Någon sorts HR-människa med examen i ekonomisk styrning. Bor med tonåringar och två batpigs i ett dåligt samvete av trä ett par kilometer från centrum i en liten stad.
Om stället
Här är det blandat. Bara så man vet. Det hänvisas från alla möjliga håll också.
För sakens skull numera på egen domän. Nu var den ledig och jag tog den. Känns rättvist efter snart femton år.
När jag startade den här bloggen i mars 2007 hade jag en önskan om att få uttrycka mig om det jag vill och lite hur jag vill. Tre år senare hade bloggen växt och hade minst sagt många besökare varje dag. Det hände mycket i mitt liv då och jag fick börja väga orden, begränsa mig och fundera mycket över det jag skrev. Bloggen fick en viktig betydelse för mig då och man kan säga att vad jag skrev här fick betydelse i flera led. Dock besluten om att behålla makten över mig själv genom att inte släppa orden här. 2008 hade det fötts ett barn till och han har funnits med här sedan han låg i min mage. Nu är han tretton år snart.
Tiden gick och funderingarna kring bilder och barn hade börjat. Jag var tidig in i bloggarnas värld och det fanns ingen analys kring vad man delar med sig av på nätet. Bilder på barnen. Jag hade delat många men bara fina bilder men bloggen hade växt och jag var tvungen att ta ställning. Jag valde att fortsätta men att hålla en låg profil trots att det dök upp möjligheter till annat.
Till sist blev det inte hållbart. Något hände och det blev inte ärligt längre. Kanske var det till viss del på grund av inläggen på den här bloggen som det där faktiskt hände… i alla fall var det en del av det. Skulle jag tro. Inga frågor på det tack.
Bloggen har levt vidare med ungefär ett plikttroget inlägg per månad under alla år sedan dess. Det har hänt att jag gjort något försök att återkomma men jag har suttit fast i att inte kunna vara riktigt på riktigt. Men nu har jag accepterat det och hoppas att jag kan hitta en balans. Jag har tänkt igenom det och denna nystart är en del av att ta tillbaka makten över de delar av mitt liv som jag känner att jag successivt tappat bort under några år. Samtidigt som jag vuxit mig starkare på vissa sätt har jag också krympt. Det är det dags att övervinna nu. Självutlämnande? Ja, till viss del kanske.
Jag har ju massor att skriva om! Det kommer att vara en salig blandning av allt som är jag. Silverschampo, snabbmat, kanske något cv-skrivartips, vadsomhelst och vad som helst och mina frallehundar. Kanske något inhopp från min favoritpoet och -författare Isabell. En av de bästa. Ibland kommer det ett mail med text. Det kom ett i förrgår och det var då jag fattade det slutliga beslutet att det är dags att göra come back.
Jag önskar av hela hjärtat att några som följde mig då det begav sig hittar tillbaka. Jag vet att mina barn hade en fan base på den tiden vilket inte var så konstigt då de var de sötaste man kunde tänka sig. De är fortfarande söta och kommer att förekomma sparsamt här men de måste få äga sina egna liv nu när de är stora. De bilder som finns här de finns här. Därför börjar jag min nya resa med de fyra av de första bilderna jag postade i mars 2007.
Hej blogg. Idag fyller du fjorton år. Jag vet inte hur kul du är numera eller om det ens finns någon som läser på dig.
Det jag vet är att du haft en stor betydelse för hur livet blivit för mig. Nästan rattat det ibland. Det var länge sedan nu men kanske finns någon av er.. ganska få.. kvar här. Någon kanske jag skulle vilja säga tack till.. nästan. Någon kanske jag önskar fanns här mer än som en skugga.
Jag undrar hur länge jag ska låta dig finnas kvar vid liv. Kanske är det snart dags att plocka ner dig. Jag har inte tänkt tanken. Förrän nu. Kanske du har någon sak till uträtta. Sedan..
Nytt år. Förra året, det historiska 2020, började i rött. En inte så happy person som behövde något och gjorde något. Bra först men som inte blev så bra sedan. Det är lätt att bli trött på rött. Utan att gå in på detaljer. 2020 blev året med det förfärliga håret. Nu är det på gång igen i rätt färg men det är nytt. Allt föll inte på en gång så det har inte varit helt borta. Processen har varit långsam och en givit dyr lärdom.
Historiska 2021 har börjat. En månad har snart gått. Signe och Walter slutade 2020 med bus i mitt hus då jag inte var hemma. På bilderna syns Signe börja 2021 på väg till veterinären i Norsholm och sedan lite trött och omhändertagen av sin bror (nåja) på bild två.
Jag är nöjd med det lilla. Ser fram emot ett år med bättre hår.
Idag hade jag tänkt berätta hans historia. Han fyller tio idag och han kom hit den dagen han föddes. Bortstött av sin mamma. Blöt och sval låg han livlös under min tröja. Varmare och varmare började han röra på sig och jag fick bara lov att ta hand om honom. I en liten glassväska från en kycklingfabrik låg han tillsammans med en liten ljummen flaska i ett par veckor. Mat varje timme dygnet runt. Han växte upp och blev en fin och smal katt. Trivsam och lätt.
2017 på sommaren rymde han. De varmaste fem dygnen på hela sommaren var han borta. Det var så ledsamt. Hans inlägg på Facebook blev viralt. Engagemanget var stort och på djursjukhuset i Valla visste man vem han var redan då jag ringde. För vi hittade honom. Grannarnas saliga vovve Ludde som just kommit hem från semestern såg till att han kom fram. Då var han skapligt sjavig. Lite medicin och vätska senare var den halta och såriga katten hemma. Sedan har han hållit sig här.
April 2020 och världen är upp å ner. Aldrig kommer dessa dagar att falla i glömska. Rädsla och irritation i salig blandning. Förståelse och empati. Nonchalans och desperation. Världen som den varit kommer inte att att komma åter. Alla är vi märkta på något sätt. Acceptera. Vänta. Vila. Överleva. Leva.