Didrik och Ossian hade en ljus stund i den stökiga soffan förra veckan
Ikväll har Anton och jag varit i Ljungsbro. Han är frisk och pigg och ska gå till skolan i morgon. Vi åkte ut till Ljungsbro för att kolla in sen sita hockeyträningen innan Team Sportia Cup på söndag. Det kändes lite viktigt.
På vägen hem handlade vi mat på Mc Donalds. Allt efter Ossians önskemål. Han har inte ätit så bra de senaste dagarna eftersom han varit sjuk så när han började prata om Chicken Mc Nuggets så var det lätt att ge efter.
I morgon ska Ossian och Didrik vara hemma. Ossian har varit ok idag. Jag har inte provat febern eller gett någon Panodil. Däremot har han varit väldigt trött. Som ganska länge mitt på dagen men somnade i alla fall gott ikväll. Fredagar betyder dagis så därför får aven Didrik vara hemma.
En bra sak är att Wilmers läpp verkar läka fint trots att han bara kunde ta fyra doser av sin antibiotikakur. Igår fick vi ett brev från sjukhuset att hans resmiss kommit till Allergicentrum. Där ska de utreda om han inte tål Heracillin.
En väldigt dålig sak är att vår bil inte mår bra. Eller den har mått dåligt i hjullagren i över ett och ett halvt år men vi har förnekat detta faktum. Nu har vi tvingats se sanningen i vitögat eftersom man inte kan föra ett normalt samtal i bilen längre på grund av oljudet. Vi har även insett att det kan bli total katastrof om hjullagret går sönder på riktigt. Expertis menar att man lika gärna kan skrota bilen i så fall. Det känns som att denna bilen äter hjullager. Vet inte hur många den mumsat under tiden vi haft den. Äventyr med vår bil kan man läsa om exempelvis här. De som följt bloggen vet att h**bilen har varit uppe otaliga gånger. Man kan säga att även den är en story of love and hate 
Nu kväll.
Jag har sju prenumeranter. Skulle gärna ha fler. Fint för egot 😉 Klicka här!
Edit: och nu är det rätt länk också
HV71 har ju vunnit SM guld i hockey både en och två gånger de senaste åren. Det laget är ett typiskt exempel på det som jag skrev om häromdagen; att det blir ointressant då samma person eller lag vinner hela tiden. Därav blir jag så glad nu när AIK helt oväntat leder över HV71 med 2-0 i matcher i elitserieslutspelets kvartsfinalomgång. Hoppas att det fortsätter så för då blir slutspelet mer spännande framöver.
Nu kan jag inte påstå att jag egentligen bryr mig särskilt mycket om AIK för övrigt. Är dock omåttligt road av klippet nedan. Och av kommetarerna som följer. Uppmärksamma särskilt i slutet av klippet då han pratar om schtämmningen, hur mycket han påminner om Fred Asp med hans iller Göran (del 1 och del 2)
Ossian tog ett skumbad igår kväll
Omväxling förnöjer.
Nu har jag haft dem alla fyra här hemma i omgångar den senaste veckan. Har de inte varit sjuka själva så har de varit hemma för att någon annan varit sjuk.
Idag är Ossian hemma med mig. Han hade fortfarande betydande feber igår kväll. Vet inte hur det är idag. Han verkar pigg men inte frisk. Han hostar och snorar väldigt myket.
Anton har sovit hos sin mormor och morfar inatt. Han vill så gärna göra det. Han var väldigt mycket bättre igår än han var i förrgår. Idag hoppas jag att han är helt bra för då kan han gå till skolan i morgon. Tyvärr missar han både fiollektion och ishockeyträning idag. Men det är inget att göra åt.
Nu ska jag klä på Didrik och gå och lämna honom hos hans dagmma vid åtta. De ska gå iväg och ha gymnastik idag. Det brukar de göra på torsdagar. Wilmer har redan åkt till morgonfritids. Både Wilmer och Anton älskar morgonfritids fär de får vara i gympasalen och spela spökboll (?).
Allvaret väntar.
Det är Anton Hysén som ställer sig frågan.
Han är den förste svenske fotbollsspelaren på hög nivå som kommit ut ur garderoben. Som gay. Jag tänker först; vilket raggningsknep! Men så är det naturligtvis inte.
I idrottsvärlden är det medeltiden fortfarande då det gäller detta. Det kan tyckas vara skitfånigt att det blir en sådan hets då en kille talar om öppet att han är bög. Pinsamt. Men det verkar vara så på riktigt. Extremt hetronormativt. Toppidrotten befinner sig där det övriga samhället befann sig för 20 år sedan typ.
Starkt gjort av killen att komma ut. Nu finns det en förebild. Svaret på frågan ‘var alla andra är’ kommer kanske snart.
Men.. heja Anton 🙂
..trojan i datorn på mindre än en månad.
Förra gången min dator fick System Tool var den 11 februari 2011. Då slet jag hårt med att få bort det. De beskrivningar över hur man ska göra funkade inte på min dator. Det virusprogram man rekommenderar hittade inte den dåliga filen. Jag hade bra hjälp av den trogne vännen Teeeeeby men vi lyckades inte lösa det. Men efter hans vägledning och en natts sömn vågade jag laborera lite själv i regedit. Helt plötsligt var det bara borta och jag fattade inte själv vad jag egentligen gjort för att få bort det.
Idag kom den igen, den fasansfulla masken. Valde att inte deppa ihop. Hämtade lånedator snabbt. Felsäkert läge. Körde det rekommenderade programmet Malwarebytes Antimalware vilket inte hittade något denna gången heller. Slängde ungefär femton nonsensgrejer som lagt sig på skrivbordet precis som förra gången. Googlade med lånedatorn och hittade sökvägen. In i regedit. Friskt vågat allt vunnet. Vips! Borta.. Nu vet jag ungefär vad av det jag gjorde förra gången som gjorde nytta.
Om någon behöver en närmare beskrivning av hur jag trollar bort System Tool så går det bra att mejla mig på loppan76[at]gmail[dot]com. Eller kommentera under det här inlägget. Det är nämligen inte säkert att man får bort det så lätt som det kan verka då man googlar runt på nätet. Bland annat finns det ett youtubeklipp som beskriver hur man gör och det sättet funkade inte alls för mig.
Så är det.
Det tar på krafterna.
Det gick bra på vårdcentralen. Ossian är på bättringsvägen. Bra läkare. Pratade en del krupp. Fick mig genast att känna mig som en bättre mamma. Om nu samtalet med sköterskan i morse fick mig att känna mig som en sämre. Konstaterade mest det som redan konstaterats tidigare. Att nästa gång blir det sjukhuset. Läkaren sa att Ossian sannolikt drabbats av två infektioner. Först magsjuka och sedan en förkylningsinfektion. Nog om detta.
I eftermiddag har jag haft lite tid att fixa med jobbsökande för båda sjuklingarna har varit med morsan. Kom ett litet kliv framåt. Bäddat för flera steg framåt. Sedan fick jag en uppenbarelse. En sak som jag så jättegärna skulle vilja göra. Jag brukar ju aldrig ångra saker jag gjort. Men jag kan ångra saker jag INTE gjort. Så är med facit i hand. Jag vet att jag hjar massor av utbildning men jag känner att det är en fåle jag saknar i mitt stall. Får se.
Nu hämta barn.
Jag vet inte om det är tredje gången idag jag skriver att Anton vaknade och var sjuk inatt. Detta innebar att jag också vaknade och gick upp en sväng för att sköta om honom. Det är väl ingen nyhet att jag brukar vakna på nätterna även då hela familjen är frisk och att jag då följer diverse serier som återkommer varje natt. TV11 är ett fynd. Jag vill inte kolla på kriminalserier och Arkiv X och annat läskigt. Inte heller se nyheterna om och om igen. Det ska vara lättsmälta, icke ångestframkallande program som inte kräver något av hjärnan.
På TV11 kan man numera se BB dygnet runt (nja). Så inatt var det ett gammalt BB-avsnitt som stod på tablån. Gäsp. Sedan kollade jag lite på Ola-Conny. Ullared på femman alltså. Ganska kul ibland.
Gekås i Ullared är för övrigt ett företag som lyckas peta in gratis marknadsföring både här och var. Då vi gick på stan i Norrköping i lördags sa Anton: ”Mamma vet du! I Familjen Annorlunda som är på teve, där åkte dom till ett jättestort gult hus som hette Ullared. Där gick dom och shoppade en hel dag. Fy så tråkigt! Dom vuxna tyckte att det var roligt men barnen tyckte att det var jättetråkigt.” Jag tyckte att det var en ganska rolig kommentar.
I vanliga fall brukar jag somna efter Gordon Ramsey vadhansprogramnuheter på femman. Trist är det i alla fall. I natt kollade jag dock på något som jag inte vet om jag borde ha skrattat eller gråtit till. Det var någon dokuvariant där de samlat par där mannen var otrogen hela tiden. Det var unga par där tjejerna egentligen hade kunnat lämna de där skitstövlarna till karlar men ändå envisades de med att hålla ihop med dem. Efter att de suttit i någon sorts gruppterapi där dessa män avslöjat att de haft sex med andra gick de tillbaka till sina mans- respektive kvinnohögkvarter. Där ägnade sig tjejerna åt att vara förkrossade över det deras karlar gjort mot dem. Karlarna å sin sida skattade, bråttades med varandra och var helnöjda. Hela programmet avslutades med att paren tävlade mot varandra med ett egenkomponerat cheerleadingnummer. Helt galet men uppfyller alla kriterer som räknades upp ovan. Behöver jag tillägga att det var en amerikansk produktion? Nae. Jag trodde inte det 😉
Natten som kommer ska jag försöka sova istället 😉
Nu kan jag inte skriva om det här alls längre tycker jag. Inlägg finns på andra sidan. Lösen kan man få via mejl. Adress finns i vänster spalt.
För några veckor sedan var det en snubbe som gick omkring med en slaktmask och hotade folk här i vår stad. Polisen tog honom efter ett tag vilket var positivt. Särskilt så man nu kan läsa om vad han hade för planer (vilket iofs egentligen inte är någon nyhet direkt).
Jag har läst lite om detta på annat håll. Det är verkligen en sorglig historia. Det är skönt att denne person sitter inspärrad nu för jag kan erkänna att jag tänkte på en del då när han gick lös. Tveksamt om undertecknad stod med på hans dödslista dock 😉
Foto: Jovars. Jag själv. Och pratbubblan har jag också gjort.
Mannen på bilden har varit en av mina följeslagare genom livet så här långt. I vått och torrt har han stått vid min sida. 8 bitar och 32. Super och i emulator.
Just då jag trodde att vi gjort upp för evigt återkom han för att, som jag misstänker, bli kvar ett bra tag. Nu mera i Wii-format och i den mobila formen DS. Jag tycker att han är helt ok. Han kan springa fort, skjuta eldbollar, flyga och simma. En riktig man med andra ord. Numera arbetar han även under cover. Som pingvin
Han hade varit fulländad om det inte hade varit för hans musiksmak. Eller snarare bristen på variation i musiken som omger honom. Jag är så trött på att höra ljudet från honom. I svaga stunder är jag nära på att slänga ut honom för evigt. I alla hans former. Men han har en fanclub här som skulle bli så ledsna om jag gjorde det. Så han får stanna. Tsv.
..och det väckte lite tankar.
Karolina Fjellborg på AB skriver såhär. Ehh.. jo. Så är det nog. De som gjort bedömningarna av vilka som ska delta i denna såpan har inte gjort sitt jobb så bra. Om nu avsikten är att hitta personer som är stabila. Om det nu inte är så att det är en tillfällighet att flera personer får gå ut ur BB-huset på grund av att de gör paranoida uttalanden och att de talar osammanhängande. Eller att det utbrutit någon smittsam psykos 😉 Det har ju inte hänt under någon tidigare säsong vad jag kan påminna mig? Inte för att jag följde de slaviskt förr heller men något getöga då och då har jag allt kastat 😉
Annat var det på den gamla goda tiden 🙂 Pre freakshow. Jag minns första säsongen. Den som man aldrig talar om. Troligtvis eftersom att de allra flesta som gillar såpan så som den är nu tyckte att den första säsongen var trist. Jag tyckte det inte. Jag minns att jag hade kopplat ihop datorn med stereon (detta var 2000 så det var avancerad teknik 😉 ) så att jag kunde lyssna på deltagarnas samtal på kvällarna. Angelica som bara dammsög, Per som var nykter alkoholist, Paola och Christian som var kär i Paola.. och Anna (tror jag hon hette, hon som var homosexuell). Men det var då.
Undrar hur man själv skulle reagera på att bli instängd i ett sådant där hus under så lång tid. Jag tror att det skulle gå bra för mig. Kanske inte tillsammans med de där stollarna som är därinne nu. Men annars. Jag tror att jag skulle tycka att det var lite skönt. Faktiskt. Mitt psyke skulle klara det. Dock tror jag inte att jag skulle komma ut som en särskilt mycket bättre människa. Och jag skulle sakna mina barn jättemycket.
Usch. Säg till mig att sluta ägna tid åt detta!
Att vara hemma med en frisk Didrik är ett heltidsarbete. Eftersom Ossian spydde i torsdags var Didrik hemma med mig. Ossian var ju hos mormor och mådde kass. I morgon ska Didrik få gå till dagmamman. Ossian har ju feber och är sjuk fortfarande trots att han inte kräkts sedan i torsdags morse. Ungarna har inte träffats så Didrik hade egentligen kunnat gå idag men denna vecka var det fredagsdagis på måndagen så han fick vara hemma.
Han är verkligen en handfull. Springer runt och stojar, klättrar upp och hämtar saker i skåpen, gräver i min handväska, ritar på väggarna (!) och säger en massa.. hmm.. roliga saker. Nyss sa han att han fiser med snoppen. Kul. Luktar gott också 😉
Idag är det den 7 mars 2011. Mitt första inlägg i den här bloggen skrev jag den 7 mars 2007.
Såhär på morgonkvisten tror jag inte att jag kommer att manifestera denna bloggfödelsedag på något särskilt sätt. 2008 gjorde jag det ordentligt. 2009 orkade jag inte hålla på. Då var vi i Norrköping och fikade på chokladcaféet för det var lördag. 2010 glömde jag bort det men jag tycker att jag hade en helt ok ursäkt 🙂
Hade någon frågat mig då i mars 2007 om jag trodde att jag skulle sitta här fyra år senare, tre datorer senare och två lägenheter senare, så skulle jag nog inte ha satt mina pengar på det. Nej. Men nu gör jag det i alla fall.
Jag förstod nog inte heller vilket avgörande beslut jag tog där i början innan jag förstod mig på hur bloggar och den typen av sociala nätverk fungerar, med avseende på det här med att lägga ut bilder och skriva om saker som är personliga och lite privata. Vet inte om jag skulle ha fattat samma beslut igen med den vetskap och kunskap jag har om det nu. Men det är ju liksom redan för sent. Och jag tänker alltid noga igenom vad jag skriver och karaktären på bilderna jag lägger ut. Ett liv på nätet är en del av den nya världen. Det kommer ingen ifrån. Inte heller den som helst av allt vill hållas borta därifrån.
Den här bloggen har gjort mitt liv rikare under de senaste fyra åren. Jag har haft nytta av den i alla möjliga märkliga sammanhang. den har varit en social platform där jag hållit kontakter och knutit nya kontakter.
I bland har jag funderat på om bloggen har gjort att jag har pratat mer sällan med folk off line. Folk går in och läser här och håller koll på vad som händer i mitt liv och då blir behovet av en telefonsignal mindre. Nu tänker jag inte på det längre men i början kändes det lite så. Själv är jag usel på att höra av mig så jag skyller inte på någon annan 🙂 Jag kunde även märka att under perider då jag var lite off och skrev deppiga grejer så hörde folk av sig för att höre hur jag mådde 🙂 Men det var mer så förut. Nu har jag ju min baksida. Där är jag fri. Typ.
Som det ser ut nu så tror jag att den här bloggen kommer att fira även en femte födelsedag
Lottas Dagbok 