Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Husdjur, personligt, Resor och utflykter
På bilden syns Walter. Det är min hund. Min alldeles egna fyrbente vän. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han är född den tredje april och flyttade hem till oss den andre juni. Barnen älskar honom. Jag älskar honom. Han gör succé där han går fram.
På bilden: Valpen.
”When the curtain’s call
Is the last of all
When the lights fade out
All the sinners crawl
So they dug your grave
And the masquerade
Will come calling out
At the mess you made”
Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can’t tell where the journey will end
But I know where to start
They tell me I’m too young to understand
They say I’m caught up in a dream
Well life will pass me by if I don’t open up my eyes
Well that’s fine by me
So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
Didn’t know I was lost
So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
Didn’t know I was lost
I tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
Hope I get the chance to travel the world
But I don’t have any plans
Wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life’s a game made for everyone
And love is a prize
So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
Didn’t know I was lost
So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
I didn’t know I was lost
I didn’t know I was lost..
”How long will I love you
As long as stars are above you
And longer if I can
How long will I need you
As long as the seasons need to
Follow their plan
How long will I be with you
As long as the sea is bound to
Wash up on the sand
How long will I want you
As long as you want me to
And longer by far
How long will I hold you
As long as your father told you
As long as you can
How long will I give to you
As long as I live through you
However long you say
How long will I love you
As long as stars are above you
And longer if I may
How long will I love you
As long as stars are above you”
”We both lie silently still
In the dead of the night
Although we both lie close together
We feel miles apart inside
Was it something I said or something I did
Did the words not come out right
Though I tried not to hurt you
Though I tried
But I guess that’s why they say
Every rose has its thorn
Just like every night has its dawn
Just like every cowboy sings his sad, sad song
Every rose has its thorn”
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, iPhone, personligt, Resor och utflykter
Bloggen fyller elva år. Tiden går fort. Livet går fort.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, musik, personligt
På bilden: Tiden går
Hade tänkt göra en utläggning. Jag har funderat hela dagen på det och det verkar inte bli så.
Den skulle ha handlat om barnen. Om livet. Om mig själv. Om allt jag förlorat och vunnit under det här året. Året jag på sätt och vis bara vill gräva ner och glömma bort. Om all sorg och lite glädje. Om uppgivenhet och framtidstro.
Den skulle ha handlat om att bära på en hemlighet. Om vissna kärlekspelargoner. Och om levande rosor.
Det blev inte så.
Men Gott Nytt År ändå.
Välkommen 2018. Nya erfarenheter. Nya strider att vinna och några säkert att förlora. Ny glädje och säkert lite sorg. Helst med framtidstro och utan uppgivenhet.
Färre hemligheter. Färre vissna blommor och fler friska och levande.
På bilden: Helt ok ändå
På bilden: sweet sixteen
Tiden går så fort. Den rinner mellan mina fingrar nu. Lillbebisen har blivit stor. Snart vuxen vandrar hundrasjuttiofem centimeter över havet genom livet på sina fyrtiofem i skor.
Igår blev han sexton år. Det var sexton år sedan jag satt där i soffan med den varma och mjuka lilla bebisen och sa att han aldrig skulle bli stor. Jag ville inte det. Jag ville att han skulle fortsätta att vara sådär liten och lukta så gott. Ligga där i samma små bebiströjor med sjuttiotalsmönster som jag själv haft då jag var liten.
Nu spelar han på ukulelen han fick i födelsedagspresent igår. Musikalisk som få tar han sig an det instrument han får i sina händer och skapar ljuv musik. Fantastiska lilla stora människa. Grattis.
By the way.. God Jul också. Inte för att jag gillar julen direkt.. längre. Men ha en fin sådan ändå.
”Sakta klipper jag trådar. En efter en släpper de min själ och mitt sinne allt mer fria..”
(Isabell Alfredsson 2017)
På bilden: Då tid var
”Juli 2008
Hon simmar. Simmar. Andas. Simmar. Hon kämpar för att hålla sitt tunga huvud så pass långt ovanför vattenytan att näsan hon kan dra in det syre hon behöver för att orka fortsätta en bit till. Hon vet att hon måste. Det går inte att sluta simma nu för då kommer hon att drunkna. Det är ett faktum. Av egen kraft håller hon sig uppe. Simtag. Simtag. Simtag. Regn slår mot vattenytan och som småspik mot hennes ansikte. Vassa små droppar. Hennes långa mörka hår följer henne som ett mjukt sjögräs vid vattenytan. Hon tänker på livbojen. Hon hoppas att den ska komma flytande en dag. Hon tänker att då ska hon hugga tag i den och låta den bära henne mot trygghet och vila. Tills dess kämpar hon vidare. Vidare och vidare.”
(Isabell Alfredsson, 2017)
Lottas Dagbok 