”I came from the mountain, the crust of creation
My whole situation made from clay, dust, stone
And now I’m telling everybody
I don’t want to be anything other than what I’ve been trying to be lately
All I have to do is think of me and I have peace of mind
I’m tired of looking ‘round rooms wondering what I gotta to do
Or who I’m supposed to be
I don’t want to be anything other than me”
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, musik, personligt, poesi, Resor och utflykter
”Fann dig där
På dina gator under stjärnorna
I regnbågens färger
När du ler
Berättar tystnaden historier
Jag blundar och lyssnar”
Filed under: Allmänt, Bilder, Bulldog, Familj, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt
För fyra år sedan visste jag inte att just han skulle bli min. Han föddes den tredje april 2018 men det visste inte jag då.
Så fin, klok och smart. Lite orolig och tar ansvar för att högljutt meddela då allt inte står rätt till i huset eller trädgården.
Ibland då livet känns tungt är jag så glad att han finns. Han och Signe.
Jag vet att han inte fattar konceptet födelsedag. Han fattar korvtårta. Det blir bra.
Grattis Walter.
Filed under: Allmänt, Bilder, Bulldog, Familj, frallorna, fransk bulldog, Husdjur, personligt
Signe och jag.
Signe är världens snällaste hund. Hon älskar oss alla och får utstå flygturer, utklädning och annat. Hon verkar gilla att hennes liv är så. Då hon blir trött på oss går hon och gömmer sig. Under en stol i köket där hon inte alls syns.
Jag minns då vi var och valde henne på stället där hon kommer ifrån. Det var så livligt i det där rummet och valparna klättrade på oss och bajade på golvet. När Signe blev trött gick hon in och gömde sig bakom tvättmaskinen som stod i rummet.
Hon var så tyst hela resan hem från Ön. Det var Ossians trettonårsdag. Typ fyra timmar i bilen tog det. Signe var liten och rund och benen var korta och spretade åt alla håll. Hon är fortfarande liten. Och rund. Med korta ben.
Första veckan var hon konstant utskälld av Walter som hängde utanför kompostgallret. Till sist fick de lov att bli kompisar. Nu är dom så kära i varandra.
Bästa.
”Då, när det är värst och inget hjälper
Brister som i jubel trädets knoppar
Då, när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden”
~KB 1935~
Filed under: Allmänt, Böcker, Bilder, frallorna, fransk bulldog, funderingar, hundarna, Husdjur, Jobb och plugg, personligt, poesi
Det kommer att gå bra sa dom.
Boken lilla på hyllan där! Säg vem som smartast i världen är.
Är orsak och verkan som slutsats och premiss? Är skuggor på väggen den verklighet som är? Finns kunskap i känsla eller kanske förnuft?
Om svar på allt finns är det ingen som vet.
I morgon är en annan dag. Då är allt över.
”I stay up all night
Tell myself I’m alright
Baby, you’re just harder to see than most
I put the record on
Wait ‘til I hear our song
Every night I’m dancing with your ghost” ~SS 2021
Signe har ätit kortison i en vecka. Hon har sovit, druckit, sovit. Och hoppat på tre ben.
Det kommer att bli bra sa dom. Hon kommer att gå på fyra ben igen sa dom.
Nu satsar hon för fullt på att bli frisk. Det verkar gå finfint.
Idag är det hans dag.
Han föddes under OS 2006. Mitt i damkronornas hockeymatch om bronsmedalj mot jag minns inte vilka. Sedan dess har har det varit ytterligare tre OS och idag har det också varit OS. Det fjärde om man inte räknar det första. Jag vaknade till hockey men idag var det karlar. Där satt han och kollade. Heja Finland.
Idag är det hans dag. Idag och massor av andra dagar.
Grattis Ossian.
Hej Corona!
Jag hörde idag att du är på väg att lämna oss. Du är inte samhällsfarlig längre sa dom. Vi behöver inte akta oss för dig längre sa dom.
Under två år har du hållit oss in i ett parallellt livstillstånd fyllt av sjukdom och död, överbelastad vård, ensamhet, arbetslöshet, konkurser, inställda studentfiranden, inreseförbud och utreseproblem, plexiglas, munskydd, kufiska konspirationsteoretiker, torra händer och brist på Panodil och toalettpapper. Och. Många. Fler. Riktigt. Dåliga. Saker.
Alla har vi varit tvungna att hålla din hand på något sätt. Ingen levande själ i världen kan ha missat dig och du har sannolikt gjort ett intryck på de flesta du omfamnat. Här hos mig var du förra veckan. Strecket på brickan var rödare än Maos och du visade verkligen dina bästa sidor. Samma vecka för två år sedan gav du dig till känna här i Sverige för första gången. Då var känslan apokalyptisk. Det är den inte nu.
Ingen ska behöva dö ensam. Inte ens du. Sittande vid din dödsbädd vill jag skicka med dig något. Innan du går vill jag säga tack också. Tack för att du hjälpte till att lätta på det yttre trycket och för att du tog bort alla möjligheter till något annat än att bara ta det lugnt en stund. För att du tog bort kräksjukan och att jag sluppit krama människor jag knappt känner. Tack för att du sparat tusentals kronor åt mig då jag inte behövt köpa så mycket bensin och för att krogarna har stängt tidigt så att jag sluppit sitta uppe och vänta på rusiga ungdomar. Tack för att du lärde oss att tvätta händerna. Ett stort och ödmjukt tack för den investering i digital utveckling som du tvingat samhället till. Den är till det bättre på så många sätt.
Tiden är kommen för dig. Det är dags att säga farväl nu och kanske visste du det innan vi visste det. Du lade ditt tunga täcke över välden en sista gång och lät dig själv dräneras på livskraft. Våra vägar möttes visst men nu är stunden kommen. Hoppas att du packat din stora kappsäck, inte glömt något och stängt igen den. Noga.
Tystnaden är över.
Livet. Välkommen tillbaka.
Filed under: Allmänt, Bilder, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt, Tiil dig
Idag är det två år sedan Sverige hade sitt första konstaterade fall. Jag firar denna högtidsdag med att själv tillfriskna lite mer. En sked nutella och en klunk bang. Nu har de kortat tiden mellan doserna till tre månaden. Jag hann inte få tredje innan. Nu hade det varit fritt fram men jag antar att jag ska vänta med den eftersom jag gjort den här resan nu.
För nio år sedan åkte jag på en resa. På just den här dagen. Det var väldigt speciellt och jag minns den resan med en högtidlig och skön känsla. Jag fikade i Vansbro och åkte skidor på Hundfjället. Jag sov i en bastu. Det var ett par av de finaste dagarna jag kan minnas att jag haft. Det gäller att vårda de där minnena. Låsa in dem så att de inte flyger bort. Många minnen har flugit bort.
Mycket har flugit bort.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut. Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut. Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division. Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron. Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig. ~ LW 2004
..säg vem som som vackrast i spegeln är.
Det sa bara klick. Paketen hon fick.
Veckor av längtan efter blusar med knut. Nu är väntan äntligen slut.
Öppna och testa. För smått i det mesta.
Tre med rosett. Tre med blommor. Tre med prickar. Tre svarta. En brun. En rosa. En grön och en blå. Hon provar vid spegeln och ler lika så.
Spegel spegel.
På väggen där.
Vackrast på på bilden är blott en chimär.
God jul i efterskott önskar tomten!
Not.
Filed under: Allmänt, Böcker, Bilder, Bulldog, Familj, Fest och kalas, fransk bulldog, Hälsa, personligt
Jag minns det som igår. ”Kom ihåg var du hörde det först.. världen kommer aldrig att bli sig lik igen.” Det måste ha varit någon gång i början av mars 2020. Jag satt i bilen på väg för att köpa mjölk och jag kommer ihåg vem jag sade det till i luren.
Under ett par månader hade jag hört Anton (som just fyllt arton då) referera redan refererade nyheter från Kina och USA och guvetöverallt. Först framstod han som någon tokig spågubbe men på något smålurigt sätt gick det att skapa mening i det han sa.
I teven stod statsepidemiolog AT och talade om för oss hur vi skulle vara. ”Ingen fara”. I bland satt epidemiexperten BO där. Han tyckte tvärt om ”men strunt samma vad vi gör nu för det är redan för sent”. Jag trodde på BO då. Tänkte att det var så underligt att de tog så lugnt med åtgärder och restriktioner. Tycker fortfarande så. Men det var ju då.
Något slut finns det inte. Det fanns nog de som visste det redan då. Det är det där med hur en stat möter sitt folk. Det finns ju enstaka med angenäma huvudbonader som tänker att svenska staten använder olika medel för att kontrollera och styra oss här. Typ med vaccinering. Det tycker jag verkar lite knasigt och knappast troligt. Nä.. men just då i början av coronavirusets framfart då de var så lugna då de stod där i rutan. ”Ingen fara”. Vem vet.. kanske fanns en analys där. Vad skapar minst kaos? Att vi säger som det är eller att vi kör på ”ingen fara”?
”Alla vet att pest har ett sätt att återkomma i världen, men på något sätt har vi svårt att tro på sådant som kollapsar på våra huvuden från en blå himmel. Det har varit lika många plågor som krig i historien, men ändå alltid plågor och krig överraskar människor lika. ” ~ AC 1947
Lottas Dagbok 