Efter att ha förbrukat dessa pengar på diverse annat som bensin och mat (vilket de inte alls var avsedda för) en gång, och nu lyckats spara ihop dem igen så tänkte jag att det är bäst jag passar på. Egentligen hade jag tänkt vara sparsam men nu har jag insett att det inte är någon idé då det alternativet innebär att jag skulle bli utan (otroligt nog sitter jag här och försvarar att jag handlar för mina egna pengar).
Nu väntar jag i alla fall paket från lite varstans. Det som stod överst på listan var en sådan här:
Ja.. fast bara liggkorgen då för hjul och sittdel har jag redan. Hoppas att insatsen passar på mitt chassi bara… men jag tror att den ska göra det.
Sedan har jag köpt en sådan här:
Ergonomisk bärsele från Manduca. Jag hade egentligen velat ha en svart men det var helt omöjligt att få tag på en sådan. Jag har letat i typ.. hela världen tror jag.. naevars, inte riktigt men det verkar som att de ligger efter jättemycket med tillverkningen eftersom den blivit så populär. I Norge fanns den men där var den så dyr så det fick duga med en röd (för att inte riskera att bli utan helt). Hoppas att den är bra nu då.. jag har ju haft en Baby Björn till Anton och Wilmer vilket ju varken är direkt bekvämt eller särskilt bra för ryggen. Till Ossian hade jag en Tricot-Slen bärsjal som var jättemysig men guu vad mycket jobb med knytningen varenda gång. Fast den kommer att få vara med nu också.
Mitt sista inköp då.. och det jag verkligen fick fundera på en del innan. Jag har ju en och annan barnvagn redan. Dock händer det ibland saker som få bägaren att rinna över och fingrarna att slinta på 
.
Jag köpte den med hela kitet. Ossian ska sitta där bak hade jag tänkt. Han verkar vara jättenöjd med det och det är tur för att han är riktigt sur över att bebisen ska ha hans andra vagn nu.
Priset var inte högt i alla fall. Allt är ju i och för sig relativt men efter min lilla shoppingrunda har jag fortfarande en del pengar kvar (…och nu försvarar jag mig igen). De kommer tyvärr att få användas till månadens räkningar (…).
Nåja.. tänk vad lite shopping kan göra för humöret. Om än bara tillfälligt…
Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.
– Okänd –
Istället för att skriva ett långt sammanfattande inlägg om vad som hänt sedan sist (vilket jag egentligen hade tänkt göra) så lät jag mig inspireras av bilderna jag hittade i kameran.
Jag minns att när Anton var liten tänkte jag mycket på hur det skulle bli när han blev större. Jag har väl aldrig varit den oroliga typen direkt men jag minns att jag önskade att han skulle vara en omtyckt person. Att han skulle ha bra kompisar som gillade honom.
Stiftelsen Friends har en reklamfilm som visas i TV emellanåt med en liten mörkhårig pojke som samlar på ord. Han har en massa svarta taskliga ord som han plockar ur sina fickor när han kommer hem (från skolan typ). Till sist plockar han fram ordet `Hej´ skrivet med stora röda bokstäver och ställer på sitt skrivbord. Den mörkhårige pojken är så lik Anton.. jag tycker den där reklamfilmen är så sorglig. Förresten kan man se den på hemsidan. Det är den som heter Elaka ord.
I vilket fall så har Anton en jättebra kompis. De har gått hos samma dagmamma och har gått förskoleklassen tillsammans. De kommer att gå i skolan till hösten tillsammans också.
Här kommer lite färska bilder på de två:
Så här fina var de på skolavslutningen. Anton ser lite bekymrad ut för han hade glömt sin nya keps någonstans och han var inte glad för det. Den kom fram sedan men han har nog slarvat bort den sjutton gånger sedan dess…
Det här är senare samma dag då de hade picnic på skolgården. Som ni ser har kepan kommit fram…
Bilden ovan är från vår segeltur i Arkösund förra veckan. Som ni ser var de båda ganska nöjda och vädret var fint. Vi seglade ut till Lundarna och lade till och käkade lunch. Ungarna rodde gummibåt ett tag inna vi åkte hem. Vi fick lite fin segling på slutet också. Sen blev det glass.
De är så roliga de där två för de är precis likadana. Lika busiga och pratar lika.. ungefär samma vokabulär…
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Favoriter i repris, Hälsa, Jobb och plugg, Resor och utflykter
I går kväll var vi i Rimforsa och hämtade Fredrik. Han har bihåleinflammatrion (egen diagnos). Han hade bokat in mer jobb under semestern. Det går inte att säga nej till jobb om man är fattig. Nog om detta.
När vi kom hem köpte vi pizza och kollade på `Skansen´. Wilmer som inte ville ha pizza surade och vägrade äta. Han åt en gammal pannkaka och en potatisbulle istället efter att ha surat hela `stockholmimitthjärta´. Anton och Ossian åt pizza så det stod härliga till och efteråt blev de totalt `galna´ och började springa runt som tokiga till Rock-Olgas bidrag till veckans skansenföreställning. Ossian hakade upp sig fullsändigt och skrek ”JAG HETER OSSIAN PERSSON! JAG HETER OSSIAN PERSSON!” hela tiden. I enlighet med icke säkerställbar statistik konstaterades snabbt att det måste varit något `ohälsosamt´ i pizzan då Wilmer ju fortfarande låg kvar och surade på soffan. Anton lugnade ner sig och somnade och likaså Wilmer men Ossian höll nog igång till halv tolv. Han håller alltid på och tjatar på kvällarna att han ska ha saft och sånt och det går ju inte för då skulle han ju inte ha några tänder alls kvar snart.
Nu får vi väl se vad denna dagen har att erbjuda då. Jag vaknade halv fem så man kommer nog att vara trött ikväll i alla fall. Men det är ju inget ovanligt…
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Favoriter i repris, Resor och utflykter
Nu ska ungarna och jag i alla fall åka till Rimforsa och hämta Fredrik. Det regnar inte men det är ju inte direkt fint väder heller. Men lite ljusare är det i alla fall.
Alexander har varit här för att leka med Anton idag. Detta innebär att Wilmer haft panik halva dan ungefär. Ena stunden handlar det om at han inte få vara med och andra stunden handlar det om…. att han inte får vara med. Jag kan ju inte tvinga dem att ha honom med sig hela tiden tycker jag. Det skulle inte vara så kul för Anton om ingen ville leka med honom för att han har sin brorsa i släptåg hela tiden. Däremot tycker jag att han kan få vara med lite emellanåt. Men Wilmer blir…. galen… kan man säga när han inte får som han vill. Han ser ut som en liten professor och både pratar och beter sig som en sådan för det mesta men när han blir arg på riktigt blir han livsfarlig. Han springer ut och skriker på gatan utanför huset oh jag vågar inte ens stava till det han kallar mig för. Jaja.. man få ta det med jämnmod.. som vanligt..
Ossian har inte fått på sig kläder på hela dagen. Springer i böjan som vanligt.. Nu har ha börjat tjata om byxor.. tidigt.. Klockan är ju snart kväll.
Nu ska vi förbereda oss!
Det fanns en tid då Sverige var bra på en del grejjer. Landet var `top 10´ och man skröt upp allt möjligt. Nu verkar det mer som att man lever på gamla meriter i det här landet och tror att man är bra på grejjer fast det har blivit mycket sämre.
Pappersvarianten av vår lokaltidning Corren hade i går (fredag 4/7 -08) ett litet reportage där man samlat några personer som var relativt nyinflyttade från utlandet för att prata om hur man upplever Sverige och Linköping. De hade en och annan kul kommentar men det jag fastnade fär var detta (han som citeras är professor i zoologi vid Linköpings universitet):
Jag tycker att det är sorgligt men träffande. Precis så upplever jag att det är när man har kontakt med sjukvården. Särskilt då primärvården. Kanske inte riktigt lika mycket när det gäller barnen som när man själv är sjuk. Nu är jag sådan som aldrig söker vård ”för att bara kolla upp” eller så. Jag vet för det mesta att jag behöver medicin eller så är jag så sjuk att jag inte vet var jag ska ta vägen typ. Möter man då en person som utgår från att man överdriver så är det ju klart att den människan tycker att man gott kan vänta ett par dagar. När man legat med 40.6 i en vecka och vet att man har lunginflammation så kan de dagarna vara ödesdigra (I know). Dock upplever jag nästan alltid läkarkontakten som positiv när man väl fått komma dit. (Då det gäller mig själv så är det ofta en ursäktande läkare som ser ut att tänka ”Vad i hela friden håller de på med där ute i växeln..?”)
Undrar just varför det blivit såhär. Handlar det om ekonomi? Organisation? Ja..vad?
Lottas Dagbok 