Ja, erfarenhet av falsk krupp har vi i detta hushållet så att det räcker och blir över. Den karaktäristiska hundskallshostan, det hesa ljudet vid inandnig och (den många gånger skenbara) svårigheten att få luft (för falsk krupp LÅTER många gånger mycket värre än vad det egentligen är).

Alla barnen här hemma har haft falsk krupp. Jag minns första gången det hände Anton. Jag hörde det där ljudet från spjälsängen och fattade direkt vad det var. Då var han fjorton månader, hade just börjat på dagis och aldrig varit sjuk i sitt liv tidigare. Den gången slutade det med en kraftig lunginflammation som höll på att ta kol på honom. Efter fyra dagar på sjukhus och diverse akuta åtgärder fick han komma hem men var klen länge efteråt. Detta är en annan historia och berodde knappast direkt på den falska kruppen (men kanske till viss del på den hostmedicin vi hade mot den vilken sjukvårdsupplysningen ideligen rekommenderade oss att hinka i honom mer och mer av).

När barnen har vaknat med krupp har jag/vi kört det vanliga åtgärdsprogrammet med frisk luft, försök att lugna och (det allra bästa) att göra en ångbastu av badrummet. Det brukar funka. Luften brukar finnas där trots det förskräckliga ljudet. Det brukar gå över. De somnar, om än med sitt förfärliga ljud, med luft i lungorna. Vi har aldrig känt att vi behövt åka till akuten.

Ossian är den som varit värst drabbad av falsk krupp av våra barn. Jag vet inte om det kan bero på att han var väldigt mycket förkyld under sitt första levnadsår. Han var i princip aldrig frisk. Då han var 15 månader fick han bronkit. Då var vi på vårdcentralen och fick antibiotika så att han blev frisk. Det är den enda antibiotikakur han ätit i hela sitt liv.

Till saken då. Igår kväll var Ossian lite snorig innan han skulle gå och lägga sig. Han somnade dock men sov oroligt. Ungefär klockan ett vaknade vi av kruppljudet från hans rum. Fredrik gick in och hämtade honom. Han var smått hysterisk och kunde inte få luft. Han hostade inte så mycket utan kippade mest efter andan. Han kunde inte prata så mycket men höll sig över framsidan och försökte förmedla att han hade ont i magen (bröstet skullle jag tro att det var han han hade ont i). Paniken gjorde det hela mycket värre men det var svårt att lugna honom. Vi testade med sval luft men det hjälpte inte ett dugg. Vi tog fram hans älskade Nintendo DS  (!! 🙂 ) och han koncentrerade sig på det och det blev något bättre. Då hörde jag att han hade svårt att få UT luften också. Det liksom pyste då han tryckte (!) ut luften. Vi startade duschen och gjorde en ångbastu av badrummet en stund och märkte en ytterligare förbättring på den ljudliga inandningen. Han var ganska blek men läpparna var rosa. Det blev inte inte helt bra av ångbastun utan hans andning var fortfarande påverkad. Detta var det absolut svåraste kruppanfall vi har haft här hemma. Hade jag varit ensam hade jag ringt på en ambulans. Kanske borde vi gjort det ändå. Eller åkt till sjukhuset. I två timmar höll vi på och kämpade för att få till en hyfsat bra andning. Nästa gång (om detta händer igen) ska han till sjukhus. Så är det.

Det jag funderar på nu (och jag vet att jag har kloka och erfarna föräldrar som läser bloggen) är:

– Är det inte märkligt att han får värre kruppanfall nu än han fick förr? Borde inte luftrören s a s bli bättre och bättre (alltså mindre och mindre trånga) i takt med att han blir äldre?

-Kan falsk krupp innebära problem med utandningen också? Eller är det i annat fall något åt astmahållet han har (i kombination med krupp)? Jag har faktiskt funderat över det tidigare men problem med utandningen har aldrig varit så påtagliga som denna gång.

Idag är han hemma med mig. Och mår bra men är förkyld.