Hej Corona!
Jag hörde idag att du är på väg att lämna oss. Du är inte samhällsfarlig längre sa dom. Vi behöver inte akta oss för dig längre sa dom.
Under två år har du hållit oss in i ett parallellt livstillstånd fyllt av sjukdom och död, överbelastad vård, ensamhet, arbetslöshet, konkurser, inställda studentfiranden, inreseförbud och utreseproblem, plexiglas, munskydd, kufiska konspirationsteoretiker, torra händer och brist på Panodil och toalettpapper. Och. Många. Fler. Riktigt. Dåliga. Saker.
Alla har vi varit tvungna att hålla din hand på något sätt. Ingen levande själ i världen kan ha missat dig och du har sannolikt gjort ett intryck på de flesta du omfamnat. Här hos mig var du förra veckan. Strecket på brickan var rödare än Maos och du visade verkligen dina bästa sidor. Samma vecka för två år sedan gav du dig till känna här i Sverige för första gången. Då var känslan apokalyptisk. Det är den inte nu.
Ingen ska behöva dö ensam. Inte ens du. Sittande vid din dödsbädd vill jag skicka med dig något. Innan du går vill jag säga tack också. Tack för att du hjälpte till att lätta på det yttre trycket och för att du tog bort alla möjligheter till något annat än att bara ta det lugnt en stund. För att du tog bort kräksjukan och att jag sluppit krama människor jag knappt känner. Tack för att du sparat tusentals kronor åt mig då jag inte behövt köpa så mycket bensin och för att krogarna har stängt tidigt så att jag sluppit sitta uppe och vänta på rusiga ungdomar. Tack för att du lärde oss att tvätta händerna. Ett stort och ödmjukt tack för den investering i digital utveckling som du tvingat samhället till. Den är till det bättre på så många sätt.
Tiden är kommen för dig. Det är dags att säga farväl nu och kanske visste du det innan vi visste det. Du lade ditt tunga täcke över välden en sista gång och lät dig själv dräneras på livskraft. Våra vägar möttes visst men nu är stunden kommen. Hoppas att du packat din stora kappsäck, inte glömt något och stängt igen den. Noga.
Tystnaden är över.
Livet. Välkommen tillbaka.
Filed under: Allmänt, Bilder, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt, Tiil dig
Idag är det två år sedan Sverige hade sitt första konstaterade fall. Jag firar denna högtidsdag med att själv tillfriskna lite mer. En sked nutella och en klunk bang. Nu har de kortat tiden mellan doserna till tre månaden. Jag hann inte få tredje innan. Nu hade det varit fritt fram men jag antar att jag ska vänta med den eftersom jag gjort den här resan nu.
För nio år sedan åkte jag på en resa. På just den här dagen. Det var väldigt speciellt och jag minns den resan med en högtidlig och skön känsla. Jag fikade i Vansbro och åkte skidor på Hundfjället. Jag sov i en bastu. Det var ett par av de finaste dagarna jag kan minnas att jag haft. Det gäller att vårda de där minnena. Låsa in dem så att de inte flyger bort. Många minnen har flugit bort.
Mycket har flugit bort.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut. Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut. Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division. Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron. Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig. ~ LW 2004
..säg vem som som vackrast i spegeln är.
Det sa bara klick. Paketen hon fick.
Veckor av längtan efter blusar med knut. Nu är väntan äntligen slut.
Öppna och testa. För smått i det mesta.
Tre med rosett. Tre med blommor. Tre med prickar. Tre svarta. En brun. En rosa. En grön och en blå. Hon provar vid spegeln och ler lika så.
Spegel spegel.
På väggen där.
Vackrast på på bilden är blott en chimär.
God jul i efterskott önskar tomten!
Not.
Filed under: Allmänt, Böcker, Bilder, Bulldog, Familj, Fest och kalas, fransk bulldog, Hälsa, personligt
Jag minns det som igår. ”Kom ihåg var du hörde det först.. världen kommer aldrig att bli sig lik igen.” Det måste ha varit någon gång i början av mars 2020. Jag satt i bilen på väg för att köpa mjölk och jag kommer ihåg vem jag sade det till i luren.
Under ett par månader hade jag hört Anton (som just fyllt arton då) referera redan refererade nyheter från Kina och USA och guvetöverallt. Först framstod han som någon tokig spågubbe men på något smålurigt sätt gick det att skapa mening i det han sa.
I teven stod statsepidemiolog AT och talade om för oss hur vi skulle vara. ”Ingen fara”. I bland satt epidemiexperten BO där. Han tyckte tvärt om ”men strunt samma vad vi gör nu för det är redan för sent”. Jag trodde på BO då. Tänkte att det var så underligt att de tog så lugnt med åtgärder och restriktioner. Tycker fortfarande så. Men det var ju då.
Något slut finns det inte. Det fanns nog de som visste det redan då. Det är det där med hur en stat möter sitt folk. Det finns ju enstaka med angenäma huvudbonader som tänker att svenska staten använder olika medel för att kontrollera och styra oss här. Typ med vaccinering. Det tycker jag verkar lite knasigt och knappast troligt. Nä.. men just då i början av coronavirusets framfart då de var så lugna då de stod där i rutan. ”Ingen fara”. Vem vet.. kanske fanns en analys där. Vad skapar minst kaos? Att vi säger som det är eller att vi kör på ”ingen fara”?
”Alla vet att pest har ett sätt att återkomma i världen, men på något sätt har vi svårt att tro på sådant som kollapsar på våra huvuden från en blå himmel. Det har varit lika många plågor som krig i historien, men ändå alltid plågor och krig överraskar människor lika. ” ~ AC 1947
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Bulldog, Familj, Fest och kalas, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt, Tiil dig
Jag tycker inte om julen. De flesta som känner mig väl vet om det och de vet också att jag gillar att vara för mig själv för att självsamhet är exklusivt i mitt liv. Jag har många människor i min närhet som bryr sig om mig och vill att jag ska må bra. De lämnar mig också i fred då de vet att jag vill ha lugn och ro. Hämta energi. Tänker bara så att ingen slänger sig på luren då den läser här nu. Jag är upptagen med barnen och jultomten.
Nä, det jag tänker på främst är hur starkt kopplad julen är till glada och förväntansfulla barn. Det är fantastiskt då barnen är små. Jag minns drivor av klappar, julmatslagning och julgransklädning. Tindrande små ögon då julpapper flög åt alla håll medan golvet fylldes av nya plastleksaker och tråkiga kläder från mjuka paket.
Nu städar jag lite halvdant, dricker lite glögg medan jag hänger någon billig plastkula på min ”gran i kruka” som är en knapp meter hög. Mest för sakens skull. Jag drar på mig en trött tomteluva och delar ut ett par plikttrogna klappar. Ingen vill vara tomte längre men alla vill ha en. Ingen klapp har namnlapp så det blir jag eftersom jag har köpt alla paket och slagit in dem. Jag vet vem som ska ha viket paket. Så tomten är jag. Sedan klättrar alla upp till FIFA22. Mätta på julmat som mormor fixat.
Tänker på barnen som inte får någon mormorsjulmat. De som inte får något julpaket eller swishjulklapp. Kanske får de ett äckligt fyllo att ta hand om istället. Någon egoförälder som vill ha det lite mysigt på julafton och inte klarar av att hantera sig själv. Julen skapar problem. Som bara finns på julen för just då ska man ju ha det så trevligt.
Det jag egentligen tänkt skriva om är ensamhet. Det är många människor som är ensamma på julen. Det är människor som inte vill vara ensamma men som är det ändå. Hur mycket man än pratar om dem så finns ensamheten ändå där.
Julen skapar ensamhet. Det är liksom därför jag inte tycker om den. Det finns människor som är ganska ensamma och lite trivsamt självsamma året om. Det är inte förrän julen är i antågande som de blir ensamma på riktigt. Julen är en högtid då förväntan är att man ska vilja vara tillsammans med andra människor. I grupp. Vid en gran. Vid ett matbord. Vid en teveapparat. Vid en grötskål och så vidare. Det blir så uppenbart då man inte har en sådan grupp. Särskilt för andra människor som så gärna bjuder in en till sin. Och det är ju fint. Visst. En del av julspelet.
Kanske saknar man någon som funnits i ens liv och i ens hjärta och vill inte vara någon annan. Kanske vill man inte säga att man hellre är ensam då. Så man spelar med. I julspelet.
Det är julen i sig som gör det. Det går inte att göra något åt det. Vi kommer att fortsätta att fira jul. Det ska vi. Vad julen än gör med oss. Om den gör oss glad. Förväntansfull Melankolisk. Sentimental. Leden. Ensam. Whatever känsla den skapar. Vi fortsätter och det är bra. Vi säger så.
Det var allt.
Precis nu fast för tjugo år sedan låg du och sov i en plastlåda på neonatalavdelningen på Helsingborgs lasarett.
Du är född på eftermiddagen. Precis efter klockan fjorton. Jag ville så gärna se hur du såg ut så jag plockade bort filten som de lindat om dig. Någon tantmorska kom och rättade till den och jag lindade bort den.
Efter en stund var du kall. Snabbandad och syresatte dåligt. Då fick du åka ner till den andra avdelningen. Vi var kvar.
Vi åt pizza. Plötsligt fick den plats i magen. Du låg där nere i din låda med extra syre och vi var där uppe. Det var vitt ute. Vi sov.
På morgonen ville du ha mat. De ringde. Vi åkte dit. Jag med en bruten kota som jag inte visste om då men som jag vet nu att den fanns eftersom den är en knöl nu. .
Du hade fått en liten tomteluva där du låg i din låda. Som en stor tomtefar såg du ut bland de andra minibebisarna. Du åt. Jag var törstig.
Nästa dag åkte vi hem. Det var blött ute. Du var varm och andades normalt. Vi åkte hem. Livet med dig började då. Det bästa livet.
Grattis på dagen.
Att vara förälder är inte alltid så lätt. Man kan se det som att att man äter sitt eget skit helt enkelt. Har du inte gjort ett bra och grundligt förarbete kan du helt enkelt ta det du får på andra sidan. Utfallet.
Eller så ser man dem bara helt enkelt som de är. De små liven. Jag har fått ett naturbarn. Han är som han är. Skulle helst aldrig ha en jacka på sig och gärna gå i tofflor hela vintern.
I veckan lyckades jag lura honom till sportaffären i hans andra hemstad. Tårna hade hittat ut genom sulan på hans gamla skor så det blev ett par nya svarta.
Säg var jag vart, tala om vem jag är
De säger att visheten kommer med åren
Men många har gått och jag tror att jag ser
Att ingen i världen kan ge mig nåt mer
Det kommer en tid när vi vänder oss om
Vänder och ler åt de misstag vi gjorde
Det kommer en dag när natten känns lång
Det stiger en sol där allt börjar om
(NS 1989)
Fina du.
Igår var det din dag. Jag hoppas att du hade en fin dag. Du såg glad ut. Dock ej på bild.
Nu är du fri att flyga dit du vill. Hoppas att du vill hänga kvar ett tag till ändå.
Stort grattis ännu en gång.
”Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vildaste havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt.” (DA 1917)
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, musik, personligt, poesi
Han sitter på en stol i vardagsrummet och tittar på teven. Och sedan ned i golvet. Han har på sig sina Fatboybrallor idag. Han funderar. Jag kan se det. Ni hade samma födelsedag. Den femte september. Han viskar knappt hörbart. ”Fett sad”.
”Hon vill vara med en unge med extra energi
Hon vill flyga in i tunneln och snurra i min bil
Hon vill höra när jag sjunger, hon gillar melodin”
I bilen lyssnar vi på musik. ”Ha det fint idag.. var rädd om dig”. Han går över skolgården med skoldatorn under armen. Byxorna hänger där bak. ”Fett sad”. Det är så det är. Liten och mjuk och världen är hård.
”Ey, jag ser det på din blick. Du vill vara störst, vara bäst i din klick”
Jag köper skor i storlek fyrtiofyra som nästan är för små. En ynnest att fortfarande få köpa dem. Åker hem. Tittar i golvet. ”Fett sad”.
”Det var ingen som varna mig
De här gatorna är knas, okej
Den här staden vill dra ned mig”
Jag känner inte dig men du är en mamma som jag. I natt förlorade du din nittonårige son. Helt i onödan. Mitt djupaste deltagande till dig.
”Det fucking knas, du tror det är nåt kul
Att vakna upp varje dag, tänka, ”När tar det slut?” Det finns inte något svar, det dära det upp till Gud”
Typ så.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, personligt, Resor och utflykter
Bara en enda gång till.
”Vi kan ju säga att jag är mellan noll och två år så får jag gå in gratis.. jag har ju lovat dom som jobbar där att jag ska komma dit imorgon..”
Didde och jag åker till Kolmården. De andra tre vill inte följa med. Trots banan. Jag tänker att det kanske är sista gången någon vill åka till Kolmården med mig någonsin mer och tar vara på stunden.
Han visar mig runt. Didde har varit där med skolan nyligen och vet allt om tigrar och elefanter. Han berättar att förr kunde man få rida på en elefant. Jag minns då jag var liten och stod och väntade utanför delfinariet att elefanten och hans ledsagare kom dit och visade upp sig. Sedan fick jag åka båt med delfinerna. Didde vill inte åka båt. Han vill åka i banan sedan.
Roligast är aporna. Det tycker Didde och jag och garvar åt dem då de springer runt och gapskriker åt varandra. Det är lite kallt ute för dem nu. En har en liten unge på ryggen. Jag känner igen mig själv fast det var länge sedan nu.
Jag fryser. Väntar och fryser. Dricker äcklig läsk som är en blandning av olika smaker från en konstig butik som säljer äcklig och konstig läsk. Bara en gång till. Sedan äter vi kebabtallrik. Jag har låtsaskött på min.
Jag sitter hos delfinerna. Väntar på sista åket. Och sista åket igen. Och igen. Tänker att det är sista åket till Kolmården. Tar vara på det. En sista runda till elefanter. Och tigrar. Och ”rihnos”som går hem till sitt stall. De går lugnt in själva. En och en. Alla djuren från savannen vet var de ska när det är dags att gå hem.
En sista gång . Didde kollar mot banan. Den är hög och byggd av trä. ”Kommer du ihåg när Wilmer fick näsblod där uppe och sjuksköterskan och kolmårdschefen kom.. och Wilmer fick en ny t-shirt för den andra var helt röd fast den egentligen var ljusblå?”
Vi går vidare genom parken. Nu stänger den för idag. Man måste alltid gå vidare. Från Kolmården. Från det som skaver. Från det man måste. Hem. Och så.
Filed under: Allmänt, musik, personligt, poesi, Resor och utflykter, Tiil dig
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’re starving or freezing or so very poor
No one laughs at God
When the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late
And their kid’s not back from the party yet
No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one’s laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they’re mistaken
No one laughs at God
When the cops knock on their door
And they say we got some bad news, sir
No one’s laughing at God
When there’s a famine or fire or flood
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
Ha ha
Ha ha
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughing at God in hospital
No one’s laughing at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very
poor
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’ve lost all they’ve got
And they don’t know what for
No one laughs at God on the day they realize
That the last sight they’ll ever see is a pair of hateful eyes
No one’s laughing at God when they’re saying their goodbyes
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
We’re all laughing with God
Lottas Dagbok 