Jag vet att man inte ska gå offentligt då i affekt och särskilt inte mitt i natten. Jag gör det ändå nu för jag vet att det här kommer inte att bli skrivet om det inte skrivs precis just nu. Och det finns en viss poäng med att ta upp det ändå. Därmed.
Jag har fyra barn. Fyra söner tätt i ålder. Nu mellan 13 och 19 år. Bara för att klargöra.
Vi har haft mycket lagsport här genom åren. Säkert minst tio olika idrottsföreningar. Små och stora. Trevliga och mindre trevliga. Jag har själv haft nyckeluppgifter och barnens pappa har varit tränare i ett par lag i olika sporter. Det jag vill säga är att jag förstår att föreningsliv kräver engagemang från hemmet. Vi har alltid skött de uppgifter vi fått även om det inneburit semester från ordinarie jobb i vissa fall.
Det jag lärt under resan gång är att föreningar behöver vara rädda om sina medlemmar. Medlems- och föreningsavgifterna är mycket viktiga pengar. Därmed finns det en klar vinning i att vara lite smidig i kommunikationen med de människor man har att göra med. Vikten av vilka man stoppar in för att sköta sådan kommunikation bör inte underskattas. Det kan bli dyrt om det går fel ofta.
Och så nu då.
Ett av barnen är organiserad i en stor idrottsförening här i staden. Lagsport såklart.
I februari, just då de fått börja träna lite igen efter uppehåll på grund av pandemin, kom han hem och mådde jättedåligt. Han var grågrön i ansiktet och hade ont i ryggen. En stund senare kom ett meddelande från hans tränare som undrade hur det var med honom då han hade suttit stora delar av träningen och varit blek i ansiktet. Han mådde illa. Av smärta.
Hur om helst. Kanske behöver jag inte gå in på detaljer om resan fram till svaret på vad som var fel men det tog tid att få rätt diagnos. För det gick ju inte bort. Röntgen är dyrt tycker primärvården som därför testade på alla sätt att få någon annan att betala. Efter att till sist kommit rätt i vården och ha blivit genomlyst av alla typer av röntgenmaskiner så stod det klart att han hade en fraktur i ryggen. Det hade då tagit nästan tre månader från det att han kom hem blek från träningen.
Han blev ordinerad stillhet över sommaren då man ansåg att han skulle ”börja om”. Han hade gått omkring med den trasiga kotan och försökt delta i idrotten i skolan för att få betyg från nian och så vidare. Med en trasig kota ska man vara stilla tills det läkt och sedan rehabiliteras. Och det gör ont har jag hört. Nu i höst har han fått komma till en fysioterapeut för att sakta komma igång igen. Han själv tänker nog att han snart ska vara igång igen. Vi får se.
Nu i helgen är det någon cup som idrottsföreningen anordnar. Där ska lag som inte deltar utföra arbetsuppgifter. Allt gott så långt. Ingen invändning mot det generellt men ungen är kallad till typ sju timmars arbete under helgen. Han. Vill. Inte. Hemskt ledsen men jag kommer inte heller att stå där i sju timmar. Sorry. Inte som det ser ut just nu. Glöm din dröm för att tala klarspråk.
Denna unge man har inte deltagit i någon typ av träning i föreningen sedan februari. Han har inte ens träffat sitt lag. Han tycker att det är väldigt tråkigt att inte kunna träna och är mest moloken då vi pratar om den där sporten. En viss bitterhet har krupit sig på. Så ledsamt.
Anledningen till min sömnlöshet nu är att jag är typ förbannad och hjärtat slår i tvåhundratjugo. Det slår tyvärr inte för någon plastboll och det beror på det som kommer i nedan text.
Jag tycker att det är rimligt att man förstår då det är dags att lägga ner tjatet. Om man inte får svar på en gång så finns det ofta en anledning till det. Om man sedan fortsätter att tjata för att man inte förstår att det är något lurt på gång utan fortsätter att gå på på ett sätt som påminner om ett engångsligg som uppenbart missförstått spelreglerna så kan det bara sluta.. inte så bra. Känner man inte att det är dags att lägga av då man får ett klart och tydligt svar heller utan återkommer med irrelevanta argument och ifrågasättanden så han man tänt en brasa här. Jag. Skiter. Högaktningsfullt. I. Att det inte finns någon annan att lägga in på ”vårt” pass. Och ja, jag har återkopplat till tränaren om hur det ligger till med skadan. Vi har haft en bra dialog kring detta hela tiden. Det har ingen annan människa med att göra.
Nu kostar detta en natts sömn för mig. Jag tycker att det känns orättvist bara. Vi har alltid haft ett engagemang i kiosk, sekretariat, utvisningsbås, skärande av ostskivor till kvällsmackor och som chaufför i diverse sammanhang. Just nu går det inte. Blir vansinnig då det inte går att nå fram. Låt mig bara vara ifred!
Hjärndött, sa Bill. Möjligtvis, sa Bull.
Kommentera so far
Lämna en kommentar
Lottas Dagbok 