För vems bästa? – Om den som vill tömma och glömma men råkar fastna med skägget i brevlådan på vägen hem
Vill börja med att säga att jag är beredd på mothugg nu. För det är säkert minst en som kommer att missförstå mig.
Det gäller pappor som inte vill bli pappor. Och innehållet i den länkade artikeln i synnerhet.
För det första så har debatten om huruvida de ofrivilliga papporna ska behöva betala underhåll eller inte fel fokus. Pappor betalar inte underhåll för att mamman ska bli rikare utan för att deras barn skall kunna få mat på bordet och kläder på kroppen. Utan personlig erfarenhet på området vågar jag ändå säga att underhållet (det som motsvarar Försäkringskassans underhållsstöd) inte täcker hälften av kostnaderna som barnet medför för den ensamstående mamman. Och vem ska betala för barnet om inte pappan ska göra det? Ett allmänt bidrag till alla ensamstående mammor? Så att alla i samhället ska betala för att vissa pappor inte vill ta ansvar? Om man utgår från barnets bästa så är detta ingen diskussion. Personen som blir intervjuad i artikeln tycker att sådana som han ska slippa betala underhåll för att morsan till hans barn redan hade mycket pengar. Det tänker jag inte ens kommentera (mer än gratulera damer med gott om flis till ökade möjligheter att få ett ragg på krogen om hans önskemål skulle bli verklighet 😉 ).
För det andra så kan man inte alltid välja. Eller välja bort. Ibland faller ett ansvar på en individ som man inte har beställt. Man kan bli sjuk eller förlora en närstående. En kvinna kan bli gravid. Ofrivilligt. Och måste ta ställning. Bli en ofrivillig mamma. Ska hon också slippa betala för sitt barn då? Visst kan hon välja att göra abort men det är inte alltid ett lockande alternativ med konsekvenser för henne som en ‘borväljande’ pappa inte skulle komma i närheten av. Jag skulle vilja säga att en mammas situation vid en oönskad graviditet inte är särskilt rolig. Hon kan aldrig komma undan ansvaret. Trots att hon har valmöjligheten.
Vilket osökt leder in på..
..det tredje: Perspektiv. Man talar om barnens perpektiv i Sverige 2010. Så även juridiskt. ‘För Barnens Bästa’. Ser man situtionen från pappornas perpektiv så ska de givetvis inte betala underhåll eller behöva betala underhåll (eller för all del behöva anstränga sig för att skapa en god relation till sitt barn). Stackarna. Det snackas om pappornas rätt att välja (och pappornas rätt till sina barn i andra sammanhang) osv. Jag upplever att det som diskuteras allmänt är barnens rätt (vilket är bra) och pappornas rätt.. till det ena och det andra. Jag gissar att det skulle upplevas provocerande om man skulle börja se alla situationer ur mammornas perspektiv (och det skulle nog i många fall inte förbättra pappornas förhandlingsläge i dessa situationer). Personligen tycker jag att det räcker med ett barnperspektiv, och jag oroar mig inte för att det juridiska läget i denna fråga skall förändras åt något annat håll.
För det fjärde så har man ansvar för var man sprider sin säd. Det är ett ansvar man inte har möjlighet att avstå från genom att lägga det på någon annan. Med den synvinkeln blir detta inget att diskutera.
Håller dock med personen som intervjuas i artikeln att man som pappa borde få hjälp om det förligger anknytningsproblematik. Det får man som mamma och det borde man få även som pappa. Det hade varit för barnets, föräldrarnas och samhällets bästa.
Amen.
Vill även påpeka att jag absolut inte är någon motståndare till att pappor tar lika mycket ansvar för barnen som mammor. Jag tycker att det är jättebra att man delar och gillar då båda föräldrarna är lika engagerade i föräldraskapet. Även om man kan diskutera i evighet när man man kan anses ‘dela’ och ‘ha lika stort engagemang’. Fast detta är en annan diskussion än den ovan. Likaså situationen då en mamma försöker undanhålla en pappa möjligheten att ta ansvar om han så önskar (och det inte föreligger anledningar till att han inte bör), är en annan diskussion.
Ställer mig även upp i rad bakom dem som tycker att författaren som nämns i artikeln borde varit anonym för sitt barns skull. Nog om detta.
Game over
Anton sitter djupt försjunken i sitt Nintendospel. Han har inte sagt ett ord på en låååång stund. I bakgrunden skvalar teven.
Hallåa: …och på fredag visar vi dokumentären Universums undergång..
Anton: Ååå.. mamma! Får jag titta på den?
Halsfluss?
Kanske är det ingen doktor som läser här hos mig men jag vet att det är ett gäng syrror som trillar in då och då.. så..
Jag har vita fläckar i halsen. Har haft det i tre dagar ungefär. De sitter på ena sidan långt bak, och det gör bara ont (svider) på den specifika fläcken där prickarna sitter och liksom ut i örat på den sidan.
Jag har haft halsfluss flera gånger och det har ju gjort ondare än vad detta gör. Vissa gånger ondare än andra. Jag känner mig inte särskilt sjuk nu, och har ingen snuva och ingen feber. Kanske lite hurrig fortfarande.. men inget som direkt stör.
Kruxet är att det SER UT precis som halsfluss. Vad ska jag göra? Låtsas som att det regnar? 😉
Kanske lite mindre sur
..nu när jag hittat Ann Söderlunds nya projekt.
I dag är inte någon bra arbetsdag. Snabbt konstaterat. Ingen bra matdag heller. Och ingen bra humördag. Tänker för mycket. På annat. 👿
Välkommen till surbloggen!

– Asså.. varför ser ni så sura ut?
– Men mamma, vi tycker inte om att ta en bild!
—————————————————————————
I dag är det torsdag. Ossian älskar torsdagar. Jag är snart benägen att säga att jag avskyr dem.
Det är simskola idag. Jag har fått en ny baddräkt av min mamma som jag har använt EN gång. Innan hade jag en baddräkt som hade åkt både tvättmaskin och torktumlare. Den såg ut som skit helt enkelt. Jag hade haft den i ungefär fem år, trasig och ful. Nu var den nästan genomskinlig så jag fick en ny fin tjock (!!!) simskolebaddräkt av morsan. Jag hängde upp den i tvättstugan och predikade för att den skulle få vara i fred.
Det var inte tillräckligt.
I morse då jag skulle hämta kläder till barnen i torktumlaren; gissa vad jag hittade då? Jo. Det är sant. Min nya baddräkt har åkt ner på golvet, åkt in i tvättmaskinen, åkt tvättmaskin i 40 grader med sköljmedel dessutom, åkt från tvättmaskinen in i torktumlaren och åkt torktumlare på högsta värme. Hur är det möjligt?
Dessutom startade inte bilen i morse då jag skulle köra barnen till dagmamman. Det var samma sak häromdagen då jag skulle köra hem på eftermiddagen. Snart kan vi väl räkna bort den skrothögen också. Det hade varit bra om vi hade betalt den först bara.
Skit!
Kejsarens nya kläder

Som en skänk från ovan nu i slakstider kom en bunt med saker för slaskväder från grannen i norr 😀 Egentligen passar de på Ossian, men Didrik var snabb med att lägga beslag på stövlarna.
Vi har så bra grannar där vi bor. Det känns overkligt att vi ska flytta om ett år och få andra grannar som kanske suger. Men jag tror jag förtränger faktumet att vi ska flytta.
Diddan tar ett dopp

På bilden: Didrik tar sitt kvällsbad efter potatisbullar med rårivna morötter och kalkonkött. Min lille bebis. Han har blivit en stor och klok bebis nu. En bebis som utmanar mig ibland. Det är så dags. När man passerat ett och ett halvt.
Elin vs. Horace
Där tyckte han nog att han fick till det Horace Engdahl, då han i DN (14/3) skrev att ”bloggen är skrivandets återfall i adolesencen”. Dock hade han troligtvis inte räknat med briljanta Elin Cullhed.
Tack Elin! För att du står upp för oss förvuxna tonåringar som ägnar oss åt dessa självupptagna sysslor 😉
Horaceartikeln går inte att länka till. Om det handlar om hans påstådda motvilja mot sociala medier låter jag vara osagt 😎
Wilmer i mars 2006

Wilmer 2 år och 4 månader. Han var på utflykt med oss till Tolvmannabacken i Kisa. Vi vuxna och Anton åkte skidor. Ossian var nyfödd och mormor och morfar var med. Vi hade en jättestor matsäck med oss och vi grillade korv vill jag minnas. Det är nästan exakt fyra år sedan. Jag tycker att Wilmer är ganska lik Didrik på bilden faktiskt.
En morgon bland alla
Tisdag.
En mycket trött morgon.
Vi får lära oss att ord som bandy, klubba, boll osv inte längre är lämpliga vid frukostbordet om vi vill att Didrik ska sitta kvar och äta upp sin frukost.
Vindrutetorkarna fastnar mitt på rutan efter att jag sprutat spolarvätska. Vätskan fryser (!?!) och det blir kristaller över hela rutan. Jag får stanna bilen flera gånger på vägen till dagmamman. Jag får dessutom svänga av på fel väg och Ossian uppplyser mig om att jag ”skulle köra rakt fram däääär”.
Wilmer får gå till skolan ytterligare en dag i trasiga skor. Men ”det göööör inget att strumporna blir blöta”. Jo, det gör det.
Ett brev från Holland adresserat till Anton och Wilmer ligger i brevlådan på morgonen. Jag plockar in det och känner att det ligger någon hård liten grej i kuvertet. Spännande.
Jag hittar några vita blåsor på en svidande fläck i min hals. Undrar vad det kan vara. Känner mig hurrig.
Det känns trögt att komma igång med uppsatsarbetet.
På tv säger de att snön ska smälta bort nu. De säger också att pudelrockarnas återkomst är nära. En bra och en dålig nyhet?
Jag väntar på våren. På något… och att livet ska bli.. bara lite, lite, lite… roligare.

Ett brev från utlandet. Men inte till mig.
Fy vad less jag är på vinter nu
Jag börjar även vara ganska less på vintersport. Det är skönt att hockeysäsongen snart är över nu.
I dag har jag haft en ganska lugn dag, fast jag egentligen borde vara lite stressad över uppsatserna. Det känns som att jag har kört fast lite med ekonomiuppsatsen. Peddauppsatsen sitter stenhårt fast i en snödriva och kommer inte att lossna förrän drivan smält bort. Så det så.
I eftermiddag har vi varit i Ljungsbro för Antons hockeyträning. När jag väl kom dit för att först blev jag bortglömd på morsans och farsans garageplan. Eller om det var ett missförstånd. Det vete.. Sedan var Wilmer och jag på innebandyträning i Tallbodaskolan.

Wilmer på cupen igår 🙂
Seg måndagmorgon

Norrköping igår. Anton gör det han gillar mest 🙂
Nu är alla barn friska. Det gäller att ta vara på tiden. Men jag ska inte klaga. Visst har jag varit hemma en vecka nu men det är ju inte så att barnen varit så sjuka överlag. Och detta faktum bör man vara ödmjuk och tacksam inför. Minsann.
Idag kommer dagen att bestå av en del uppsatsarbete. Det är ett litet tag tills pm2 ska in men vi har en del kvar också. Jag känner att jag inte fått så mycket gjort nu när ungarna varit sjuka. Fredrik är i Stockholm 😯
Det har varit en ganska tuff helg. Jag har varit själv på kvällarna med barnen både fredag och lördag. Det har varit skridskoåkning och hockeyträningar tidigt på mornarna och så var det cup igår eftermiddag. Ingen rast och ingen ro. Som grädde på moset har Didrik velat vara uppe sent på kvällarna och kinkat lite på nätterna.
Nu slutgnällt. Till arbete.
Hörs!
Hockeycup i Norrköping

Wilmer har spelat sin första cup idag. Visst ser det i alla fall ut som att han hade lite kul?
I bilen på vägen hem frågade vi vad han tyckte om cupen. Vär son är sig lik:
”Det var lite sisådär. Jag blev lite trött efter ett tag och så svettades jag och det började klia.”
Iväxt

Didrik har växt i sin fina julklappsdress nu.

Ossian (som gärna ställer upp på bild så länge han får vara i mitten av den) ”vill också ha en clowndräääkt” men får nöja sig med arvegods. ”Hej då Doktor Blåshål!” ropar han efter Didrik som står och knögglar ihop plastmuggar för att han ska få nöjet att öppna sopskåpet och lägga dem i tunnan. Duktig Ossian ränner efter och försöker samla ihop dem och lägga in dem i det rätta skåpet igen.
Om man är nummer fyra
..i en något större syskonskara får man klara sig själv mycket. Resultatet blir att man lär sig kämpa för att komma dit man önskar, skulle jag tro. Får man ingen hjälp så får man reda sig på egen handhelt enkelt. Särskilt mycket vuxenuppmärksamhet kanske man inte får (mer än kanske på någon blogg någonstans).
Didrik älskar sport. Verkligen. Utan särskilt mycket uppmärksamhet från de vuxna slipper man även påtryckningar och påprackade vuxenintressen. Där av kan jag, som inte gillar när man inte får en chans att se vad barnen verkligen själva vill och som faktiskt inte heller är så jätteintresserad av sport på det sättet, säga att detta är något han valt helt sjäv. Utan att gräva ned sig i den sociala inlärningsteorin alltför mycket bör dock vidhållas att det förekommit en hel del sport i hemmet under den tid han bott här 😉
I morse skulle Wilmer och pappan dra på hockeyträning i Ljungsbro.

Didrik hade gärna följt med 😉