En syskonbild. Inte traditionell. Inte särskilt skarp. Men talande.
Idag var det Ossian som klädde på Didrik när vi skulle åka till dagmamman. Kanske var det syskonkärlek. Kanske hade han tröttnat på att tjata och vänta på mig medan jag blåste Didriks fuktiga överdragsbyxor med hårtorken. Kanske var det lite av varje.
Wilmer och jag har varit och jobbat idag. Vi har dammat och våttorkat . Det gick inte så bra med plugget idag för Wilmer verkar ha tappat hörseln efter sin öroninfektion så han ville bara ha teven på högsta volym. I morgon är det dags för honom arr gå tillbaka till skolan igen.
Wilmer tröttnade på torkningen efter en stund, men fram till dess var han väldigt duktig med moppen. En riktig liten pärla 🙂
Läser på DN att solariebranschen går på knä.
Jag har solat många gånger. Nu var det länge sedan faktiskt. Det är ju inte så att man har prioriterat utseendet på senare tid precis. Jag skriver i allafall inte detta för att jag vill vara någon präktkärring som alltid gör rätt och värnar om hälsan i alla lägen.
Men.
Strålsäkerhetsmyndigheten har slagit fast att man får cancer av att sola solarium. Att det är lika farligt som att sola utomhus. Strålsäkerhetsmyndigheten stöder sina rekommendationer på rön sammanställda av WHO:s cancerforskningsinstitut.
Jag kan inte låta bli att småle lite åt att man från solariebranchens sida vill att man ska lyfta fram de positiva effekterna av solariesolning. Jag vet inte om man menar att det ska ske samtidigt som man rapporterar om att man får cancer av att sola solarium eller om det ska ske före eller efteråt 😉
Det positiva är att: 1. Man blir brun och fin. 2. Man blir fin och brun. 3.? Någon som vet fler?
Sedan förefaller det märkligt att denna ‘nyhet’ är en sådan kioskvältare att den håller på att ta kol på en hel bransch. Är det verkligen någon som är förvånad? Jag hade faktiskt på känn att det var lika farligt med solariesolning som med vanlig sol 😉 Om man sedan jämför solariebranschen med tobaksbranschen (i kategorin ‘farligt men trevligt’) så har inte rapporteringen om tobakens risker petat några cigg- och snusföretag i sjön vad jag vet, trots att cancerinformationen om dessa produkter inte borde gått någon brukare förbi 😉
Ja. Jag kommer säkert att sola igen. Dock med måtta preceis som förr. Om det finns några solarieföretag kvar den dag jag får tid och lust. Ifall inte så klarar jag mig ändå. Det finns brunkräm 🙂 Då slipper jag krokodilhud också.
..utan alltför kostsamma reparationer!
I morse när jag skulle köra hem från dagmamman efter att ha lämnat de små så startade inte bilen igen. Vår fantastiska (nåja..) Ford Galaxy årsmodell 2001. Detta trots att vi fick ett nytt batteri förra veckan. (När man vrider på nyckeln händer ingenting. All el är borta för när man väl får igång den igen så står det CODE på radion.)
Jag fick ta in assistans både från far, som fick komma och hjälpa mig starta upp bilen, och mor, som fick åka hem till Wilmer som jag lämnat ensam hemma (eftersom han har öroninflammation och inte kan gå till skolan idag, och lämningen av de små i normala fall bara tar en liten stund).
När farsan kom och skulle hjälpa mig starta bilen så behövdes inga kablar. Plötsligt startade den igen. Däremot gjorde vi ett litet fynd. Synd att dessa bilder inte kommer med lukt för då skulle man kunna skapa en mer rättvisande bild 😉
Den fyrkantiga dosan till vänster i bilden ovan (med en röd sladd på)..
..såg ut som på bilden ovan inuti. Jag vet inte.. jag kan ju inte så mycket om bilar men det känns som att man borde ana oråd. Eller? Det luktade bränd plast. Kanske inte så konstigt.
Kan det vara detta som gör att bilen inte startar? Asså.. jag fattar ju att det inte ska se ut på detta viset men frågan är om detta kan bidra till startproblemet. OCH; vad göra? Känns som en lite dum fråga, men är det farligt att köra med bilen?
K-line? 😉 Andra bil- och elkunniga?
Och om någon tror att jag spelar idiotkorkad nu så kan jag förstå det. Men mina frågor är helt ärliga. Jag är tokidiot på bilkunskap.
Wilmer äter i vår säng.
Öroninflammation med största säkerhet. Det började igår kväll. Han har ont i båda öronen idag. Igår kväll hade han ont i det ena. Han har gråtit och kvidit hela natten men något läkarbesök blir det inte för att dom ”tar inte öron på helgerna”. Ok. Antar att man får finna sig i det.
Han fick äta frulle i vår säng nu på morgonen. Didrik som satt vi bordet och åt då jag förberedde brickan och knallade upp för trappan trodde att det var mat på övervåningen som stod på agendan för dagen. Då jag lämnade Wilmer i sovrummet med frukostbrickan för att gå ned mötte jag Didrik nästan uppe på övervåningen med sin yoghurtskål och sked i famnen 🙂 *kladd, kladd*
Det blev ingen hockeyträning för Wilmer eftersom han är sjuk. Anton sover fortfarande och Ossian är vaken och har ätit frukost. Pappan är i Ljungsbro på hockeyträning i Ljungsbro utan barn. I eftermiddag ska Anton ha en extrainsatt träning. Jag är ganska trött på hockey nu. Idag regnar det ute. Det är nog ett tecken på att det snart är slut 😉
Tidigt i morse föddes en punktlig och sööööt liten pojke! I Linghem ska han bo 🙂 Grattis till familjen T!
Mystiskt kryp på besök på vårt dass igår. Eller besök förresten, den kanske bodde där. Det var en Klokrypare, och de ser ut på detta viset (bilden visar ej naturlig storlek 😉 ):
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, personligt, Resor och utflykter
Anton vid Kukkolaforsen 🙂
I somras var vi på en lång resa. Vår fantastiska buss rullade exakt 340 mil. Från Linkan till Sundsvall, Luleå, Kalix, Haparanda, Torneå i Finland, Kukkola, Arvidsjaur. Sedan söderut mot Östersund, genom fjällen -Vemdalen, Lofsdalen, alla möjliga andra dalar, nästan hela vägen in i Norge, Idrefjäll. Sedan till Borlänge, för att landa i Linkan igen. Allt på elva dagar med ett fem dagar långt stopp i Luleå och Kalix. Mycket bil blev det 😉
Det var en fantastisk resa. Vi var trötta på att åka bil då vi kom hem. Sedan väntade snart nya äventyr. Kanske var det därför rapporteringen från resan uteblev. Nu när årstiden börjar närma sig vår igen kanske det kan vara på sin plats med lite bilder från den där resan. Vi får se vad som dyker upp här 🙂
Bilden: Anton är fyra år och är på skidresa i Hälsingland.
Idag har jag pratat med skolsköterskan. Dels för att jag skulle boka en tid till hälsokontroll för Wilmer, men även för att jag fått hem en lapp i Antons väska där det stod att hon ville att vi skulle ta kontakt med anledning av operationen som gjordes på hans ögon i höstas. Det var väl inte så mycket hon hade att säga om det där med ögonen. Mest ville hon stämma av lite eftersom vi pratat om att vi skulle ha en kontakt efter att han var opererad.
Det vi istället kom att prata mycket om var Antons längd och vikt. Killen har växt 8 cm från 1,22 m till 1,30 m under ett år. På samma tid har han ökat 1,5 kg. Inte mycket viktökning per längdenhet alltså 😉 Så vi pratade lite om det här med mat, fett, socker, godis i allmänhet och så lite mer om mat. Det vi kan göra är att låta honom äta mycket mat helt enkelt. Lite extra fett i maten skadar inte på en kropp som hans. Det är tur att skolan har återinfört den riktiga mjölken och det riktiga smöret. Jag tyckte att det var vansinne att ta bort den fetare mjölken och smöret för att införa lättmjölk och lättmargarin från början, men jag inser att det där med övervikt hos barn är ett problem. Dock bara för vissa, och mitt barn behöver fettet uppenbarligen. Lite konstigt dock att man inte kan tillhandahålla en individuellt utprövad fetthalt 😉 För man har ju så lite att göra i skolan menar jag 😉 (<- obs!)
Ja, ja.. vi kan bara göra vårt bästa. Det är inget alarmerande problem att han är smal, för han har den kroppstypen. Men nu blir det fetdiet här hemma ett tag!
Vill börja med att säga att jag är beredd på mothugg nu. För det är säkert minst en som kommer att missförstå mig.
Det gäller pappor som inte vill bli pappor. Och innehållet i den länkade artikeln i synnerhet.
För det första så har debatten om huruvida de ofrivilliga papporna ska behöva betala underhåll eller inte fel fokus. Pappor betalar inte underhåll för att mamman ska bli rikare utan för att deras barn skall kunna få mat på bordet och kläder på kroppen. Utan personlig erfarenhet på området vågar jag ändå säga att underhållet (det som motsvarar Försäkringskassans underhållsstöd) inte täcker hälften av kostnaderna som barnet medför för den ensamstående mamman. Och vem ska betala för barnet om inte pappan ska göra det? Ett allmänt bidrag till alla ensamstående mammor? Så att alla i samhället ska betala för att vissa pappor inte vill ta ansvar? Om man utgår från barnets bästa så är detta ingen diskussion. Personen som blir intervjuad i artikeln tycker att sådana som han ska slippa betala underhåll för att morsan till hans barn redan hade mycket pengar. Det tänker jag inte ens kommentera (mer än gratulera damer med gott om flis till ökade möjligheter att få ett ragg på krogen om hans önskemål skulle bli verklighet 😉 ).
För det andra så kan man inte alltid välja. Eller välja bort. Ibland faller ett ansvar på en individ som man inte har beställt. Man kan bli sjuk eller förlora en närstående. En kvinna kan bli gravid. Ofrivilligt. Och måste ta ställning. Bli en ofrivillig mamma. Ska hon också slippa betala för sitt barn då? Visst kan hon välja att göra abort men det är inte alltid ett lockande alternativ med konsekvenser för henne som en ‘borväljande’ pappa inte skulle komma i närheten av. Jag skulle vilja säga att en mammas situation vid en oönskad graviditet inte är särskilt rolig. Hon kan aldrig komma undan ansvaret. Trots att hon har valmöjligheten.
Vilket osökt leder in på..
..det tredje: Perspektiv. Man talar om barnens perpektiv i Sverige 2010. Så även juridiskt. ‘För Barnens Bästa’. Ser man situtionen från pappornas perpektiv så ska de givetvis inte betala underhåll eller behöva betala underhåll (eller för all del behöva anstränga sig för att skapa en god relation till sitt barn). Stackarna. Det snackas om pappornas rätt att välja (och pappornas rätt till sina barn i andra sammanhang) osv. Jag upplever att det som diskuteras allmänt är barnens rätt (vilket är bra) och pappornas rätt.. till det ena och det andra. Jag gissar att det skulle upplevas provocerande om man skulle börja se alla situationer ur mammornas perspektiv (och det skulle nog i många fall inte förbättra pappornas förhandlingsläge i dessa situationer). Personligen tycker jag att det räcker med ett barnperspektiv, och jag oroar mig inte för att det juridiska läget i denna fråga skall förändras åt något annat håll.
För det fjärde så har man ansvar för var man sprider sin säd. Det är ett ansvar man inte har möjlighet att avstå från genom att lägga det på någon annan. Med den synvinkeln blir detta inget att diskutera.
Håller dock med personen som intervjuas i artikeln att man som pappa borde få hjälp om det förligger anknytningsproblematik. Det får man som mamma och det borde man få även som pappa. Det hade varit för barnets, föräldrarnas och samhällets bästa.
Amen.
Vill även påpeka att jag absolut inte är någon motståndare till att pappor tar lika mycket ansvar för barnen som mammor. Jag tycker att det är jättebra att man delar och gillar då båda föräldrarna är lika engagerade i föräldraskapet. Även om man kan diskutera i evighet när man man kan anses ‘dela’ och ‘ha lika stort engagemang’. Fast detta är en annan diskussion än den ovan. Likaså situationen då en mamma försöker undanhålla en pappa möjligheten att ta ansvar om han så önskar (och det inte föreligger anledningar till att han inte bör), är en annan diskussion.
Ställer mig även upp i rad bakom dem som tycker att författaren som nämns i artikeln borde varit anonym för sitt barns skull. Nog om detta.
Lottas Dagbok 