Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, musik, personligt, poesi, Resor och utflykter
”Fann dig där
På dina gator under stjärnorna
I regnbågens färger
När du ler
Berättar tystnaden historier
Jag blundar och lyssnar”
Filed under: Allmänt, Bilder, Bulldog, Familj, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt
För fyra år sedan visste jag inte att just han skulle bli min. Han föddes den tredje april 2018 men det visste inte jag då.
Så fin, klok och smart. Lite orolig och tar ansvar för att högljutt meddela då allt inte står rätt till i huset eller trädgården.
Ibland då livet känns tungt är jag så glad att han finns. Han och Signe.
Jag vet att han inte fattar konceptet födelsedag. Han fattar korvtårta. Det blir bra.
Grattis Walter.
Filed under: Allmänt, Bilder, Bulldog, Familj, frallorna, fransk bulldog, Husdjur, personligt
Signe och jag.
Signe är världens snällaste hund. Hon älskar oss alla och får utstå flygturer, utklädning och annat. Hon verkar gilla att hennes liv är så. Då hon blir trött på oss går hon och gömmer sig. Under en stol i köket där hon inte alls syns.
Jag minns då vi var och valde henne på stället där hon kommer ifrån. Det var så livligt i det där rummet och valparna klättrade på oss och bajade på golvet. När Signe blev trött gick hon in och gömde sig bakom tvättmaskinen som stod i rummet.
Hon var så tyst hela resan hem från Ön. Det var Ossians trettonårsdag. Typ fyra timmar i bilen tog det. Signe var liten och rund och benen var korta och spretade åt alla håll. Hon är fortfarande liten. Och rund. Med korta ben.
Första veckan var hon konstant utskälld av Walter som hängde utanför kompostgallret. Till sist fick de lov att bli kompisar. Nu är dom så kära i varandra.
Bästa.
”I stay up all night
Tell myself I’m alright
Baby, you’re just harder to see than most
I put the record on
Wait ‘til I hear our song
Every night I’m dancing with your ghost” ~SS 2021
Signe har ätit kortison i en vecka. Hon har sovit, druckit, sovit. Och hoppat på tre ben.
Det kommer att bli bra sa dom. Hon kommer att gå på fyra ben igen sa dom.
Nu satsar hon för fullt på att bli frisk. Det verkar gå finfint.
Idag är det hans dag.
Han föddes under OS 2006. Mitt i damkronornas hockeymatch om bronsmedalj mot jag minns inte vilka. Sedan dess har har det varit ytterligare tre OS och idag har det också varit OS. Det fjärde om man inte räknar det första. Jag vaknade till hockey men idag var det karlar. Där satt han och kollade. Heja Finland.
Idag är det hans dag. Idag och massor av andra dagar.
Grattis Ossian.
Filed under: Allmänt, Böcker, Bilder, Bulldog, Familj, Fest och kalas, fransk bulldog, Hälsa, personligt
Jag minns det som igår. ”Kom ihåg var du hörde det först.. världen kommer aldrig att bli sig lik igen.” Det måste ha varit någon gång i början av mars 2020. Jag satt i bilen på väg för att köpa mjölk och jag kommer ihåg vem jag sade det till i luren.
Under ett par månader hade jag hört Anton (som just fyllt arton då) referera redan refererade nyheter från Kina och USA och guvetöverallt. Först framstod han som någon tokig spågubbe men på något smålurigt sätt gick det att skapa mening i det han sa.
I teven stod statsepidemiolog AT och talade om för oss hur vi skulle vara. ”Ingen fara”. I bland satt epidemiexperten BO där. Han tyckte tvärt om ”men strunt samma vad vi gör nu för det är redan för sent”. Jag trodde på BO då. Tänkte att det var så underligt att de tog så lugnt med åtgärder och restriktioner. Tycker fortfarande så. Men det var ju då.
Något slut finns det inte. Det fanns nog de som visste det redan då. Det är det där med hur en stat möter sitt folk. Det finns ju enstaka med angenäma huvudbonader som tänker att svenska staten använder olika medel för att kontrollera och styra oss här. Typ med vaccinering. Det tycker jag verkar lite knasigt och knappast troligt. Nä.. men just då i början av coronavirusets framfart då de var så lugna då de stod där i rutan. ”Ingen fara”. Vem vet.. kanske fanns en analys där. Vad skapar minst kaos? Att vi säger som det är eller att vi kör på ”ingen fara”?
”Alla vet att pest har ett sätt att återkomma i världen, men på något sätt har vi svårt att tro på sådant som kollapsar på våra huvuden från en blå himmel. Det har varit lika många plågor som krig i historien, men ändå alltid plågor och krig överraskar människor lika. ” ~ AC 1947
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Bulldog, Familj, Fest och kalas, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt, Tiil dig
Jag tycker inte om julen. De flesta som känner mig väl vet om det och de vet också att jag gillar att vara för mig själv för att självsamhet är exklusivt i mitt liv. Jag har många människor i min närhet som bryr sig om mig och vill att jag ska må bra. De lämnar mig också i fred då de vet att jag vill ha lugn och ro. Hämta energi. Tänker bara så att ingen slänger sig på luren då den läser här nu. Jag är upptagen med barnen och jultomten.
Nä, det jag tänker på främst är hur starkt kopplad julen är till glada och förväntansfulla barn. Det är fantastiskt då barnen är små. Jag minns drivor av klappar, julmatslagning och julgransklädning. Tindrande små ögon då julpapper flög åt alla håll medan golvet fylldes av nya plastleksaker och tråkiga kläder från mjuka paket.
Nu städar jag lite halvdant, dricker lite glögg medan jag hänger någon billig plastkula på min ”gran i kruka” som är en knapp meter hög. Mest för sakens skull. Jag drar på mig en trött tomteluva och delar ut ett par plikttrogna klappar. Ingen vill vara tomte längre men alla vill ha en. Ingen klapp har namnlapp så det blir jag eftersom jag har köpt alla paket och slagit in dem. Jag vet vem som ska ha viket paket. Så tomten är jag. Sedan klättrar alla upp till FIFA22. Mätta på julmat som mormor fixat.
Tänker på barnen som inte får någon mormorsjulmat. De som inte får något julpaket eller swishjulklapp. Kanske får de ett äckligt fyllo att ta hand om istället. Någon egoförälder som vill ha det lite mysigt på julafton och inte klarar av att hantera sig själv. Julen skapar problem. Som bara finns på julen för just då ska man ju ha det så trevligt.
Det jag egentligen tänkt skriva om är ensamhet. Det är många människor som är ensamma på julen. Det är människor som inte vill vara ensamma men som är det ändå. Hur mycket man än pratar om dem så finns ensamheten ändå där.
Julen skapar ensamhet. Det är liksom därför jag inte tycker om den. Det finns människor som är ganska ensamma och lite trivsamt självsamma året om. Det är inte förrän julen är i antågande som de blir ensamma på riktigt. Julen är en högtid då förväntan är att man ska vilja vara tillsammans med andra människor. I grupp. Vid en gran. Vid ett matbord. Vid en teveapparat. Vid en grötskål och så vidare. Det blir så uppenbart då man inte har en sådan grupp. Särskilt för andra människor som så gärna bjuder in en till sin. Och det är ju fint. Visst. En del av julspelet.
Kanske saknar man någon som funnits i ens liv och i ens hjärta och vill inte vara någon annan. Kanske vill man inte säga att man hellre är ensam då. Så man spelar med. I julspelet.
Det är julen i sig som gör det. Det går inte att göra något åt det. Vi kommer att fortsätta att fira jul. Det ska vi. Vad julen än gör med oss. Om den gör oss glad. Förväntansfull Melankolisk. Sentimental. Leden. Ensam. Whatever känsla den skapar. Vi fortsätter och det är bra. Vi säger så.
Det var allt.
Precis nu fast för tjugo år sedan låg du och sov i en plastlåda på neonatalavdelningen på Helsingborgs lasarett.
Du är född på eftermiddagen. Precis efter klockan fjorton. Jag ville så gärna se hur du såg ut så jag plockade bort filten som de lindat om dig. Någon tantmorska kom och rättade till den och jag lindade bort den.
Efter en stund var du kall. Snabbandad och syresatte dåligt. Då fick du åka ner till den andra avdelningen. Vi var kvar.
Vi åt pizza. Plötsligt fick den plats i magen. Du låg där nere i din låda med extra syre och vi var där uppe. Det var vitt ute. Vi sov.
På morgonen ville du ha mat. De ringde. Vi åkte dit. Jag med en bruten kota som jag inte visste om då men som jag vet nu att den fanns eftersom den är en knöl nu. .
Du hade fått en liten tomteluva där du låg i din låda. Som en stor tomtefar såg du ut bland de andra minibebisarna. Du åt. Jag var törstig.
Nästa dag åkte vi hem. Det var blött ute. Du var varm och andades normalt. Vi åkte hem. Livet med dig började då. Det bästa livet.
Grattis på dagen.
Att vara förälder är inte alltid så lätt. Man kan se det som att att man äter sitt eget skit helt enkelt. Har du inte gjort ett bra och grundligt förarbete kan du helt enkelt ta det du får på andra sidan. Utfallet.
Eller så ser man dem bara helt enkelt som de är. De små liven. Jag har fått ett naturbarn. Han är som han är. Skulle helst aldrig ha en jacka på sig och gärna gå i tofflor hela vintern.
I veckan lyckades jag lura honom till sportaffären i hans andra hemstad. Tårna hade hittat ut genom sulan på hans gamla skor så det blev ett par nya svarta.
Fina du.
Igår var det din dag. Jag hoppas att du hade en fin dag. Du såg glad ut. Dock ej på bild.
Nu är du fri att flyga dit du vill. Hoppas att du vill hänga kvar ett tag till ändå.
Stort grattis ännu en gång.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, musik, personligt, poesi
Han sitter på en stol i vardagsrummet och tittar på teven. Och sedan ned i golvet. Han har på sig sina Fatboybrallor idag. Han funderar. Jag kan se det. Ni hade samma födelsedag. Den femte september. Han viskar knappt hörbart. ”Fett sad”.
”Hon vill vara med en unge med extra energi
Hon vill flyga in i tunneln och snurra i min bil
Hon vill höra när jag sjunger, hon gillar melodin”
I bilen lyssnar vi på musik. ”Ha det fint idag.. var rädd om dig”. Han går över skolgården med skoldatorn under armen. Byxorna hänger där bak. ”Fett sad”. Det är så det är. Liten och mjuk och världen är hård.
”Ey, jag ser det på din blick. Du vill vara störst, vara bäst i din klick”
Jag köper skor i storlek fyrtiofyra som nästan är för små. En ynnest att fortfarande få köpa dem. Åker hem. Tittar i golvet. ”Fett sad”.
”Det var ingen som varna mig
De här gatorna är knas, okej
Den här staden vill dra ned mig”
Jag känner inte dig men du är en mamma som jag. I natt förlorade du din nittonårige son. Helt i onödan. Mitt djupaste deltagande till dig.
”Det fucking knas, du tror det är nåt kul
Att vakna upp varje dag, tänka, ”När tar det slut?” Det finns inte något svar, det dära det upp till Gud”
Typ så.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Lottas Dagbok 