Lottas Dagbok

Åhh… vad mina ungar skriker hela tiden! Så känns det i alla fall just när de håller på och skriker. I det stora hela är de nog ganska lugna egentligen. Det är bara denna eviga konkurrens om leksakerna som skapar konflikt. Man kan ju fråga sig varför de alltid vill ha samma då de har så många att de inte får plats i ett rum trots att vi praktiskt taget har tapetserat därinne med leksaker. Man ser inte väggarna… Det borde inte vara så svårt att hitta något annat än precis det som någon annan har just för minuten menar jag. Åtmistone medan man väntar på att den andra prylen blir ledig. Nåja, det är väl själva konflikterna som spelar huvudrollen här. Kanske är det den där inneboende lusten att lära sig nya saker som barn har som gör att be bråkar hela tiden (???). Mina ungar kommer att bli riktiga fenor på konflikthantering i så fall. Det är bra med syskon. Då får man träna mycket på sådant. Det är lika bra att försöka att vända det till något positivt för att bekämpa det är typ.. omöjligt. Naturligtvis har man som vuxen en viktig roll här också genom att hjälpa ungarna att hantera konflikterna. Annars lär de sig nog mest ”konflikt” utan ”hantering”. Shit! Pretto pretto!

Men de är så skojjiga ibland också. Nyss kom Anton förbi här för han hade antagligen hört prasslet från godispåsen som jag försöker gömma bakom soffkuddarna. Sen kom Wilmer. Inte helt oväntat för han brukar vara i Antons släptåg. ”Ja vill ha choklaaa!!!”. Hmm.. ”ok en liten bit då”. Anton siktade in sig på en röd ferrarribil; ”deen mamma..”. Jag tyckte att den var lite stor så jag föreslog att vi skulle dela. Då utbrister han: ”jaa vill ha framsääätet..!!” Kul..

Ossian står framför TVn och kollar. Det är något band som spelar en lugn låt. Han verkar tycka om musik. I handen håller han den trådlösa telefonen. Han håller den mot örat som han har sett att vi gör då vi pratar i den. Han får ju inte ha den egentligen men det är så himla skönt att det är lungt en liten stund. Vi får väl se om vi hittar den på något konstigt ställe sedan. Haha.. som med fjärrkontrollen till TVn som bara försvann spårlöst en dag för ett tag sedan. Vi letade PRECIS överallt tyckte vi. Till och med i kylskåpet. När det gått en vecka och jag hade så smått börjat fundera på att åka till Claes Ohlson och inhandla en ny så visade det sig att vi hade missat att leta i påsen med pantflaskor. Den upptäckten gjordes av Fredrik då han just matat de illaluktande pantmaskinerna på Tempo Tallen med våra gamla flaskor. ”…och sen tyckte jag att det kändes som att påsen fortfarande var lite tung fast jag hade pantat alla flaskorna…” Slutet gott allting gott..

Nu har jag avslöjat att mina barn äter godis och tittar på TV och att jag är lat och så vidare. Bara för att bryta isen liksom. Det är i nästa andetag som jag förväntas säga att det bara är undantagsvis sådant förekommer här, för att liksom tala om att jag visst är en bra mamma. Därför borde jag låta bli att göra det. Faktum är dock att godis förekommer i stora mängder här hemma men det mesta hamnar i magen på Fredrik och undertecknad. Barnen äter väldigt lite sådant. På lördagen får de några bitar ibland och om de skulle insistera då de hör min prasslande påse som ovan. TV kan vara bra och lärorikt om den visar rätt saker. I måttliga mängder dock.

Detta inlägget skulle egentligen handlat om något helt annat. I Corren i morse kunde man läsa att ett nyfött barn omhändertagits för att mamman missbrukat narkotika. Hon hade tydligen slutat knarka men pappan till barnet missbrukade fortfarande, och mamman ansågs inte kunna erbjuda barnet en bra och säker miljö då pappan fortfarande fanns med i bilden. Mamman hade också bidragit till hans missbruk ekonomiskt. Detta var parets femte barn. De andra barnen var redan familjehemsplacerade. Till och med den lilla bebisens advokat tyckte att hans klient skulle omhändertagas av de sociala myndigheterna. Som förälder får man så klart ont i magen då man läser om sådana saker. Hur kan man kasta bort möjligheten att få uppfostra fem små barn? Kanske tycker någon att det verkar lätt för mig att säga som alltid haft det bra själv. Jag tycker ändå att det känns bra att vi har ett samhälle där man ”räddar” barnen från en miserabel uppväxtmiljö. Nu vet jag att alla inte håller med mig om detta och jag vet ju inget mer om det specifika fallet än just det som stod i tidningen. Omhändertagandet av ett barn är väl lite som att välja mellan pest och kolera. Det finns liksom inget direkt bra alternativ. Ok.. hemmiljön är skit men barn har ju ändå behovet av föräldrarna. Särskilt om det är ett lite äldre barn (som ”känner” sina föräldrar och inte ett spädbarn som ovan). Dessutom finns det ju antagligen usla familjehem också. Usch.. jättevåra frågor..

Nu ska jag göra nytta medan den lilla masken sover!