Lottas Dagbok

Ulrica och Alexander.

Jag hoppas att ni sitter där bänkade tillsammans nu ni två.

Nu kommer mitt tal till er. Talet som inte blev hållet på er bröllopsfest. Talet som inte ens fanns på er bröllopsfest. Talet som inte är avsett för en bröllopsfest utan är ord direkt rikade till er långt bort från  formalitetens och ettikettsreglernas spindelnät. I bland kan det skrivna ordet övertäffa det talade. Särskilt om man vill bevara varje enskild liten detalj. Här och nu finns möjligheten att vara lite mer personlig med er båda.

Ulle; Vi har ju känt varandra en evighet du och jag. Jag minns faktiskt första gången vi pratade med varandra. Kommer du ihåg de där `snurrstängerna´ som man egentligen inte fick vara på ? De som de kvaddade senare så att man inte skulle slå ihjäl sig. Upp mot Blottar´ns hus du vet? Vi var tio år. Det hade faktiskt kunnat vara på dagen 21 år sedan. Du var då liksom nu en otroligt social person med en fantastisk förmåga att att få kontakt med människor. Sedan dess har vi ju `hängt´ en del. Minns du den där perioden då din far höll på med `sitt´ och du sov över hos oss på Yrvädersvägen jätteofta. I och för sig var det ju en del tråkiga omständigheter där omkring men för mig är det ändå ett positivt minne. Vi hängde ju en del i Linghem då… Jag skulle kunna mala på ett tag om kul grejjer vi gjort. Kommer du i håg Rättvik? Hosjön..?

Trots att vi senare valde vitt skilda vägar i livet då det gäller utbildning och arbete har vi ändå alltid haft kontakt du och jag. Det är din förtjänst. Åter tack vare din härliga förmåga att skapa och upprätthålla kontakter. Det har aldrig varit jobbigt att lyfta luren och slå en signal trots att det ibland har gått längre perioder mellan tillfällena. Du är en jättebra kompis och en människa som vill alla människor väl. Det är en mycket god egenskap.

Alex; Du har ju också varit med i en evighet 😉 Femton år är ju ganska en ganska lång tid. När man tänker på det har jag ju känt dig nästan lika länge som din hustru. Jag minns dig i ett tidigt skede av er relation. Du hade en mörk… typ… lodenrock (?) eller något sådant. På den hade du en massa märken. Håret var klippt i en sådan där kantig frilla. Lite rödfärgat tror jag att det var. Nico… haha.. han var med.. Jag kommer i håg att vi fyra hyrde en viderulle en gång. Fodralet var format som en likkista och filmen handlade om en familj som blev till zombies och sprack sönder och det bara vällde ut en massa likmask.. haha.. Ja ja.. du är en skön prick Alex..

Nu har ni kommit femton år framåt i tiden på ert livs resa tillsammans. Er resväg har inte alltid varit rak och slät utan har som de flesta vägar haft krokiga och gropiga partier. Dock är det ju så att om man väljer motorvägen missar man ju ofta sevärdheterna. Eller hur? Femton år är en lång tid. Ni har växt upp tillsammans och växt samman. Ni har lärt er leva med varandras egenskaper och egenheter. Acceptera men ändå respektera och älska. Ni har något stabilt.

Er gemensamma resa har ni nu valt att manifestera med en vigsel i kyrkan. Ett förbund som blir grädden på moset på ett självklart koncept. Ett förbund som skapar den slutgiltiga tryggheten för er och era små barn. Ni har nu lovat varandra evig trohet inför Gud och församligen av släkt och vänner. Ett glatt gäng som sedan drog vidare till ett sjujäkla bröllopsparty där vi dansade och hade trevligt till långt in på natten. Jag vet inte om Gud var med förrästen. Jag har för mig att han valde att stanna i kyrkan. Eller så hann han inte med kanske.. alla sprang ju iväg för att det började regna så dant.. han kanske inte ville bli blöt.. jag vet inte.. Jag såg honom aldrig på festen i alla fall. (Fast brudens far ju där som hns representant som tur var.)

Vi `på vår sida om bordet´vill önska er all lycka i livet. All lycka!

Ett fyrfaldigt leve för brudparet. Dem leve; HURRA! HURRA! HURRA! HURRA!

Skål!

(Tar skeden och bankar frenetiskt i glaset……)