Klämmer in en utmaning!
Jag har blivit utmanad av Bonniesvitarum!
Utmaningen går ut på att man ska nämna 6 saker som gör en glad just nu. Så här svarar jag:
- Att jag har fyra fina barn
- Att jag känner mig så pass pigg trots att jag just fött barn
- Att jag får så många goa kommentarer på min blogg
- Att vi fick veta igår att våra dagmammor får vara kvar
- Att jag har möjlighet att hålla på med det jag önskar (studier) trots att jag fått en bebis nyss
- Att Idol har börjat igen för det är så himla kul (sorry.. jag är patetisk, jag vet..)
Vidare utmanar jag alla som känner sig manade!
Fredag.. (del 3)
09 september 2008, 08:20
Filed under:
Allmänt,
Barnen,
Böcker,
bebis,
Bilder,
Familj,
Hälsa,
Hus och hem,
Husdjur,
personligt,
shopping,
TV
Förlåt mig för denna evighets-cliffhanger men igår somnade jag vid skärmen så jag blev tvungen att dela av en gång till. I natt har jag i alla fall sovit så nu känner jag mig lite piggare. Varje gång jag fött har jag haft så svårt att sova de första nätterna..
IVA ja.. När vi kom upp på IVA så räknade de andetag igen och de kopplade upp honom till en skärm som registrerade `allt´. Han var forfarande snabbandad men syresatte bra. Han bara sov (men det är ju normalt). De tog alla tänkbara prover på honom och satt en en nål på hans lilla hand. Fredrik kom och vi satt där och väntade. Läget verkade stabilt och jag könde mig lugnare. Efter ett tag bestämde vi att det var dags att gå och äta lite. Fredrik och jag skulle gå till sjukhusets restaurang (eftesom jag var utskriven från allt så fanns det ingen mat till mig). Precis innan vi skulle gå så kom doktor Karin tillbaka och gjorde en undersökning igen. Nu hörde hon blåsljudet tydligare. Faan.. Hon föreslog att överläkaren skulle komma och lyssna. JAg försökte få någon typ av besked, vilket jag ju förstod att ed inte kunde ge i det specifika fallet, men jag ville höra klarspråk. När jag inte fick det så förstod jag att risken inte var jätteliten att det kunde vara något allvarligt fel. Vilken pellejöns som helst kan väl räkna ut med skinkorna att snabb andning tillsammans med blåsljud inte är så himla bra. Doktor Karin pratade om ultraljud på hjärtat och lungröntken. De jagade i alla fall ner oss till restaurangen.
Fredrik beställde en paj och jag tog en räkmacka. Fredrik åt paj och räkmacka. Jag åt några räkor. Vi detta laget var jag helt säker på att han skulle dö. Man blir ju lite knäpp när man just har fött också. Fredrik tänkte positivt som vanlig och jag försökte också göra det. Men jag är ju realist. Bryta ihop brukar jag inte göra men nu kändes det ju inte så bra.. minst sagt.. Jag tänkte att `nu kommer straffet för att jag går omkring i övermod och tror att jag ska klara allt i en handvändning´ och att `inget sådant händer mig´…
När vi åter kom upp på avd 15 var överläkaren där för att lyssna på hjärtat. Just då kom en prematur liten flicka in i kuvös efter ett snitt (tror jag, för pappan var med i scrubs och jag såg mamman i rullstol senare) och hon bara skrek så överläkaren kunde inte höra hjärtat alls knappt. Vi fick veta att lungorna var rönktade och att mean sett tecken på en pulmoniell adaptionsstörning (eller vad det heter) vilket köndes som en bra diagnos. Nu kunde man anta att andningsproblemen och blåsljudet inte hörde ihop. Skönt.. Hjärtat hade sett bra ut på lungröntkenbilderna också. Nu kändes det bättre. Vi fick ett samvårdsrum och man bestämde att den lille bebisen skulle få flytta in lite senare om det fortsatte att fungera bra under eftermiddagen. Han fick antibiotika i sin nål på handen för att säkerställa att en eventuell infektion inte skulle få fäste… Nu kändes det mycket bättre även om inget egentligen hade förändrats.

Jag flyttade in i rummet och Fredrik hängde med. Fick veta att mitt bokpaket som jag väntat på låg i brevlådan där hemma och att min liggkorg till vagnen hade kommit och låg och väntade i morsans och farsans garage. Nu kändes de ju faktiskt (igen) som att jag faktiskt skulle ha en bebis med mig hem. Efter ett tag flyttade även bebisen in tillsammans med sin maskin.
Fredrik åkte hem på kvällen efter att vi fyllt `min´ hylla i sjukhusets kylskåp med käk (för på denna avdelning sköter man sin egen mat). Jag tillbringade en halvt sömnlös natt i rum 15 på avdelning 15 tillsammans med sköterskorna som kom vaje timme för att ta prover, ge antibiotika och räkna andetag. Bebisen verkade må bra och vill äta mst hela tiden. En sköterska tyckte att jag skulle ge honom ersättning (??) för att jag skulle få sova. Som tur var hade jag en tv på rummet. Ironiskt nog visade den bara skit denna natt. Tack Gud för Hänt i veckan!
Morgonen efter fick vi beskedet att vi kunde åka hem för att komma tillbaka för ett återbesök nästa dag. Jag packade ihop mina prylar och familjen kom och hämtade mig.
Väl hemma hade Fredrik vikt all tvätt (som legat ren i vardagsrummet i flera månader). Nu låg den vikt i hela vardagsrummet med tre ungar springande runt i den. Jag insåg snabbt att det var bäst att ta tjuren vid hornen direkt och lägga in den. Detta innebar även att jag fick göra en rejäl rensning av barnens garderober och byråer. Jag fick ihop tre stora IKEA-kassar med för små kläder och fyllde på med lagom stora istället. Skönt! Nu kunde vi ta det lugnt trodde vi.. tills jag upptäckte att luckan till hamsterburen var öppen och hamstern inte var i sin bur..
FORTSÄTTNING FÖLJER (sorry, nästa gång kommer mer bilder -lovar!) …
Fredagen då allt jag väntat på äntligen kom (del 1)
08 september 2008, 02:46
Filed under:
Allmänt,
Amning,
Barnen,
bebis,
Familj,
Fest och kalas,
Hälsa,
Mat,
personligt,
Resor och utflykter
Ok.. klockan är 03.02 men eftersom jag har så jäkla svårt att sova så här just efter att jag fött barn kan jag lika gärna vara lite effektiv. Jag vet ju att många sitter och väntar på en liten uppdatering härifrån så då kan ni ju läsa detta till frukost tänkte jag. Som ju säkert alla förstår har ju inte helgen erbjudit mycket lugn och ro. Å andra sidan har vi fått en del nödvändiga saker gjorda. Men jag antar att det inte är sådant blaj som är intressant att läsa om just nu…
..så jag tänkte att vi börjar i torsdags eftermiddag då. Vi skulle ju till Södeköping skrev jag. Och så blev det också. Fredrik kom hem och hämtade oss och vi körde vid fem. Mycket trevlig kväll hemma hos administratören på Fredriks jobb. Hennes man grillade hamburgare och ungarna skötte sig exemplariskt. Under kvällen hade jag vissa föraningar om att `något var på gång´. Egentligen inga konkreta tecken men jag har ju känt att bebisen skulle komma på fredagen så jag tog nog det mesta som tecken. Jag hade en lite skum känsla i ryggen när vi satt och åt som jag minns från innan Anton föddes. Jag skojade med folk och sa att nu får vi nog åka till sjukan i morgon.. typ.. I alla fall kom vi hem vid halv elva på kvällen ungefär. Jag kände mig lite stressad för jag hade inte lyckats ordna med alla detaljer inför den kommande morgonens lämningar av barnen på skolan och hos dagmamman (praktiska detaljer som rörde bilskjutsar och annat) så jag avslutade dagen med ett obesvarat samtal till morsan på (natt)jobbet och utan ordnade planer för morgonen. Orkade inte med någon blogguppdatering även om det så var tänkt men hade det blivit en skulle det säkert inte ha stått att jag hade några direkta känningar men att jag ändå trodde att det kanska var på g.
I alla fall så vaknade jag när klockan var o1.48. Då gjorde jag ett nytt försök att få tag i mamma men utan svar. Precis när jag lagt på kom den första lilla värken. Jag visste genast att det var dags att föda barn (samtidigt som jag tänkte att nu hade jag ju löst mina problem inför morgonen). Väntade in nästa värk som kom efter fem minuter. Väckte Fredrik och ringde förlossningen och sa att jag tänkte komma dit och föda snart. Jag meddelade dock att jag inte hade några fina `klockningar´ att komma med men jag sa inget om att jag bara haft två värkar. Jag ville ju inte missa den sköna känslan av en riktigt `välsittande´ EDA och jag förstod att det var liiiite brottom om vi skulle hinna med allt 😉 Vi väckte ungarna (som var sura och Wilmer skrek), jag matade hamstern och packade det sista i väskan. Under tiden tilltog värkarna. De var olika starka och kom med olika mellanrum men det var aldrig mer än fem minuter mellan dem. Kanske inte mer än tre. Det kändes redan som att det `tryckte på´ så jag fick lite panik innan vi kom iväg hemifrån.
Väl barnen var lämnade och vi hade fått göra ett extra varv i Mörtlösarondellen för att åka hem och lämna nycklarna till pappa så att de skulle kunna komma in i vårt hus på morgonen så hade vi i alla fall en skön halvt avslappnad biltur till sjukan med Kid Rock i högtalarna. Bara på ett ställe körde vi mot rött. Fredrik grymtade lite men jag försäkrade honom om att ingen polis vill förlösa en kvinna i en bil vid Tinnisravinen så de skulle säkert ha sett genom finrarna med en rödljuskörning i detta läget.
För första gången valde jag hissen framför trapporna när vi skulle in på förlossningen. Eller jag hade inte möjlighet att välja eftersom det var natt. Uppe på förlossningen blev vi mottagna av fantastiska barnmorskan Annelie som sedan hängde med oss fram tills allt var klart utan att lämna rummet mer än fem minuter för att hämta prylar. Det var en ung gullig uska var med också men tyvärr minns jag inte vad hon hette (sorry).
Förloppet var av standardkaraktär 😉 Först prata, urinprov, lämna patientkort och allt sådant. Sedan ctg som visade på regelbundna verkar ca var tredje minut. Precis så som jag själv känt var de ganska olika starka. Men jag sa till Annelie att jag var helt säkert att det skulle komma ut en bebis på detta. Hon misstrodde mig aldrig som tur var. Efter undersökning ca halv fyra var det dags för ryggbedövning. Narkosläkaren kom och såg så glad ut och tyckte att jag minsann såg ut att vara en mycket ung blivande fybarnsmor (tackar!). Jag sa till honom skenet bedrar… Det gjorde faktiskt lite ont när de stack mig i ryggen den här gången med lokalbedövningssprutan (men vem bryr sig i detta läget?). Skönt var det i alla fall att bli bedövad en liten stund. Men det var inte helt hundra för det var ju inte så långt kvar av förlossningen vid detta läget och värkarna var starka. Nu var det lite väntan som följde. Inga långa stunder i förlossningssammanhang men vi han småprata lite om det ena och det andra. Vi kom överens om att inte ta hål på hinnorna utan att det var bättre att låta förloppet ha sin gång eftersom att det gick så bra framåt ändå. Det trodde Annielie skulle vara det bästa för bebisen så då litade jag på henne. Fast jag är helt säker på att förlossningen skulle ha blivit minst en halvtimme kortare om hon tagit hål så kändes bebisens bästa som prioriterat just då.
Plötsligt kom `Niagarafallet´. Klockan var två minuter över fem på morgonen nu. Ett par, tre krystvärkar senare kände jag att han var på väg ut och jag bestämde mig för att försöka få ut hela skallen i en värk eftersom det är så jäkla plågsamt att vänta på att få trycka ut ett halvt huvud (alla som fött vet vad jag menar). ”Nu har du väl ingen värk?” frågade Annelie. Jag lade handen på magen och konstaterade det jag kände. Alltså att jag visst hade det. Dock tror jag inte det hade så stor betydelse för jag hade bestämt mig för att hela huvudet skulle ut så jag hade nog lyckats trycka ut det ändå. Sedan kom kroppen i nästa värk. Puh.. Klockan var 05.09 och jag hade krystat i sju minuter. Det räckte alldeles utmärkt. Tack för det Televerket..
Moderkakan tog tio minuter på sig men kom också ut hel och fin och jag klippte själv av navelsträngen. Det var första gången. Jag blev förvånad att den var så mjuk. Jag trodde att den skulle vara segare. Annelie sa att detta var den lättaste navelsträngen man hade att klippa. Hon menade i livet såklart…
Bebisen var pigg och verkade må bra. Han tog bröstet direkt och sög som sjutton. Allt verkade frid och fröjd. Sedan följde mackor och lite eftervård (avtorkning och k-vitamin och sådant). Vid kvart i sju fick Fredrik åka till jobbet för han hade studenter som skulle komma till honom vid åtta. Jag tänkte att det nog inte skulle göra så mycket att han åkte iväg för jag var ju så pigg. Synd bara att ha gick utan att vi tänkte på att jag skulle ha sladden med den röda knappen så pass nära att jag slapp resa mig upp för att nå den. Efter EDA får man ju inte resa sig upp förrän men tagit ett blodtryck och det var inte gjort när han gick. Men jag löste det (som allt annat). Jag är ju van vid att klara mig själv.
Sedan fick jag ett rum på bb där jag passade på och ta en duch medan bebisen sov i sin balja. Annelie som skulle gå av sitt pass kom in och sa `hej då´. Sedan gick jag och satte mig i dagrummet och väntade på att det skulle gå sex timmar så att bebisen skulle kunna bli undersökt så jag kunde åka hem. Jag kände inte ens att jag fött barn nyss. Klockan var ungefär halv åtta tror jag och det var frukost serverad. Jag hann nog äta frukost tre gånger och prata med ett antal nyblivna och `ännu icke blivna´ föräldrar innan barnmorkan från bb kom in och sa att det itne var säkert att jag skulle hinna med någon barnundersökning denna dag eftersom ronden inföll inom sex timmar efter förlossningen. Detta blev mitt största problem under en liten stund innan jag upptäckte att min bebis andades så konstigt…
FORTSÄTTNING FÖLJER…
Tänk dig ett myggbett..
..som kliar och kliar. Det går inte att låta det vara för att det kliar och kliar. Du kliar tills det blöder. Efter ett tag slutar myggbettet klia så mycket men du är fast med en sårskorpa som kliar i stället. Kanske lyckas du lämna den ifred dagtid för att du vet att om du pillar på den så blir det bara värre. På natten då du sover är det svårare att styra fingrarna och sårkorpan blir ändå bortpillad. Igen.. och igen.. Till sist har du en jäkla böld som tar ungefär `sju år´ att bli av med… om ens någonsin. Inget kan man göra åt det utan den bara finns där och plågar dig och ser ful ut. Du kan försöka låtsas att den inte är där men det gå liksom inte hur gärna du än vill..
Om otrogna män
..aha.. då det är därför..
Undrar om man kommer att genomföra någon liknande studie på kvinnor..
En liten minienkät..
.. jag vet ju att det är många som läser här som inte kommenterar (vilket ju är fullt tillåtet naturligtvis). Jag tänkte i alla fall att det kanske finns läsarunderlag för en lite enkätfråga. Också frivillig såklart men jag skulle tycka det var ”kul” om man fick svar även om frågan i sig inte är så kul…
Vad är det absolut värsta du kan föreställa dig att du och din familj skulle kunna råka ut för?
Kanske är det inte vad man känner för att fundera så mycket på men möjligtvis kan det sätta en del vardagliga problem i ett annat perspektiv.. Anonyma svar är också välkomna.

Frustration..
..är en av de värsta känslorna som finns tycker jag. Jag blir ju sällan riktigt arg. Ledsen blir jag inte heller så ofta. Eller.. ledsen och arg är jag ibland men kanske inte på det sättet att det direkt påverkar mitt liv.
Frustration kliar i hela kroppen. Om man går och väntar på att något ska hända och man verkligen tror att det är på gång.. och så händer det inte utan man får vänta ett tag till. Och när man har väntat ett tag så händer samma sak igen.. och igen.. och igen..
Det kan också vara att man går och väntar på att något ska ta slut. När man just har börjat kunna slappna av och känna att `nu är det äntligen över..´ så börjar det igen.. och igen.. och igen..
Dessa scenarion (ovan) kan ju ge upphov till frustration. Det värsta är att när man varit frustrerad tillräckligt länge blir man uppgiven. Känslorna börjar pendla mellan hopp och uppgivenhet. Det allra värsta är när dessa känslor uppstår i situationer då man inte har något alternativ till att bara.. vänta…
Om man skulle upptäcka att en, för en själv signifikant, person inte håller sig till sanningen till exempel. Då skulle man ju först bli besviken och ledsen såklart. Sedan kanske man upptäcker eller misstänker att det inte tar slut på osanningarna fast man har fått löfte om förändring. Då börjar frustrationen komma krypande. Kanske fortsätter man hoppas på förändring.. och hoppas.. och hoppas..
Under tiden investerar man både känslor, energi, tid och kanske även pengar och annat i det man väntar på och förlusten (?) blir allt större ju längre tiden framskrider. Så när man till sist är tvungen att ge upp har man ingenting kvar…
När jag var typ.. nitton.. svävade jag fortfarande i villfarelsen om att om jag bara gjorde rätt saker vid rätt tidpunkt så skulle allt gå åt mitt håll. Nu när jag med god marginal passerat trettio har livet lärt mig att det inte alltid är så. I bland vet man vad som skulle kunna vara lösningen på ens problem men man kan inte tvinga till sig den. Lösningen kanske finns hos personer som egentigen inte har något ansvar för `en själv´ och `ens liv´. Eller så kanske den som skulle kunna hjälpa en inte alls är intresserad av att göra det… då är det svårt att göra något.. annat än vänta… och vänta..
.. och varför skriver jag om detta just nu då kan man fråga sig. Alla vet att det väntas en bebis här. Det är jag inte särskilt frustrerad över. Ännu i alla fall. Kommer nog inte att bli det ännu på någon vecka heller. Jag känner mig faktiskt inte alls förberedd mentalt att få något barn nu. Jag har inte gjort nästan några förberedelser alls. Har inte ens en ligginsats till vagnen (det hade jag tänkt beställa en från england eller något, för det är mycket billigare). Inga små bebiskläder är tvättade och ingen bb-väska är packad. Fredrik har åkt till Finland i dag och kommer inte hem förrän på måndag. Kanske borde detta ge upphov till åtminstone lite stress.. (det kanske gör det också.. lite..) Det handlar alltså inte om bebisen utan är bara en liten generell tankeutflykt. Så då var det ur världen.

Forts igen..
”Det hade gått upp för henne nu. Insikten om det som skulle komma att bli hennes verklighet hade krupit sig på henne under det senaste dygnet. Nu liksom VISSTE hon.
Hon stod lutad mot dörrposten vid deras rum. Dessa oskyldiga små själar som saknade möjlighet att påverka sin tillvaro med någon större omfattning. Deras hjärtan skulle komma att brista. Hennes hjärta skulle brista på samma gång som deras.
Hon gick in och satte sig på sängkanten hos den älste av dem och lade handen på hans bröstkorg. Den rörde sig upp och ned i takt med lugna, jämna andetag. Hon mindes när han föddes. Någon skulle snart komma att födas också. En oskyldig, intet ont anande liten människa skulle snart entra världen under omständigheter som ingen ännu visste något om. Hon visste att att hon själv skulle vara tvungen att närvara vid ankomsten. Hon var inte alls ledsen för det. Ingen oro fanns trots ovissheten.
Hon funderade på vad som egentligen var att föredra. Att ha fått uppleva en tid med den fantastiska förmånen att ha både mor och far nära hela tiden och sedan få sitt hjärta krossat då det slits ifrån en.. eller att aldrig få uppleva den möjligheten..?”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
”En liten fågelunge…
..hade förirrat sig in i huset. Desperat flaxade den än hit än dit. Altandörren stod öppen. Ändå förstod den inte var friheten stod att finna. I stället försökte den ta sig ut genom de övre fönstren som inte gick att öppna. Jag ville hjälpa den genom mota ner den med en kvast. Det gjorde pippin ännu mer enveten med att flyga uppåt.
Trots att jag tyckte synd om den stackaren blev jag irriterad -den dumma fågeln får väl skylla sig själv. Natten gick och morgonen efter var den kvar. Då var den så medtagen att den satt kvar i fönsternischen när jag sakta närmade mig. Försiktigt kunde jag greppa dunungen och släppa ut den.
Ibland kan det löna sig att ge upp en stund och be om hjälp istället för att bara kämpa vidare. Lösningen kan finnas någon annan stans än där den desperate söker.”
-Gunilla Rech, Corren 080725