Någon sorts HR-människa med examen i ekonomisk styrning. Bor med tonåringar och två batpigs i ett dåligt samvete av trä ett par kilometer från centrum i en liten stad.
Om stället
Här är det blandat. Bara så man vet. Det hänvisas från alla möjliga håll också.
Jag hittade honom en morgon i augusti 2010. Nyfödd, bortstött, blöt, kall och hungrig. I många veckor fick han mat varje timme och värme från en petflaska med varmvatten i. Han bodde i en miniliten kylväska från Kronfågel. Veckorna gick och han blev till sist en riktig katt som är stor.
2017 rymde han och blev kändis i staden. Grannens fina hund som inte längre finns hittade honom i sista minuten. Vi fick veta att han har en allvarlig katthjärtsjukdom. Ett halvt hjärta typ. Sedan dess lever han visst på övertid. I fyra år har han gjort det.
Han lever sitt bästa liv sedan frallorna flyttade in här. Han missar inte en möjlighet att tjoa upp dem även om det är mitt i natten. De hade kunnat sluka honom hel om de velat men det kommer inte att ske. Det är tuff kärlek.
Han är fin. Han är vår. Det är så enkelt. Han är elva år idag. Sju liv kvar. Grattis kissen.
Har vänt och vridit på det här inlägget under hela semestern.
Idag är det söndag 0813. Min sista semesterdag och även min sista anställningsdag på mitt nuvarande jobb. Imorgon går jag vidare till en ny stor utmaning som känns så spännande! Återkommer till det.
Jag skrev ett inlägg för någon månad sedan där jag berörde lite av det jag har jobbat med sedan januari i år. Jag har jobbat som arbetsmarknadskonsult med matchning av arbetssökande. 1000 coachsamtal under den tiden. Jobbet har inneburit att jag fått följa kandidater gå igenom vårt program. Det har varit fantastiskt roligt och emellanåt väldigt jobbigt såklart. Att jobba med arbetssökande är att få följa människor både i deras ljus och i deras mörker. Det innebär att jag måste finnas där och vara professionell och ansvarsfull både då jag befinner mig i mitt eget ljus och i mitt eget mörker. Att vara slug och tänka smart då en arbetssökande som gått igenom femtioelva vändor av arbetsmarknadspolitiska åtgärder med all rätt ger utlopp för sin frustration. På mig. Då gäller det att lyssna och bygga relation. Att investera.
Vi har bara jobbat på distans under den tid som jag varit i tjänst. Arbetsförmedlingen som är uppdragsgivare har bestämt att det ska vara så fram till årsskiftet. Jag har suttit hemma i mitt vardagsrum med telefonen på örat sex timmar om dagen. Någon timme före och någon timme efter för att sköta nödvändig administration. Just den biten har varit ganska tung. Jag är ju inte precis ensam i huset på eftermiddagarna. Mina förstående kandidater har skrattat lite och tyckt att det varit ganska härligt att det pågår ett liv i bakgrunden. Även när någon har gapat över att varmvattnet varit slut i duschen.
Det bästa har varit då någon kandidat fått jobb efter att ha kämpat länge. Det är dessa tillfällen som ligger på plussidan på kontot. Då någon valt att söka utbildning efter att ha funderat ett tag eller testat något helt nytt område att jobba med. Det har varit fint. De flesta kandidater har varit lyhörda och tagit till sig av det vi resonerat om i samtalen och det har varit roligt att se då det givit resultat.
Den utmaning som utvecklat mig mest i det här jobbet är att jag fått hålla digitala föreläsningar för hundratals personer. Det är något som jag aldrig skulle ha tagit på mig att göra frivilligt men tack vare min chefs sköna stil så fick jag aldrig möjlighet att säga nej och samtidigtbevara min värdighet. Jag är så tacksam för det!
Kollegorna. Jag har ju fått möjlighet att träffa en del men inte alla. Det coronaskumma livet vi haft det senaste året och ett halvt har liksom gjort det. Det är ett härligt gäng som jag inte känner att jag är färdig med alls. Så det så. De har all anledning att hålla huvudet högt. Under den tiden jag jobbat har vi varit bäst! De kommer att fortsätta att vara lika brautan mig.
Det finns ju alltid en eller några anledningar till att man väljer att röra på sig. Nu öppnades en möjlighet för mig som kändes så spännande, rolig, utvecklande.. och som ett steg i rätt riktning för mig. Det kom snabbare än jag hade tänkt men sådant kan man inte alltid råda över. Så är det.
Mitt nya ställe är en yrkeshögskola. Börjar imorgon.
Det är för det mesta ett jäkla slit att vara förälder till fyra. Ensam i stan dessutom numera.
Om en månad börjar den magiska perioden som jag har vetat sedan 2008 att den skulle komma. Fyra tonåringar i huset. I nästan fyra månader från att den minste fyller tretton till den äldste faller över på andra sidan tonåren.
Nåja. Ibland glimmar det till. Som idag. Alla fyra på padelbanan. Alla vann över alla. Alla var glada.
Idag är det ett år sedan jag skaffade den där klockan. Pandemin var ett faktum och det fanns inga riktiga planer. Jag var inte mitt gladaste jag just då och brukar hitta copingstrategier då det är så. Jag har virkat och yogat och allt möjligt och gör det fortfarande men just då behövdes det något mer. Jag behövde också lätta lite för tyckte att jag blivit en liten tant.
Så jubileum idag. Elgiganten levererade och sedan dess har jag gått drygt 5,5 miljoner steg. 405 mil. Ca 15200 steg i snitt per dag. Tidigt på morgonen innan solen gått upp. På dagen och kvällen. Sommar, höst, vinter, vår, sommar. 10 kilo försvann snabbt. Ett par smög tillbaka men de flesta är borta.
Från och med nu är fokus ett annat. Nu är målet att bara gå mellan tio- och femton tusen steg per dag. Lämna plats till annat kul. Vi får se vad. Återkommer!
Pekar uppåt. Detta är hur man får dem att regna ner för att bli uppsopade.
Det har varit plågsamt här ett par veckor. Vi har sökt förklaringen till invasionen men inte lyckats räkna ut var de kommer ifrån. Nu vet jag källan till problemet och det kommer sannolikt att hänga med ett litet tag till.
För sakens skull numera på egen domän. Nu var den ledig och jag tog den. Känns rättvist efter snart femton år.
När jag startade den här bloggen i mars 2007 hade jag en önskan om att få uttrycka mig om det jag vill och lite hur jag vill. Tre år senare hade bloggen växt och hade minst sagt många besökare varje dag. Det hände mycket i mitt liv då och jag fick börja väga orden, begränsa mig och fundera mycket över det jag skrev. Bloggen fick en viktig betydelse för mig då och man kan säga att vad jag skrev här fick betydelse i flera led. Dock besluten om att behålla makten över mig själv genom att inte släppa orden här. 2008 hade det fötts ett barn till och han har funnits med här sedan han låg i min mage. Nu är han tretton år snart.
Tiden gick och funderingarna kring bilder och barn hade börjat. Jag var tidig in i bloggarnas värld och det fanns ingen analys kring vad man delar med sig av på nätet. Bilder på barnen. Jag hade delat många men bara fina bilder men bloggen hade växt och jag var tvungen att ta ställning. Jag valde att fortsätta men att hålla en låg profil trots att det dök upp möjligheter till annat.
Till sist blev det inte hållbart. Något hände och det blev inte ärligt längre. Kanske var det till viss del på grund av inläggen på den här bloggen som det där faktiskt hände… i alla fall var det en del av det. Skulle jag tro. Inga frågor på det tack.
Bloggen har levt vidare med ungefär ett plikttroget inlägg per månad under alla år sedan dess. Det har hänt att jag gjort något försök att återkomma men jag har suttit fast i att inte kunna vara riktigt på riktigt. Men nu har jag accepterat det och hoppas att jag kan hitta en balans. Jag har tänkt igenom det och denna nystart är en del av att ta tillbaka makten över de delar av mitt liv som jag känner att jag successivt tappat bort under några år. Samtidigt som jag vuxit mig starkare på vissa sätt har jag också krympt. Det är det dags att övervinna nu. Självutlämnande? Ja, till viss del kanske.
Jag har ju massor att skriva om! Det kommer att vara en salig blandning av allt som är jag. Silverschampo, snabbmat, kanske något cv-skrivartips, vadsomhelst och vad som helst och mina frallehundar. Kanske något inhopp från min favoritpoet och -författare Isabell. En av de bästa. Ibland kommer det ett mail med text. Det kom ett i förrgår och det var då jag fattade det slutliga beslutet att det är dags att göra come back.
Jag önskar av hela hjärtat att några som följde mig då det begav sig hittar tillbaka. Jag vet att mina barn hade en fan base på den tiden vilket inte var så konstigt då de var de sötaste man kunde tänka sig. De är fortfarande söta och kommer att förekomma sparsamt här men de måste få äga sina egna liv nu när de är stora. De bilder som finns här de finns här. Därför börjar jag min nya resa med de fyra av de första bilderna jag postade i mars 2007.
När jag startade den här bloggen hade han just fyllt ett år. Han hade blonda lockar då och ljusblå ögon. Sedan dess har han haft fjorton födelsedagar. Alla finns här på bloggen. En är hans åttonde. Den kan man läsa om här…