Lottas Dagbok

Helt grymt 😉

Jag drog å hämtade de små ungarna vid 13 idag för att vaccinera dem mot Svinis på Valla VC. Morsan följde med. Vi var där innan klockan var halv två, vilket var en halvtimme innan de öppnade för vaccination. Då var det redan kö, men inte jättelång. Den som var först i kön hade nummer 55 och jag fick 63. Redan innan de ens började spruta var hela vårdis full med barnvagnar och föräldrar och barn och ännu fler barnvagnar. Sköterskorna hade fixat så att hela kön var bak å fram och alla barnvagnar stod och blockerade ingången som ett stort tuggummi för dem som stod på tur att få sin spruta. Organisationen var fruktansvärt dålig. Minst sagt. Det tog en halvtimme att vaccinera de första fem nummren i kön. De tog god tid på sig. Alla tog god tid på sig. Men det är väl bra för då blir det förhoppningsvis rätt 🙂 Vi höll på att missa vårt nummer för att de inte ropade upp folk ordentligt. Svaret på de flesta frågor var ‘jag vet inte’.

I alla fall.

Ossian och Didrik var jätteduktiga. Ossian skrek lite och Didrik gnydde men mer var det inte. Då vi var där inne passade jag på att fråga om de även vaccinerar större barn, för jag hade nämligen sett att många av dem som var där hade större barn med sig. Det gjorde de tydligen. Jag körde därmed i räserfart tillbaka till Tallis och hämta de två stora. Anton var i på fritan och Wilmers frita var i skogen så honom fick jag ragga reda på där (=inte alltid lätt). De två små fick vara nere på farsans firma medan jag körde med två lergubbar tillbaka till Valla VC.

När vi kom dit fick vi besked om att vaccinet var slut. Först. Efter en liten stund var det inte slut längre (??) och vi blev inlotsade i tuggummiväntrummet igen. Ute vid entren hade jag sett en lapp där det stod att ‘nr 1- 50 vaccineras efter 16.30’. Klockan var tjugo i fyra så jag förberedde mig (oss) på en lång väntan med tanke mina erfarenheter från förmiddagen. Till min stora förvåning ropades snart nummer 16 upp. Och ganska snart fattade jag att de inte hade någon ordning alls på nummerordningen. De flesta som hade nummer mellan 1 och 50 var ju inte där så vårt nummer, 36, kom upp ganska snart. Då lät jag en kille som hade nummer 30, men blivit totaldissad av personalen, gå före. Sedan ställde jag mig tätt utanför dörren för att inte missa vår tur. När det kom en sköterska igen fick jag förklara att vi redan blivit uppropade och att det faktiskt var vår tur (ja.. det var väl en definitionsfråga men vårt nummer hade i alla fall varit uppe). När vi gick in fanns det tre doser kvar. Tänk att man kan ha turen med sig någon gång 🙂

Då fick Wilmer för sig att han skulle dra. Han hade suttit och surat i bilen hela vägen till VC och nu besämde han sig för att rymma. Han tog sats och sprang genom hela korridoren långt bort förbi ‘riskgrupperna’ (som tydligen huvudsakligen består av gamla tanter numera) som hade en egen kö. Han var iklädd den lerigaste overallen sedan mannaminne. Succé! När jag väl fångat in honom och burit honom tillbaka fick jag låsa dörren för att han inte skulle sticka igen.

Sprutandet gick bra. Wilmer tyckte nog inte att det var så farligt som han trodde att det skulle vara. Anton tyckte nog att det gjorde lite ont. Men han är mer rädd för att bli sjuk i svininfluensan än att ta en spruta mot den.

Nåja.

När vi kom ut så stod en mamma utanför som jag sett ganska tidigt på dagen då jag var där med de små. Hon hade fyra barn med sig. Klockan hade nu börjat närma sig halv fem, och de femtio stycken som blivit uppmanade att göra något annat en stund hade börjat droppa in. Den där mamman hade nummer 4. Det fanns en dos vaccin kvar. Om det hade varit jag så hade jag slagit sönde akvariet som stod brevid tror jag. Hon frågade ‘vad de skulle göra nu då’. Svaret var ‘jag vet inte’. Fantastiskt organiserat!

Sedan åkte vi hem.

Jag tror att vi andra ska ta sprutan på måndag. Då ska jag nog campa utanför natten innan så att jag är först i kön 😉

Nöff, nöff!