Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, Resor och utflykter
På bilden – med Signe
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter, sport
Jag tänker på då han var liten. Den där lilla locken som svängde ut vid örat på ena sidan. Den som blev ett långt ljust svall sedan. Den lille tändstickspojken som väntade in varje ord tills han uttalade det perfekt. Han som älskade att bli kliad på den lilla ryggen då han skulle sova. En försiktig general som ville vara helt säker på att han verkligen kunde cykla innan han ens ville försöka. Byxorna som inte fick stoppas ned i strumporna för att han ”ser ut som en clown”. Älskade lille pojk.
Nu. Det vita håret har tagit en mörkare ton. Han har blivit stor. Jag kan titta upp på honom och se en ung man. Tågräls i hela munnen. Den lilla ryggen är stor nu men tycker fortfarande om att bli kliad. En kämpe som inte ger upp eller viker ner sig. Står alltid där och väntar. På mig, i båset eller på sin tur någon annanstans. Lojal. Tyst. Stabil.
Allvaret kommer nära för en stund. Tanken svävar förbi. Vad har vi ställt till med? Vad har vi gjort med honom? Eller mot honom? Tåget vi klev på som vi inte valde att kliva av medan tid var har tuffat i tio år nu. Han har växt ur många skridskor på vägen. Ansvaret som vi måste ta har växt under resan. Nu är vi framme.
Jag känner mig lite ledsen. Han väntar på mig då jag rullar in med bilen för att hämta honom efter skolresan till skidbackarna. Glad hoppar han in i bilen och pratar om dagens störtloppsåkning. Jag tänker att jag drar lite på det. Vill att han ska vara glad en liten stund till. Vill höra mer om störtlopp. Att det inte ska ta slut. Snart blir det tyst. Jag berättar. Han undrar varför jag ser så ledsen ut. Han bryr sig ju inte så mycket. Jag ler lite för första gången på hela eftermiddagen och kvällen. Spänningen släpper. Han snackar mer om störtlopp och om det andra stället vi ska till nästa vecka. Det blir bra. Vi skrattar lite. Ser framåt. Det är så långt borta bara säger jag. Han tröstar.
Att rättvisa inte finns att hämta här är ingen nyhet. Tystnad är en del av kontraktet. Det finns inget som är rättmätigen hans. Den här verkligheten har en annan skepnad. Jag önskar honom allt gott. Allt gott som finns i världen. Älskade pöjk.
På bilden: En glad och klok ung man.
Det är nyårsafton 2018.
Det fanns en tid då den här bloggen levererade en genomtänkt sammanställning av det gångna året vid nyår. Det kommer inte att hända nu. Jag nöjer mig med att fundera på hur livet såg ut för ett år sedan men orkar inte fundera på vad som som gått framåt och vad som gått bakåt. Pelargonen somnade och vaknade inte upp. Rosorna hänger torra i taket nu men det finns liv där. De hemliga rosorna som var det största mysteriet 2017 är nu löst till det allra bästa.
Ler och blundar för alla utsagor som finns att läsa i dessa dagar; ”nästa åååår ska bli miiitt åååår” och ”nuuu ska saker förändras i mitt liiiiv”. Jag tror faktiskt att jag spyr lite i min mun.
Det har varit ett ok år. Överlag mer angenämt än förra skulle jag tro.
På återseende år 2019.
Gott nytt eller så.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, iPhone, personligt, skolan, sport
På bilden: Världen är din. Sluta jaga och låt den komma till dig.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Husdjur, personligt, Resor och utflykter
På bilden syns Walter. Det är min hund. Min alldeles egna fyrbente vän. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han är född den tredje april och flyttade hem till oss den andre juni. Barnen älskar honom. Jag älskar honom. Han gör succé där han går fram.
På bilden: Valpen.
”We both lie silently still
In the dead of the night
Although we both lie close together
We feel miles apart inside
Was it something I said or something I did
Did the words not come out right
Though I tried not to hurt you
Though I tried
But I guess that’s why they say
Every rose has its thorn
Just like every night has its dawn
Just like every cowboy sings his sad, sad song
Every rose has its thorn”
Lottas Dagbok 