På bilden syns Anton under en av de bästa dagarna förra sommaren. Vi var i Falkenberg. Banen trodde att vi var i Paradiset. Vädret var underbart och vattnet var salt och varmt. Våra barn antog en utvidagad definition av begreppet bada. En helg av kalas och trevliga personliga möten låg framför oss.
Jag har hittat min sko nu. Den låg i en påse som var hoprullad och nertryckt i en annan påse. Konstigt nog är det ingen som har lagt den där. Det måste spöka här.
Igår var vi på besök hos trevliga vänner. Hembakat med kaffe och sällskap förgyllde dagen innan det var dags att ta hand om de små medan de stora tre gick på hockey i cc.
I dag har jag jobbat på med min peddauppsats. Jag gör nu mitt allra bästa för att den ska bli klar innan denna månad är slut. Vet inte om det är möjligt men det känns just nu som att jag rullar i utförsbacke i alla fall. Dock är risken ganska stor att jag kommer fram till ett nytt krön tyvärr. Vi får väl se. Försöker att tänka positivt.
Ikväll tror jag att en innebandyträning med Anton står på min tablå. Hade varit trevligt faktiskt. Förra veckan missade jag hans match eftersom jag hade examination.
Barnen har påsklov nu men de är på fritan eftersom att vi båda måste jobba. Men ska man gå på fritan NÅGON gång så ska det vara på loven för då gör de en massa roliga grejer där. Barnen älskar sin frita. Och det är SÅ skönt 🙂
Nu är det dags för en varm dusch. Sedan hämta barn!
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, månadsbilder, personligt, spel
Nu är Didrik nitton månader. På självaste annandag påsk! På bilden syns han i Wilmers cykelhjälm.
Han tycker mest om att:
1. Spela bandy. Ute som inne utövar han denna sport. Med eller utan kläder (men säger man att det är sportbyxor och sportstrumpor har han dem gärna på sig ;-)). Allra helst vill han ha en motspelare också. Då motspelaren tröttnaroch lägger ner klubban ropar han ”appat, appat!!” (tappat.. klubban alltså). Själv tröttnar han aldrig. Och han är dessurom bra på det efter ett halvårs hårdträning.
2. Borsta tänderna. ”Tänna!!” Han vill ha barntandkräm på borsten. Vems borste spelar ingen roll 😉
3. Prova skor och stövlar. En av mina jumpadojjor är på vift sedan igår och jag har letat överallt här hemma. För Didrik har storleken ingen betydelse. Alla varianter funkar. De behöver inte heller vara samma sort på båda fötterna. Han älskar att vara ute och leka. Kanske därav kärleken till skodon 🙂
På bilden: Didrik äter gräddbulle. Han tyckte inte att det var något vidare gott. Han gjorde sitt bästa för att ta chokladen men han kunde inte riktigt bli fri från allt det vita.
Idag har vi sett till att barnen har överdragsbrallor nu när våren är här. Det var bara Anton och Wilmer som var utan. Det skulle visa sig att det inte var något lätt projekt. Tydligen ska man inte vara rädd om mysbrallorna då man passerat sju år. Som tur var tycker Åhlens att även åttaåringar kan få ta sig en svängom i lervällingen. Tack för det. Wilmer fick ett par brallor från Lindex.
På eftermiddagen hade vi besök av goda vänner som vi inte sett på länge. Mycket trevligt! Hoppas att det blir snart igen.
I kväll har vi varit ute på vår lilla gata och barnen har lekt. Ossian har cyklat och Wilmer har lekt med en grannpojke som han inte har lekt med tidigare. Didrik har spelat bandy och Anton har varit borta hos kompisar 😉
På kvällen visade Didrik att han lärt sig ett nytt ord. Påkke, påkke!! sa han och pekade mot diskbänken där halvstora runda färgglada saker fyllda med godsaker låg 🙂
Sedan blev det grill och nu tv 🙂
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Jobb och plugg, Mat, personligt, TV
Igår hade vi städaktiviteter hela dagen. Inte så lätt då det förekommer olika definitioner av begreppet. Då får man finna en gyllene medelväg 😉 Jag själv ägnade hela dagen åt att sortera tvätt, vika, plocka ut sådant som blivit för smått och lägga sådant som passar i lådorna.
Didrik och jag fick ta en tur till affären också. Bildbevis till höger. Det tog en bra stund 😉 Om någon undrar varför det är nästan bara Didrik som fastnar på bild just nu så beror det på att det i princip bara är han som ställer upp frivilligt. Och med den tröga mobilkameran måste man ha en som ställer upp frivilligt för annars.. blir det inget bra.
Anton hade besök som stannade till middag (grill, grill!!) och på kvällen blev det slappning framför teven. Solsidan funkar alltid en fredagkväll. Vissa scener är så vansinnigt träffsäkra så att man nästan blir generad.
I dag är det påskafton och jag surar vidare för att jag inte har någon kamera. I synnerhet nyss hade det varit kul att ha en då Ossian kom ut i köket med choklad i hela ansiktet och inledde med att tala om att ‘det var inte JAG som tog ner den där’. Nähä. Vem var det då? Vet inte? Men det var ju ingen annan där. I en hörna bakom tevebänken låg en påse halvfylld med blankt blått papper som det legat chokladägg i tidigare. Mina såklart. Men det gör inget.
Senare ska vi åka och käka påskkäk hos morsan och farsan. Det blir säkert najs. Man brukar kunna käka så man blir mätt minsann och sedan får vi med oss mat så att vi kan käka i en vecka till.
Det är bra om vi har maten fixad, för att jag vaknade i morse med en uppenbarelse. En målformulering framfödd ur en ekonomisk halvpanik. Jag måste bli klar med den ena uppsatsen innan denna månaden är slut. Så är det. För jag måste börja söka jobb. Vet inte hur det ska gå till för vi har en tenta i mitten av månaden och så har jag ju den andra uppsatsen att jobba med också. Som tur är så är den ett samarbete (jaaa!) och detta faktum för arbetet framåt bara det. Ja, ja.. antar att jag återkommer om detta.
Nu på förmiddagen håller vår bil på att bli tvättad. Även begreppet bilvätt är känsligt stoff och därmed är det jag som är hemma med barnen. Jag är dock övertygad om att jag skulle kunna tvätta bilen lika bra 
Ikväll är det dags för semifinal två. LHC möter Djurgården. Den sänds i tv så då vet vi i alla fall vad vi gör under en liten stund.
Men, men.. ha en fortsatt Glad Påsk!
Bilden: Didrik på besök på Sjödalshus kontor, undrar vilket rum i det nya huset som ska bli hans till sist.
Nu har ritningarna på vårt hus kommit. Det såg fint ut. Det var någon liten grej som som inte stämde med vad vi kommit överens om men det skulle de fixa till. Nu har vi påsken på oss att kolla på ritningarna och bestämma om det är något mer vi vill fixa. Säljaren tyckte att vi skulle lägga in något mer parti med liggande panel. Jag vet inte hur det blir med det. Det kommer i alla fall inte bli några förhastade beslut tagna i den frågan.
Det är så mycket att tänka på för att det ska bli som man vill ha det. Jag har ju i princip gjort om hela utsidan på huset. Det är som säljaren säger ”ett helt annat hus”. Det innebär att det inte finns några bilder på ett likadant. Om de säger att taket sticker ut 40 cm från huskanten så säger det egentligen inte mig någonting. Jag vet att jag vill att utsticken ska vara korta men har inget begrepp om vad det innebär. Sådär är det med nästan allt. Men, men.. det blir nog fint 🙂
Nu väntar vi på att den slutliga kalkylen ska bli klar. Vi har lärt oss att vänta. Men vi har ingen brådska.
.. är tyvärr lite väl lokalt för att vara kul för alla. Men har man koll på hockey så kan det vara kul ändå. Det finns på Helsingborgs Dagblad. Ta en titt 😉
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Fest och kalas, personligt, skolan
Idag på morgonen var det extra tråkigt att inte ha någon kamera. Eftersom det är skärtorsdag var det dags att klä ut sig 😀 Men mobben fick duga.
För Didrik var det första gången att klä ut sig på påsken. Han var helt frivillig till detta och jag tycker att han prickat häxlooken bra.
Ossian var helt klart lite mer bestämd. Ena stunden skulle han klä ut sig och nästa stund skulle han inte. Ena stunden skulle han vara gubbe och nästa stund skulle han vara kärring. Ena stunden skulle han måla sig och nästa stund skulle han inte. Det krävs verkligen major psykologi då man ska få honom dit man vill just nu. För att han är helt inne på linjen ‘JAG gör som JAG vill’ just nu. Till sist blev han i alla fall en fin påskgubbe.
Och så dessa två surisarna. De kunde knappt stå stilla så pass länge så att jag överhuvudtaget fick ta en bild och denna blev verkligen mobilkvalitet tyvärr. Man kan inte tro att de frivilligt har klätt ut sig. Anton brukar aldrig vilja klä ut sig på påsken men i år ville han plötsligt. Wilmer brukar älska att klä ut sig men idag hade han synpunkter på hatten jag tagit fram. Trots att han fick en annan kunde han inte bjuda på ett litet smajl. Hoppas i alla fall att de har trevligt på påsksamlingen idag i skolan 🙂
Se två år gamlapåskkärringar och påskgubbar HÄR.
Jag ska just börja examinationen av vårt pm2 till ekonomiuppsatsen. Anton har farit för att kämpa mot Berg i innebandy. Och snart börjar sjunde och avgörande kvartsfinal i ishockeyn mellan LHC och Frölunda.
Om jag håller en tumme för lagen så håller ni en tumme för mig, ok?
Söndagförmiddag i Ljungsbro. Det är sista dagen innan entreprenören drar ur kontakten till isen och hela härligheten ska gråta bort. Anton ser ganska nöjd ut. Nöjd med att det inte är han som är på isen för tillfället. Nöjd med att det är sista gången för säsongen. Nöjd med att det snart ska bli hans tur att möta pappor och mammor i en match 🙂
I Landskrona blir en äldra kvinna misshandlad så illa att hon får livshotande skallskador. Anledningen var att hennes man hade tutat på en bil som han tyckte stod på fel ställe (om jag fattat rätt). Länk till artilkel på DN här.
Och jag tänker.
Jag tänker mig att jag sitter i bilen. Kanske har någon av barnen.. gjort något så jag blivit tvungen att stanna lite illa. Kanske är det ett säkerhetsbälte. Kanske är jag ensam med allihopa och kanske skriker två eller tre av dem för att de är missnöjda. Kanke alla. Kanske är det någon som mår dåligt och gåter. Kanske något annat. En stressad situation som har gjort att jag måste stanna till lite halvtaskigt.
INGET skulle göra mig så provocerad, som ett tutljud i örat just då. Och jag erkänner villigt att om jag vände mig om just i den situationen (likt någon jag beskrivit ovan) och ser att det är en gammal gubbe (med keps!) som sitter där vid ratten i den tutande bilen, så skulle detta faktum provocera mig ännu mer. Så är det. Jag står för det.
Men.
Jag skulle aldrig komma på tanken att gå ut och ge någon en snyting ändå. Och det skulle jag inte även om jag var stor och stark och inte var rädd för att få stryk själv. Hur provocerad jag än blev så skulle jag inte göra det. Dels för att jag säkert själv skulle bli anmäld för misshandel, men även för att jag inte tycker att man förtjänar ett kok stryk i den situationen. Det finns ju ORD, herregud. Det räcker långt 😉
Sedan finns det situationer då någon verkligen ‘förtjänar’ en snyting eller två. Som den som snodde min kamera exempelvis. Eller en situation jag hörde talas om igår (som jag tyvärr inte kan beskriva här) tex, där en person hade känt att ‘jag har aldrig varit så nära att…’ men ändå hade låtit bli. En tjolablängare där hade varit förödande och totalt lyft bort fokus från det som var viktigt.
OK. Glider lite längre ned i tratten. Jag tänker på två saker:
Det handlar naturligtvis om kontroll. Att kunna lägga band på sig själv i situationer där man så bör. Utifrån synvinkeln att konsekvenserna av ens handlande blir oproportionerliga i förhållande till ursprungsproblemet. Detta leder in på nästa punkt. Att tänka något längre än för stunden. Vad händer om jag gör si eller så? Det framstår troligtvis som otroligt fånigt att behöva resonera kring vuxna människors handlande i termer som man resonerar kring fostran av sina barn 😉 Men ack nödvändigt.
Och frågan blir då följdaktligen:
*se rubrik*
..och glöm nu inte att detta handlar om VUXNA människor!
Lottas Dagbok 