans framtänder i överkäken ser ju lite luriga ut och jag har visat dem på BVC och talat med en tandhygienist om dem. Tandvävnaden verkar liksom vara lite… spröd.. liksom. Den verkar inte ha någon emalj på de där fläckarna heller. Så jag är inte förvånad över att detta har hänt nu. Först när det hände blev jag lite lätt panikslagen. Jag kunde ju se att den var trasig och att det hängde en bit kvar i munnen. Jag prövade först att ringa till BVC. De hade slut på telefontider för dagen. Klockan var typ tio eller något sådant. Jag prövade sjukvårdsupplysningen som hävisde mig till folktandvården på Lilla Torget inne i stan. Prövade ringa dit men det var en telefonsvarare som meddelade att de hade klinikmöte till 12.20. Om man hade ett akut ärende skulle man ringa 112. Mitt ärende kändes tillräckligt akut i detta läget eftersom jag inte visste om jag skulle peta bort den hängande tandbiten eller inte samt att tiden började närma sig lunch och jag misstänkte att han inte skulle kunna äta. Jag valde helt sonika att ringa 112 och begägra akuttandläkaren. ”Kan du återkomma om en kvart? Vi har haft mycket att göra här.” Jag väntade i en kvart och ringde åter 112. Där fick jag numret till jourhavande tandläkare. (Det känns som att hon kunde ha kostat på sig att ge mig numret redan första gången jag ringde. Eller åtminstone klämt ur sig att det var folktandvården i Skäggetorp jag skulle vända mig till så kunde jag ha letat upp numret själv.) Jag ringde och ringde men det var upptaget hela tiden och de få gånger det gick fram signaler var det ingen som svarade. Till sist var de i alla fall en sköterska som svarade och vi hade ett inte allt för uppmuntrande samtal. Jag fick veta att man inte lagar mjölktänder som är förolyckade utan man brukar `låta det bero` eller så får man ta bort dem. Fast det där visste jag ju egentligen redan. Vid det här laget hade Ossian somnat och jag hade kunnat öppna munnen på honom och insett att detta inte var något som man kunde `låta bero`. Tanden var av och sprucken uppåt mot tandköttet. Vi kom överens om att jag skulle avvakta tills de öppnade på Lilla Torget. Nu var det inte så lång tid kvar tills de skulle öppna där. Jag ringde hem Fredrik för att han skulle ta hand om de stora barnen. Jag fick tag på Lilla Torget och fick deras första akuttid. Tack för det! Nu var jag lite lugnare igen. I väntrummet fick vi sitta länge och vänta och tandläkaren Karl Holmberg var ung och ack så uppgiven då han såg skadan. ”Vi har inte så ofta ettåringar här. Jag har konsulterat tre kollegor och vi tycker alla att han skall ha en remiss till barnspecialisttandläkaren.” Så klockan tio över sju i morse travade lille Ossian in på sitt andra tandläkarbesök för dygnet. Tanddoktor Annika slipade lite och tanden liksom ”fransade sig”. Ossian skrek. ”Ok.. man ser pulpan. Jag rekomenderar att vi tar bort den.” Hon sa att man kan pröva lägga på lite plast och låta den sitta kvar men att det för det mesta trillar bort och att man brukar få plocka bort den i alla fall. Så nu har han fått plast på den. Jag känner att jag måste förbereda mig mentalt på att han skall bli tandlös. Då kan jag göra det tills den där plasten trillar bort. I och för sig kanske den redan har trillat. Vad vet jag? Han verkar i alla fall inte ha ont och det är ju det viktigaste. Underligt nog har han inte verkat ha ont av detta alls. Jag tror att de kommer att få ta bort tanden tyvärr. Jag förbereder mig på det nu. Usch.. det känns jobbigt.. Men det finns ju värre saker man kan råka ut för. Vad gör väl en utslagen mjöktand om 100 år? Och han är ju vår fantastiske lille busprins även med glugg…