Idag hade jag tänkt berätta hans historia. Han fyller tio idag och han kom hit den dagen han föddes. Bortstött av sin mamma. Blöt och sval låg han livlös under min tröja. Varmare och varmare började han röra på sig och jag fick bara lov att ta hand om honom. I en liten glassväska från en kycklingfabrik låg han tillsammans med en liten ljummen flaska i ett par veckor. Mat varje timme dygnet runt. Han växte upp och blev en fin och smal katt. Trivsam och lätt.
2017 på sommaren rymde han. De varmaste fem dygnen på hela sommaren var han borta. Det var så ledsamt. Hans inlägg på Facebook blev viralt. Engagemanget var stort och på djursjukhuset i Valla visste man vem han var redan då jag ringde. För vi hittade honom. Grannarnas saliga vovve Ludde som just kommit hem från semestern såg till att han kom fram. Då var han skapligt sjavig. Lite medicin och vätska senare var den halta och såriga katten hemma. Sedan har han hållit sig här.
Han är bra. Vi gillar honom.
Grattis Laban.
”Våga släppa taget nu
Sluta vara rädd för att bli sårad
Det är så det måste va
Det är väl bara så det är
Kan ändå inte fatta det
För jag kan göra nästan allt de ber om”
Filed under: Allmänt, Bilder, Fest och kalas, ful blir snygg, Hälsa, Husdjur, personligt
Maj 2020. 44 år gammal. Två rotfyllningar. Blond igen efter stora mandarinfärgade våndor. Bara halvvägs igenom maj så mer väntar säkert.
På bilden: Walter och Signe vill ha kött.
April 2020 och världen är upp å ner. Aldrig kommer dessa dagar att falla i glömska. Rädsla och irritation i salig blandning. Förståelse och empati. Nonchalans och desperation. Världen som den varit kommer inte att att komma åter. Alla är vi märkta på något sätt. Acceptera. Vänta. Vila. Överleva. Leva.
Grattis blogg. Idag fyller du tretton år.
I glädje och sorg stod du länge vid min sida för att sedan och under lång tid stå i dunklet. Ännu lever du. Det firas här. Och. Nu.
På bilden: Signe och Walter
Jag, Walter, Signe och smalkatten.
Bestämmer mig för att sluta nitton och börja tjugo med red on top. Kladdar i och det blir ändå helt ok. Det blonda är ett minne nu. Håret orkar inte mer.
Steker en köttbit till mig själv. Tacksam att det inte smäller så mycket där ute ännu. Öppnar flaskan som skulle bli delad egentligen. Tar ett glas. Ett till. Kanske vaskar resten.
Walter och Signe skäller. Nu är det dags.
Gott nytt vänner! Ses på andra sidan.
Lilla du. Elva år fyller du idag.
Du kreativa pojke. En virvelvind som delar ut en kram, ler och säger ‘tack’. Utanför boxen är du och bygger dina broar. Allt gott ska du ha i ditt liv. Älskade du. Mitt sista barn.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Nej. Jag har alltid givit upp.
Du. Skapt i min form. Ge inte upp.
Liv ur mitt liv. Ge inte upp.
Imorgon är en ljus dag. Det kommer att bli bra.
Jag bär dig. Men ge inte upp.
Jag bär.
Jag har filat ett par veckor på ett inlägg om vänskap. Såklart finns en anledning till det. Kanske kommer det eller så kommer det inte. Walter och Signe får illustrera så länge.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter, sport
Jag tänker på då han var liten. Den där lilla locken som svängde ut vid örat på ena sidan. Den som blev ett långt ljust svall sedan. Den lille tändstickspojken som väntade in varje ord tills han uttalade det perfekt. Han som älskade att bli kliad på den lilla ryggen då han skulle sova. En försiktig general som ville vara helt säker på att han verkligen kunde cykla innan han ens ville försöka. Byxorna som inte fick stoppas ned i strumporna för att han ”ser ut som en clown”. Älskade lille pojk.
Nu. Det vita håret har tagit en mörkare ton. Han har blivit stor. Jag kan titta upp på honom och se en ung man. Tågräls i hela munnen. Den lilla ryggen är stor nu men tycker fortfarande om att bli kliad. En kämpe som inte ger upp eller viker ner sig. Står alltid där och väntar. På mig, i båset eller på sin tur någon annanstans. Lojal. Tyst. Stabil.
Allvaret kommer nära för en stund. Tanken svävar förbi. Vad har vi ställt till med? Vad har vi gjort med honom? Eller mot honom? Tåget vi klev på som vi inte valde att kliva av medan tid var har tuffat i tio år nu. Han har växt ur många skridskor på vägen. Ansvaret som vi måste ta har växt under resan. Nu är vi framme.
Jag känner mig lite ledsen. Han väntar på mig då jag rullar in med bilen för att hämta honom efter skolresan till skidbackarna. Glad hoppar han in i bilen och pratar om dagens störtloppsåkning. Jag tänker att jag drar lite på det. Vill att han ska vara glad en liten stund till. Vill höra mer om störtlopp. Att det inte ska ta slut. Snart blir det tyst. Jag berättar. Han undrar varför jag ser så ledsen ut. Han bryr sig ju inte så mycket. Jag ler lite för första gången på hela eftermiddagen och kvällen. Spänningen släpper. Han snackar mer om störtlopp och om det andra stället vi ska till nästa vecka. Det blir bra. Vi skrattar lite. Ser framåt. Det är så långt borta bara säger jag. Han tröstar.
Att rättvisa inte finns att hämta här är ingen nyhet. Tystnad är en del av kontraktet. Det finns inget som är rättmätigen hans. Den här verkligheten har en annan skepnad. Jag önskar honom allt gott. Allt gott som finns i världen. Älskade pöjk.
På bilden: En glad och klok ung man.
Lottas Dagbok 