Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, bebis, Bilder, bloggande, Familj, Fest och kalas, Hälsa, personligt
Jag vet att det är Julafton idag. Eller åtminstone natten till. Jag kan inte hjälpa det men jag är så himla ledsen. Den som inte orkar med ett mörkt inlägg under den här helgen som ska vara glad, får sluta läsa nu.
I de sista skälvande timmarna av sin tillfriskanande storebrors födelsedag, sovande i väntan på Den Stora Dagen, insjuknade även Ossian i maginfluensa. Jag tycker så synd om honom. Han som har pratat om Jultomten i en månad snart, och väntat, och väntat, och väntat.. Jag hade det på känn. Han hade sagt att han hade ont i magen och verkat lite lugnare och tystare än vanligt under eftermiddagen. Men man önskade ju inget annat än att han skulle få slippa. På julafton. *snyft*
Jag själv hatar verkligen magsjukor och allt vad spyor heter. Jag avskyr att ta hand om det, och jag gör allt för att slippa drabbas själv. Det är min allra sämsta sida som mamma. Men barnen har en pappa som tar hand om de kräkande barnen. Han tycker inte alls att det är lika hemskt som jag tycker att det är. Magsjukor ger mig ångest. Trots att det har blivit så himla mycket bättre sedan barnen kom så tär det verkligen på mig såhär när det börjar ha snurrat runt ett par veckor.
Förr i tiden karade jag mig för det mesta undan ganska lätt också. Det kunde vara så att både mor far och syster avlöste varandra med sjukdom. Jag minns när jag var tio år. Då var det precis så. Min syrra tog hem något äckligt virus från dagis som hon smittade pappa med sedan, som smittade mig. Jag låg på Julafton minns jag.. det började på kvällen före. Minns bara att jag låg i sängen och mådde illa under dagen. Pernilla Wahlgren hade något morgonprogram på Julafton dom jag kollade på där jag låg i pappas säng. Det enda jag åt på hela dagen var en kvist persilja. Morsan fick en dos smitta och blev betydligt sjukare på annandagen.
Ungefär så har det varit, och även efter att barnen föddes och började släpa hem grejer har jag klarat mig. Men då jag var gravid med Didrik blev jag jättesjuk precis i skiftet mellan maj och juni. Vi fick åka till sjukhuset för att det bara snurrade i huvudet och jag klarade inte att resa mig från toan. Det har varit ett par gånger jag fått smitta men inte blivit så sjuk också. Och så var det en gång när verkligen ALLA blev sjuka (utom Anton.. och Wilmer tror jag), 2005.. då alla utom jag spydde.. inklusive mor och far, medan jag satt på dass hela dagen. Och då menar jag verkligen kanske 90% av dagen, med barnen springande kring benen. Anton tvättade toan med borsten så fint efter mig den lilla stund jag var tvungen att resa mig upp.
I alla fall.
Då Ossian började vid halvelvatiden (tror jag att det var) så tog vi friskisar och packade ihop våra grejor och för hem till mor och far, där Anton redan väntade på oss. Dock inte riktigt så snart. Vet inte om det egentligen var en så välkommen överraskning att vi dök upp heller om sanningen ska fram. Innan vi åkte hemifrån packade jag ihop de julklappar som vi skulle ha med oss. De gjorde ont i hjärtat att lämna den fina pulkan med ratt, som vi slagit in tidigare under kvällen, liggande kvar på Ossians plats i köket. Paketet med den fina utkädningsdräkten vi slagit in och lagt under granen lade jag in i tvättstugan. Det vore så himla tråkigt att åka på att tvätta den det första man gör, så jag tänkte att han får öppna den då han frisknat till.
När vi kom hit till Yvädersvägen vaknade Didrik till ordentligt och höll låda till 02.10. Han har sprungit runt och lekt här, dragit och slitit i mina bröst och tittat på ‘makkapakka tvättar stenar’ på youtube. Jag var dödligt trött mellan varven men nu när han somnat är jag klarvaken.
Personligen skulle jag kunna skita i Julen som det ser ut just nu. Jag tycker att den suger och jag vill inte vara med. Jag är fullständigt slutkörd och har knappt ätit och sovit jättelite sedan jag själv hade ont i magen för två veckor sedan. Förut slumrade jag till med Didrik på bröstet och vaknade upp av en sådan där otäck apné (eller vad det heter). Jag vaknade upp och det kändes som att jag höll på att kvävas. Jag brukar få sånt när det blir lite för mycket för mig. Men nu var det fler år seddan. Det känns dessutom som att alla bara klagar på mig och hivar ur sig elakheter till mig. Just nu känner jag mig faktiskt inte önskad någonstans. Och jag tycker så synd om min sjuke pojk som längtat så mycket till Julafton.
Kul Jul.
Not.
Bättre är såhär blev det inte.
Ät mycket skinka och julgröt och ta det lugnt med glöggen. Hoppas att ni har varit snälla i år så att tomten kommer på besök. Kanske är han far till alla barnen och då bör han inte missa er 😉 Hos oss är tomten mormor till alla barnen 🙂 Hoppas bara att tomten har ett gott imunförsvar och har klarat sig från magsjukan. Fortsättning följer..
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Favoriter i repris, Fest och kalas, Hälsa, Jobb och plugg, personligt, shopping
Foto: hd.se
Här är han på en en bild, tagen i sin och den digtala fototeknikens vagga 😉 Han fyller åtta år idag.
Han har sovit hos mormor och morfar inatt också, men verkar må bra nu. Så skönt att han är bra på sin födelsedag!
Övriga är och köper gran. Jag ska jobba lite. Hade lite magknip igåt kväll men det verkar inte var flunsan.
Sedan ska vi dra och gratta Anton.
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, personligt
Det är inte många glada barn på bilderna här i bloggen just nu. Wilmer fick strosa själv till skolan på avslutningsdagen. Anton är dock bättre nu och vi hoppas att det är slut på magproblemen i hushållet nu. Och i det andra hushållet på Yris, dit vi även exporterat en del.
Didrik är sjuk igen. Nu ligger han här utslagen med feber och ett blåmärke i munnen på grund av att en tand är påväg ut i överkäken.
Själv är jag ganska stressad. Jag försöker ta det lugnt och lägga bort alla krav. Det värsta är att om jag inte gör det jag ska nu så kommer jag att få problem sedan. Försöker att fixa skolan så gott det går.
Återkommer..
Jag vet inte om det är möjligt, men den är nog ändå lite ljusare än den var förra året.
Jag bläddrar tillbaka ett år i tiden för att se om jag kan hitta någon länk men hittar ingen som passar. Dock skrattade jag lite åt detta inlägg. Skulle jag ta samma bild på högen av bandy- och hockeyklubbor detta år så skulle det vara dubbet så många i den 🙂 Men jag har inga sådanadär tvätthögar nu. Alltid nå´t.
Filed under: Allmänt, bebis, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, Mat, personligt, shopping, sport
Anton är hos kvar hos mormor. Han är fortfarande hängig. Han spelar dataspel, äter köttsoppa och dricker coca cola. Han ska inte gå till skolan i morgon heller. Tyvärr missar han avslutningen. Men det har ju hänt förr.
Wilmer ser fram emot skolavslutningen i morgon. Han ska ha skjorta på sig 😉
Ossian vill bara åka pulka nu när snön ligger vit ute. Idag har de varit hos sin dagmamma, han och Didrik.
Didrik har lagt ett nytt ord i sitt förråd som han använder flitigt i alla sammanhang; BOM!!
Själv har jag jobbat ihjäl mig. Och jag har haft den värsta hjärtklappningen jag haft på många år, just då jag skulle köra ut bilen ur garaget med Ossian och Didrik stående innanför bakluckan (för att det är för trångt att komma in i bilen från sidorna måste de stå där bak så att jag inte ska backa på dem). Men jag kan ju det där med hur man ska andas för att det ska gå över snabbt. Så det gick bra ändå. Sedan efter att jag hade jobbat så drog jag till banken och fixade lite, och till Apoteket. Sedan skulle jag bara smita förbi och kolla på en grej som vi ska ge Anton i födelsedagspresent. Så nu är det (prutat och 😉 ) klart. *katching*
I kväll har vi käkat gårdagens pizza. Egentligen hade Anton avslutning på sin hockey idag. Men han var tvungen att utebli idag. Det är skönt med en kväll utan aktiviteter.
Nu sover ungarna och vi softar vid tv:n.
Pulkaföraren har ätit pizza.
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Hälsa, Mat, personligt, Resor och utflykter, sport
Ja.
I morse var vi i Ljungsbro för en liten miniturnering i hockey. Wilmer spelade i gröna laget 🙂
Anton, som ju mådde tjyvtjockt igår kväll, mådde bra på morgonen då han vaknade. När vi var på väg till Ljungsbro började han må konstigt igen, och mina föräldrar fick ta bilen och komma ut och hämta honom. Jag hade en riktigt stressad stund med en missnöjd Didrik i vagnen och en Anton som inte mådde bra. Tur att man kan köpa fika där för det gjorde att jag i alla fall kunde håll Ossian i schack.
Wilmer tyckte att det var sådär kul att spela hockeyturnering i kylan. Han grät och frös om fingrar och tår. Efteråt kom jultomten med kexchoklad och kort med autografern från några bra LHC-spelare.
Efteråt hämtade vi Anton, som mådde bra då. Barnen åkte pulka Diddan sov och jag städade lite på övervåningen.
I kväll har det severats köpepizza här. Jag åt två tuggor. Pizzan åkte in i kylen men två små titthål i. Anton hade inte heller någon aptit. Han har hållit igång bra under dagen men jag beslutade ändå att han ska få vara hos mormor i morgon. Han är hängig och har diffusa tecken på att något inte är helt ok. Jag körde dit honom redan ikväll för han älskar att vara där. Han blev jätteglad då han fick veta att han skulle få ta på sig ytterkläderna och åka till mormor och morfar 🙂 Han packade ner sin ljusstake han gjort i slöjden och en tomte som han inte hunnit göra klart på lektionerna som han tänkte måla, samt rena kläder för morgondagen.
Nu sitter jag i soffan med en vaken Didrik fast klockan är snart elva. Eller Didrik sitter inte i soffan. Naturligtvis.
Didrik beundrar sitt verk 🙂
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, bebis, Bilder, bloggande, Familj, Hus och hem, husbygge, personligt, sport, teknik
Men det är ju ingen nattblogg på riktigt. Fast så nära man kan komma. Numera sover jag mestadels nattetid.
Det var annat förr. Eller ‘förr’, om man nu ska sätta saker i ett rimligt perspektiv. Det har funnits perioder då jag knappt sovit på nätterna alls. Då jag inte kunnat sova för jag har mått illa för att jag varit gravid, haft en bebis hängande vid tutten eller störts av diverse telefonljud. Då har det hänt att jag skrivit här i bloggen. Ofta har inläggen varit mörka eller så har de handlat om sådant som jag legat och funderat på som jag varit tvungen att göra mig av med på något sätt. Tyvärr tror jag inte att det går att bläddra tillbaka och kolla vad som är skrivet på natten för jag ställde inte klockan på bloggen från början, och jag minns faktiskt inte vid vilken tidpunkt jag gjorde det heller.
Nu för tiden är jag sömnig då kvällen kommer. Åtminstone för det mesta. Men ikväll är den forna nattugglan vaken. Det är något, men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag är nog lite överspänd. Det känns så i huvudet. I morgon skall det spelas hockeyturnering i Ljungsbro med Wilmers lag. Det är iskallt ute och jag ska vara tomte. Didrik bevisade imorse att hans övre magmun fortfarande har lite svårt att hålla tätt, och ikväll då vi kom hem efter en trevlig kväll inne hos grannarna mådde Anton dåligt (och jag ber en stilla liten.. att han skall hoppa upp pigg som en nötkärna i morgon bitti då han vaknar). Fick lite motgångar i studierna idag också. Det räcker nu.
Jag ligger inte och mår illa för att jag är gravid (vilket jag ju absolut inte är), och jag kan sova gott fast jag fortfarande har en liten vid bröstet ibland. Jag slipper även bli väckt av sms-ljud vilket jag är hjärtligt tacksam för. Ibland upplever jag fantom-sms-ljud nattetid men det har jag lärt mig att leva med 😉
Jag minns väl första gången jag blev väckt av ett sms på natten. Det var på våren 1998 och jag hade precis skaffat min andra mobiltelefon. Min Philips Fizz hade gjort sitt hade jag tyckt, och begivit mig till GEAB som det hette på den tiden (sedan blev det Phone House, och nu vetesjuttan vad de heter). Min kompis jobbade där då. Jag hade varit snål och hade haft pappa med mig. Jag vet att det var en Eriksontelefon, men jag kan inte minnas vad modellen hette (något på T var det 😉 ). Man kunde byta framsidan på den så att den fick en ny färg när man tröttnat på den gamla. Detta var innan de där telefonerna som man kunde byta hela skalet på kom. På den tiden var det tillräckligt ballt att kunna ringa med en mobiltelefon. Sms, eller texmeddelanden som man kallade dem då, var överkurs. Åtmistone för mig. Så när min kommunikationsradio plötsligt började pipa och blinka mitt i natten och undrade ‘läsa?’ så trodde jag att den fått fnatt. Jag minns att jag tryckte ‘ok’ och att jag sedan satt och undrade hur de där tre små orden hittat in i min telefon.
Nu är det ju nästan natt. Och jag känner att ögonlocken börjar vara så tunga, så tunga.
Här kommer ett foto taget i morse. Det föreställer två sura men söta badyspelare.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, Familj, Hälsa, Hus och hem, musik, personligt, sport, TV
Idag börjar jag mitt inlägg med att konstatera att jag, för det mesta, inte kan skriva det jag skulle vilja skriva. Jag skriver, raderar och skriver och raderar och skriver. Sedan frågar jag mig själv varför jag håller på. Varför jag inte bara skriver här på riktigt. Varför jag inte bara skriver ALLT här. Eller varför jag överhuvudtaget håller på och skriver den här bloggen. Från början var det här en personlig blogg. Det är det fortfarande. Men inte alls på samma sätt som tidigare. Och nu känner jag att det rycker lite i höger lillfinger igen, upp mot den halvlånga pilen på den lite större knappen på vänster sida av tangentbordet 😉
Nog om det.
Det blev pizza i fredags som jag önskade mig 🙂 Dock inget vin, men det var nog lika bra med tanke på hur otrevlig jag känt mig ett par dagar. Men nu mår jag bra. Antons innebandyträning var tydligen inställd. Det känns som att det var riktigt länge sedan vi var där nu. Idolfinal blev det också. Angående denna konstaterar jag bara att Idolhistoriens pinsammaste ögonblick fick en konkurrent då vinnarlåten skulle framföras i slutet av programmet (och det hade inte med framförandet att göra alls).
Wilmer är sjuk idag. Han är här hemma med mig. Han insjuknade på lördagskvällen då vi var iväg och åkte skridskor. Han gnällde lite över att han hade ont i halsen på lördagsmorgonen men han och Anton var ändå iväg på isbandy. Isbandyn tycker de verkligen är jättekul. Till och med roligare än hockeyn.
På lördageftermiddagen blev bilen tvättad medan jag kämpade med att få det här hemmet att se lite bättre ut. Det hjälpte inte utan ser fortfande åt som ett läger.
På söndagmorgonen var det dags för hockeyträning igen. Wilmer var ju sjuk men tränaruppdraget ska ju ändå skötas. Och det obligatoriska kioskuppdraget. Nu har vi skött vårt kioskuppdrag dubbelt denna termin. Jag kioskade mellan åtta och fjorton.
Och nu dags för gnäll.
Jag är så trött nu. Inte sådär normaltrött som man kan vara ibland, utan trött på det viset som man är ett par dagar efter stt man fått barn typ. Så som man kan vara en måndag när man varit ute och festat torsdag, fredag, lördag. Till fem. Jag kan somna var som helst. Kan bero på att jag har så mycket att jobb just nu. Och att jag känner att jag inte kommer att hinna klart det jag ska. Men jag är så trött på den jävla ursäkten att ‘jag har så mycket jobb bla, bla, bla’. För den är bara relevant och intressant om man har ett VIKTIGT jobb. Inte en sådan sysselättning som jag har. Men jag kämpar på med det jag har att göra ändå. Nu måste uppsatsen vila ett par dagar för slutcaset kommer att ta all den tid jag får över mellan hämtningar, skjutsningar, sjuka barn och jakten på någon som kan vårda dem när mina åtta armar inte räcker till.
I övrigt vill jag dementera. Det mesta.
Pöss.
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Jobb och plugg, personligt, sport
Jag håller ju på och skriver en uppsats nu om COPE-programmet. Utan att älta detta närmare på en lördag; det är ett kommunalt program för familjestöd i form av föräldrautbildning. En del av den teoretiska grundstommen är social inlärnigsteori vilket är en halvtjusig mix av behaviouristiska och kognitiva idéer. I synnerhet behaviouristiska. Under det socialt inlärningsteroetsika paraplyet lurar något som heter modellinlärning. (Jag antar att de flesta som är något bevandrade inom psykologin har hört talas om Banduras Bobo Doll.) Grundtanken är att om en en person som observerar en eller flera andra personer få en viss respons, positiv eller negativ, på ett specifikt beteende så kan det uppmuntra eller avskräcka personen som observerar från ett liknande beteende.
Med det i bakhuvudet kan jag inte låta bli att småle när jag betraktar Didrik, stolt som en tupp, iklädd Wilmers axelskydd nu på morgonen. Det finns ett utbrett hockeyintresse i familjen helt klart och källan till det intresset är spårad 😉 Didrik har visat ett, som vi ser det, eget genuint intresse för klubbor (och för all del även de sopkvastar som liknar klubbor) sedan han började gå. Och bollar har han kastat och sprätt iväg sedan han började krypa. Det socialt inlärningsteoretiska perspektivet ger en klockren förklaring till till varför 🙂
Han ska tydligen sluta spela golf nu. Han ska ‘satsa på ett bli en bättre make, far och person’. Mycket prat där. Hoppas att han lyckas 🙂 Om jag vore han skulle jag gömma mig ganska långt in i ett skåp eller något. Och typ aldrig komma ut.
Å andra sidan kommer han nog att vilja göra det efter att den där damen fått visa sina välsprayade lockar i tv. Lyssna på grodorna som hoppar ur hålet hon har i ansiktet 
”Jag har inga ord för att förklara vad jag gjort mot henne och hennes familj. Jag antar att jag är ledsen över att jag aldrig tänkte på hennes känslor under allt det som pågick. Och att han aldrig nämde henne gjorde att jag kunde låtsas om han inte hade någon fru och jag slapp tänka på det. Jag kommer aldrig att säga att det jag gjorde var ok. Hon visste att hon älskade honom, och det var vad jag kände då. (…) Jag sa det aldrig rätt ut. Men jag försökte att ta mig ur det. Jag fick veta att han skulle ha ett andra barn. Då frågade jag mig: ”Vad håller jag på med? Det där är inte rätt. Han har en fru och det är inte du.” Så jag försökte. Skickade färre sms, mer sällan. Samma med telefonsamtal. Då sökte han upp mig. Under fem dagar. Han sms:ade mig varje dag och skrev: ”Möt mig. Jag saknar dig”. Men jag gjorde det aldrig. (…) Jag har aldrig sagt att jag älskar honom. Jag skulle inte gå så långt. (…) Det fanns studer då jag kände att han kanske gjorde det. Men frågar du idag, så skulle jag säga att han aldrig gjorde det.”
Vilken ängel. Men det är väl bara att gratulera till femton minuter under strålkastaren.
*katching*
