Fredrik hade anmält Anton till skidskola två av dagarna vi var i Hassela. Det var populärt. Åtminstone till en början. I och för sig hade han väl kul hela tiden men till stor del var det väntan för Anton. När de skulle åka med liften upp första gången sa skidläraren Annika att ”då åker ni upp till glassen där” och pekade på en stor plastglass ett tjugotal meter bort där det knappt hade börjat luta uppåt ens. Anton tittade på henne och sa: ”Jag hörde inte riktigt vad du sa…”. Hon pekade på plastglassen och han tittade uppåt backen och frågade ”Var då?”. Han kunde inte se den för den var för nära. Eller så trodde att han hört fel. Han hade ju åkt ända uppifrån toppen på berget.
På bilden ovan står han och väntar vid `gräddfilen`. Om man gick i skidskola fick man smita före liftkön…
Nu är han i alla fall på väg upp…
Här har alla ´eleverna´ samlats vid plastglassen och var på väg att ge sig i väg nedför backen. Hmm.. försöka i alla fall..
Här tränar Anton med Annika..
..och på egen hand..!
Sedan var det dags att vänta igen.
Det var allt från Hassela för idag. Det kommer mera..
Nu kan jag äntligen visa de första bilderna från skidresan. Jag tänker dela upp dem lite i omgångar för att det är så mycket bilder. De första är från torsdagkvällen och fredagen.
Wilmer var förväntansfull första kvällen i stugan.
Man önskade ju att de velat springa lika lätt i pjäxorna på väg hem från backen också.
Anton och Wilmer spanar in backen inför dagens första åk.
Anton laddar i liften. Han lärde sig snabbt att ta liftpinnen själv. Det är ju lite svårt i början innan man lär sig att man inte kan sitta på den utan bara bli `släpad ` av den. Anton är en riktig kämpe. Han är positiv till att pröva det mesta och kämpar tills han lär sig. En riktig `slitvarg` är han.
Att åka två i liften är ju inte alltid så lätt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det men det gjorde jag faktiskt. Fast Wilmer åkte mest med Fredrik. Wilmer tyckte liftåkandet var det bästa med skidåkningen. Åtminstone till en början, innan han fick in snitsen. I och för sig ville han helst sitta och fika. Men det är en helt annan historia…
Nu är alla uppe och skall ge sig iväg ut på dagens första åk. Anton har redan vurpat en bit ner i backen. Han hade en tendens att slå `dövörat` till och sticka iväg ned för backen trots att man själv inte hunnit upp i liften. Ibland hade han hunnit ner innan man själv hunnit upp. Ossian satt tryggt och bra på Fredriks rygg hela tiden. Jag tror inte att han gnällde en enda gång under de dagar vi var där uppe.
Tack vare selen kunde Wilmer också åka skidor. Vi försökte utan först men han bara lade sig ned som en hösäck. Det gjorde han i och för sig med selen ochså men då kunde man i alla fall släpa honom. 😉
Det framgår kanske inte så tydligt men Wilmer ser skitglad ut på de här bilderna. Med hjälp av selen kunde han åka utan att vara rädd. Innan vi hade den var han rädd och tyckte bara att det var `halt`.
Hur trivdes Anton i skidbacken då? Han lärde sig fort att åka skidor riktigt bra och var verkligen intresserad av att lära sig. Nedanstående bildpel kan få tala för sig självt…[rockyou id=63600632]
På kvällarna badade vi i poolen på hotellet. Den var iskall men barnen hade kul.
Bäver Benny var ett välkommet inslag. I år dök han i alla fall upp då han skulle. Förra året gick vi och väntade på honom en hel dag utan att han kom. Här delar han ut ballonger till barnen.
Detta var bara några av bilderna som jag hade tänkt lägga ut här på bloggen. Det kommer mera. En cliffhanger kan väl aldrig vara fel?
Kram kram!
I dag har vi varit i Alvastra klosterruin och känt historiens vingslag. När vi var klara med det åkte vi Östergötland runt för att kolla på olika nybyggnationer av bostäder i Östergötland. Ödeshög, Motala, Borensberg, Ljungsbro.. I morgon skall vi till Finspång och snoka på en funkisvilla som Fredrik har hittat på hemnet. Den ser rättså fin ut på bilderna faktiskt. Synd att den står i Finspång bara. Fast den kostar i och för sig bara drygt en miljon. Vi ska passa på och hälsa på Fredriks kompis Magnus och hans tant också. Trevligt ska det bli!
En del godis har vi ätit idag. Fredrik åt för mycket som vanligt. Anton fick en pruttballong i sitt påskägg. De hade så otroligt roligt med den och skrattade som galningar ända tills den sprack med en smäll. Då grinade Anton som en galning istället. Nu har mormor köpt två nya pruttballonger så de har en varsin. Jag tror inte att det har har skrattats så mycket på en och samma dag någonsin här hemma. Lite bilar och sånt har de också fått i sina ägg samt att Ozzy fick en sådan där telefon i plast som piper då man trycker på knapparna. Han går omkring och ler och håller den mot örat hela tiden. Fast det gör han med miniräknare och gamla toarullar också. Kan det vara en hint om att det pratas lite väl mycket i telefonen här hemma månne?
Jag håller på och redigerar Hasselabilderna nu. Kommer snart! Håll till godo med en gammal bild så länge..
Kram kram!
PS. Tack Märta för kommentaren! Det är så kul att få lite respons. Det känns nästan lite läskigt att ha så pass många träffar på bloggen som jag har vissa dagar utan att veta vem det är som läser. Samtidigt är det väl lite tjusningen också. Men lämna gärna ett litet avtryck!
Filed under: Hälsa
Nu är vi hemma från en trevlig vintersemester i Hassela. Klockan är halv ett på natten och vi kom hem för en liten stund sedan. Jag har tagit massor med bilder och kommer att ladda upp ett gäng här så småningom. Troligtvis i morgon. Nu har jag något annat som jag har funderat på som jag måste stöta och blöta lite.
Förra veckan kom en `larmraport` från barnombudsmannen Lena Nyberg. `Den vanligaste anledningen till att små barn drabbas av psykiska problem är att de har en brisfällig anknytning` (till sin mamma antar jag). Vi snackar spädbarn här alltså. Jag tror att hon menade att så många som vart tredje spädbarn har en dålig anknytning till sina vårdare. HUR i hela friden är detta MÖJLIGT? ÄR det verkligen på detta viset. Barnombudsmannen satt i alla fall i alla morgonsofforna och hördes i radio och syntes i tidningarna. Hon fick sina fifteen minuters of fejm alltså. Vad menar hon då hon talar om dålig anknytning undrar jag. Då jag har läst psykologi har jag fått lära mig om två olika reaktioner på felaktig anknytning. Antingen blir barnet distanslöst till främlingar eller så blir det vansinnigt oroligt så fort det inte ”ser” mamman. Mycket kort beskrivet. Båda reaktionerna är tecken på att något är allvarligt fel. SHIT.. om var tredje bebis har sådana men. Om hennes uppgifter stämmer borde hela landet vara fullt av potentiella psykfall. VARFÖR undrar jag också.. i så fall. Vad är det för FEL på Sverige? En krönikör i Expressen skrev att barnombudsmannen inte ens har skramlat fram sina egna fakta utan har plagierat delar av en rapport som kom 1995 (!). Inte ens då kan det väl ha varit så illa..? Den rapporten skulle då (enligt Expressen) ha grundat sig på en annan rapport från 60-talet, skriven av någon som inte ens vill kännas vid de uppgifterna nu. Nu vet jag att man inte ska bry sig om vad som står i kvällstidningarna men på något sätt kändes det som en aha-upplevelse att läsa de där raderna. I alla fall tyckte barnombudsmannen att lösningen på problemet skulle vara att man erbjuder mer stöd och hjälp till nyblivna föräldrar. OK. Det låter ju jättebra… JOO.. jag menar det verkligen, det var inte ironi! Men frågan är om det är HELA lösningen på det här problemet. Tanken som slog mig i samband med detta är att i vårt land så lägger vi så stor vikt vid hjälp utifrån. Kanske sänder det ut lite fel signaler till människor. Jag menar att man hela tiden blir matad med att, så fort man har någon form av bekymmer, måste någon annan komma till ens undsättning. Då kanske tanken inte ens slår en att man kan söka styrkan i sig själv. Man litar inte på att man kan klara jobbiga grejjer på egen hand menar jag. Jag tror att det är bra att ha en förmåga att lita på sin inre styrka då man får barn. Jag tror att det bidrar till att skapa en sund anknytning till det lilla barnet. Hoppas att det är så Lena Nyberg menar. Alltså att man ska kunna få lite hjälp att hjälpa sig själv och att känna sig mer säker i rollen som förälder. Helst förberedande.. alltså innan bebisen tittar ut. Annars kanske den där helt normala osäkerheten man känner som nybliven förälder kan upplevas som jätteläskig. Ja.. om man förmedlar till mammorna och papporna att; `ja ja.. är man osäker behöver man utomstående som kommer in och hjälper till..`. I så fall skulle ju ALLA behöva hjälp.. Hon (han?) som skrev i Expressen tyckte att den borgerliga regeringen skulle ta sitt ansvar och se över nödvändigheten att överhuvudtaget ha en barnombudsman, eftersom att det var en borgerlig regering som tillsatte den från början. En barnombudsman är säkert bra tror jag. Om hon håller sig till sanningen (vilket vi låter vara osagt här). Kanske får hon oförtjänt skit av mig här, för jag vänder mig egentligen bara emot det här eviga ”hjälpandet” som vi håller på med. Hjälp är väl bra men inte om man tror att man alltid behöver den. Då blir det ett handikapp i stället.. Jag tycker att det verkar lite trist med ett samhälle där ingen tror att det är möjligt att klara av någonting själv.. Jag är helt säker på att inte alla tycker som jag i detta fallet. Säkert har jag inte tänkt på allt som vanligt. Men jag brukar ju vara lite för politisk för mitt eget bästa…
God natt!
Filed under: Resor och utflykter
Om tre timmar bär det av norrut! Lite stressad nu… Åter söndag. Ska försöka vila lite för vi ska åka klockan tre på natten. Hej!
Idag har jag varit hemma med barnen hela dagen för att vi skulle hinna packa alla väskorna till skidresan. Vi har inte packat någonting. Vi ska åka i morgon natt vid tre-tiden. Fredrik jobbar i morgon så det blir väl att packa som en tok hela dagen. Wilmer har haft lite feber idag så nu har vi haft detta viruset allihopa tror jag. Nästan `ready to go` alltså. Själv mår jag lite sådär.. men det brukar vi ju inte ta så mycket hänsyn till så det går nog bra denna gången också.
I dag fyller Ossian 13 månader. Han har blivit så stor och duktig. Han har dansat till Nordman för glatta livet här hemma idag. (Alla barnen gillar Nordman. Mina kusiner älskade också Nordman då de var små.. Undrar just varför.) När man stänger av stereon tittar han på den och fortsätter att dansa som om han ville att man skulle sätta på den igen. Jag står inte ut med att lyssna på Nordman hela dan. Där går min gräns.. eller den är för länge sedan passerad.
Fredrik har varit på konferrens idag. Det handlade om sånt där som han jobbar med.. fortbildning av lärare.. I vilket fall hade Jens Orback suttit vid hans bord och käkat lunch. I morgon skall han luncha med utbildningsminister Jan Björklund. Det är ett fasligt lunchätande på honom just nu. Det får bli diet sedan 😉 .
I kväll är det House på TV. Jag följer inte många serier nu för tiden men House är verkligen bra. De där sjukhusserierna brukar ju vara föga verklighetstrogna och mest handla om relationer. House är väl inte heller så nära verkligheten (skulle jag tro) men den handlar mer om själva ”sjukdomsfallen”, vilka är svårbotade och lite småknasiga för det mesta. Doktor House själv är en smart, dryg och kul typ. Det är en kul serie helt enkelt.
Dagens bild är min favoritbild. Den är tagen i somras. Ossian varkanske ett halvår eller något sådant. Jag lovar att det skall komma lite färskare bilder snart. Måste bara visa alla gamla favoriter först…
Nu är´ä House!
Idag har jag varit hemma med Ossian och de stora har varit hos Marita. Ossian var lite varm i morse så vi stannade hemma. Ganska skönt faktiskt. Han verkar må helt bra nu. Lite snuvig är han kanske men det är inte så farligt. Själv har jag ont i halsen men det verkar inte bli mycket värre än så den här gången. Det blir nog norrlandsresa i alla fall alltså. Osse och jag har haft en skön dag i alla fall. Han älskar att dansa till all musik han hör. Han har en helt hysterisk hund som han fått i julklapp av sin farmor. Den har massvis med olika ljud och spelar flera låtar. Man trycker den på tassarna och nosen så pratar den och spelar. Vänster framtass är lila med en åttondelsnot på. Trycker man på den så spelar hunden Huvud axlar knä och tå. Ossian vet att han ska trycka på den lila tassen om han ska få höra musik. Han spelar och dansar och spelar och dansar…
Vi har spikat upp en tavla idag också. Tre stycken svartvita foton tagna i somras inramade i en ljus träram. Ossian tyckte det var kul och gick omkring och log och pekade på den hela eftermiddagen. Sedan nitade vi upp ett stort, grönt tyg på en vägg i vardagsrummet. Jag har haft det där tyget länge utan att att veta vad jag ska göra med det. Nu har det fått en vägg.
Mamma fick hjälpa till att hämta de stora idag. I ärlighetens namn känner jag mig sliten just nu. Det räcker med att hänga lite tvätt för att jag skall känna mig helt slut. I slutet av förra veckan domnade ett ben bort så jag ramlade rakt in i en vägg med Ossian i famnen. Jag har ont i armbågarna och domnar i händerna. Jag är lika ilsken och glömsk som en dement gammal tant. Kanske beror det på att jag tror att jag är ´stålkvinnan´ som kan jobba och ha en ettåring som springer runt benen på mig under tiden. Dessutom vill Ossian bli ammad typ 7-8 gånger under natten.. ibland mer.. och då har jag inte räknat in kvällarna innan jag lagt mig för att sova. Han kan liksom inte vakna till och somna om utan min tutte i sin mun. Jag är ganska blek och smal för tillfället.. Slut på självömkan..
För kontrasternas skull kan jag berätta att Fredrik ska äta lunch med skolminister Jan Björklund på onsdag. Kul för honom. I morgon ska han på konferens på `Konsert och kongress` hela dagen. Flera stycken föreläsningar och mat mitt på dagen. Kul för honom. Det är mycket som är kul för honom just nu.
I morgon måste vi försöka börja packa till resan. Barnen skall vara lediga från Marita så jag kan vara hemma med rent samvete.
Nu är det snart dags att knoppa. Dagens bild är från i somras. Wilmer är på väg till affen för att panta flaskor.
Good night!
Anton är sjuk. Igen. Aldrig har vi lyckats trycka in så mycket sjukdom på så kort tid någonsin tidigare. Hela vintern har infektionerna avlöst varandra i ett ruskigt tempo. Feber, hosta, snuva, feber, hosta, snuva… Nu ligger han i vår säng och tittar på barnprogram på TV. Hoppas att våren som har börjat visa sig så smått kommer att råda bot på detta `sjukeriet´ för det börjar bli aningens tröttsamt. Hoppas också att övriga familjen klarar sig från detta virus för det är ju meningen att vi ska till norrland och åka skidor nu i veckan. Om man följer vinterns statistik så är ju det knappast troligt. Ja.. att vi övriga ska klara oss alltså. Inte de andra barnen i alla fall. Hoppas, hoppas…
Mitt i all sjukdom så är vi lite sura på det stora småländska möbelföretaget (läs; IKEA). De vill nämligen inte låta oss reklamera vårt matbord eftersom att vi inte har kvittot kvar. Det inköptes under trettonhelgen och är behäftat med fel som det inte råder något tvivel om att de uppstått under produktionen. De tänker dock inte ta reklamationen om vi inte kan bevisa när och var vi köpt det. Det framgår inte av konsumentköplagen att man måste kunna bevisa något sådant och den är ju tvingande, eller hur?
Lillis, Krullis och Fredrik har varit i Valla och lekt där i parken i dag. Jag vet inte om de hade så roligt egentligen för det blåser jättemycket ute. Den lille höll tydligen på att blåsa bort. När man tittar ut så ser det ut att vara jättevarmt och fint väder. Jag har inte haft den stora äran att gå utanför dörren i dag så jag vet inte… När de hade varit i Valla så åkte de hem till en kamrat till Fredrik som jobbar på universitetet. Där blev Krullis bjuden på pannkakor vilket var omåttligt populärt som vanligt. Själv var jag här hemma och vek tvätt. Kul..
Nu skulle jag egentligen vilja föra en diskussion om rättvisa, rättigheter, skyldigheter, svårigheter och en del annat som hör livet till men det verkar inte finnas tid till det just nu. Eller.. jag får repa mod till det en annan gång… Jag pytsar in ett par bilder på barnen då de käkar gröt istället.
Plikten kallar! Ha det..
Läste just dagens inlägg på min blogg-kamrat Märtas blogg. Hon och hennes gubbe (f´låt Stefan 😉 ) tillbringar en period i USA för hans arbetes skull. Hon skrev i alla fall om det här med föräldraledighet och sånt. Om hur en man som väljer att vara hemma anses som så ”duktig” medan kvinnan snarare förväntas vara hemma osv… Hur som helst så satt jag och retade upp mig (igen.. inte första gången den här veckan..) på hur orättvist allt är här i världen. Ja, ja.. hur man än vänder sig så har man ändan bak…
I dag har en av majsormarna som tillhör det här hushållet ömsat skinn. Den här gången gick det bra. Viktoria (!) ömsade ett helt fint skin. Det såg skitkul ut! Jag har aldrig sett det tidigare. Brukar ju inte umgås med de där reptilerna så ofta…
Vi har ju varit lediga idag och det har varit skönt. På eftermiddagen var vi ute och lekte. Ossian fick åka rutchkana för första gången. Han skrattade jättemycket! Wilmer slog sig i skallen så nu har han Omberg på bakhuvudet. Han blev jätteledsen för att det gjorde ont och sedan blev han sur för `gud vet vad´ och sprang bort och ställde sig vid grillplatsen och hängde läpp. Både Anton och Wilmer är så olydiga just nu. Jag känner mig lite trött på det faktiskt… Det är precis som att dom känner att jag är lite tröttare än vanligt och vill utmana mig ytterligare.
Nu har de skrålat färdigt i Så ska det låta. Nu tänker jag bänka mig framför TVn för Masjävlar.
Tack Mamma Märta för dina kommentarer! Det där med modereringen är någon inställning som jag har försökt att ta bort nu. Hoppas att det ska funka bättre att kommentera nu då. Det är mycket med det här bloggeriet som är lite knepigt har jag märkt.
Diskbänksbilden ja.. vi har faktiskt ordning på vår bänk också nu. Dock växer inte disken till K2-nivå längre nu när vi har diskmaskin. Tack och lov, för hur skulle allt annat skit få plats isåfall… och vart stod all den där andra skiten innan vi skaffade maskin..?
I dag blev jag smärtsamt medveten om hur allvarligt mitt internetberoende är. I morse pajjade strömförsörjningskabeln till den ena laptopen! Kalas! Det gick inte att fixa. Jag prövade verkligen allt också… Den var nog trasigare efter att jag ”lagat” den än innan. Försökte och försökte och försökte koppla in bredbandet i den gamla stationära datorn men det funkade inte heller. Fick bara näsan full med dammråttor av att ligga och mecka under skrivbordet. Kämpade länge gjorde jag i alla fall. Nästan som en narkoman som letar efter knark… Jag skickade pappa till Tornby för att fixa en ny sladd men de hade ingen hemma någonstans och det skulle kosta tusen pix att beställa osv.. Jag gav upp och gick och hämtade ungarna istället. Vi lekte ute tills vi frös och sen gick vi in och åt. Ossian missade sin simning idag för det blev för ont om tid. När Fredrik kom hem visade det sig att jag hade kvaddat den trådlösa nätverksuppkopplingen här hemma genom mina desperata försök att komma ut på internet. Kan säga så mycket som att… ja.. ingen var ju direkt glad här hemma då.. Nu har jag i alla fall fixat detta problemet men usch vad jobbigt det var. Fick installera om modemet och det där är så himla buggigt. Funkar var fjärde gång ungefär..”fel på trådlös dosa”, ”kan inte upprätt anslutning” osv. Varje gång det kommer ett sånt där meddelande får man börja om.
Nu tänkte jag hemnet-knarka en stund och lida av att titta på alla fina hus som jag inte har råd att köpa.. Hasta la vista!
Filed under: Allmänt
Ha ha! Nybörjarbloggare som jag är, är det med skräckblandad förtjusning jag inser att det är folk som varit inne här och kollat utan att jag själv hunnit lämna ut addressen till en enda person. Kul! Sätt gärna ett litet fotavtryck också för att stilla min nyfikenhet.
Filed under: lösenordsskyddat
Lottas Dagbok 