Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hus och hem, husbygge, personligt, sport
En skämsbild
Husbygget är inne i sitt slutskede. Egentligen skulle vi ha fått nycklarna idag men det är försenat. För någon vecka sedan var jag riktigt nöjd och glad. Tänkte att nu är det väl inte så mycket som kan gå fel. Högmod går före fall. Jag har sällan haft en jobbigare vecka än den senaste. Pallar inte räkna upp allt kajko här på bloggen men det är inget som direkt påverkar kvaliteten på huset. Huset är verkligen jättefint alltså men jag tröttnade rejält på snickaren i förrgår. Han kallade mig för lilla gumman. Det var ett stort misstag han gjorde där.
Nu stundar en ny helg och jag har inte ens hunnit berätta om den förra. Om lörrdagen då jag åkte till Cloetta Center med familjen för att Ossian och Wilmer skulle träna men fick åka hem för att jag hade för lite kläder på mig. Felbokning. Fortfarande vinter i träningshallen. På söndagen var vi i Borensberg på korvgrillning och rabarberpaj. Jättetrevligt.
I morgon ska Ossian och Didrik på kalas Busfabriken. Det är några hockeyträningar också fast det snart är midsommar. Och så packning kanske. Luften har gått ur.
Jag har sovit väldigt dåligt under ett par nätter. Funderat och funderat. Men inatt kommer jag inte att fundera. Ögonlocken känns tunga.
Tänk vad lätt det är att man börjar fundera på saker då man inte kan söva på natten. Eller så är det kanske så att man inte kan sova för att man funderar.
Eller man förresten. Jag menar egentligen jag. Sådan är jag.
Jag törs inte ens skriva vad jag funderar på och vad som ligger runt omkring mig spritt i hela soffan. Jo, förresten; det är siffror. Siffror överallt. I olika storlekar och former. På styva och på sladdriga papper. Begripliga och obegripliga. Feta, kursiverade och understrukna. Ångest.
Kanske håller dessa siffror på att stiga mig åt huvudet. För trots att jag har räknat med dessa siffror så många gånger är det alltid ångest att räkna med dem ytterligare en gång. Jag drar mig till minnes. Funderar. Och frågar mig ”Hur tänkte jag då?”. Jag som tänkt så mycket. Och tänkt.
Och tänkt.
Mierzone i zadowoleni
Byggzilla
Som tur är hade jag fått dagens dos motflyt redan innan så jag kan knappast skylla på det.
I natt var det svårt att sova. Jag låg och funderade på en massa saker. Hade jag haft papper och penna i närheten så hade jag kunna skriva upp allt jag behövde lägga på minnet. Då hade jag kanske kunnat sova ett tag till i stället för att försöka memorera långa listor av att-göra-grejer i huvudet.
I dag har jag haft fullt upp hela dagen. Jobbat. Pratat i telfonen med diverse snickare och elektriker. Varit i vårt hus och.. ja.. allt möjligt.
Det är en hel del som strular i huset nu. Ritningar som inte stämmer och saker som det inte finns instruktioner till snickarna om hur de ska bygga och göra. Det ser inte ut att bli klart till det datum de sagt att det ska bli klart. Men vi får väl flytta ut på gatan.
På eftermiddagen har jag städat på Nolima. Och skurat upp hundra spindlar. Retroaktivt.
Japp! Ni läste rätt. Utomjordingar.
Är det inte märkligt hur de avbildas? Tja, eller hur man nu ska tolka det.
På aftonbladet kan man läsa att UFO-jägare går i spinn över något gammalt dokument som FBI har med bilder av ett gäng utomjordingar som trillat ner i USA någon gång på femtiotalet. Skumt att de hamnat i USA. Vilken tillfällighet!
Nä. Men är det inte lite intressant hur alla UFO:n man ser på bild ser ut som människor fast kanske lite kortare till växten och med lite tätare mellan ögonen? På bilden i aftonbladets artikel har UFO:t till och med ben som ser ut precis som människoben. Och navel. Jag menar; hur troligt är det egentligen att en livsform som utvecklats på en annan planet ser ut nästan som en människa? Även om förutsättningarna för liv är exakt lika som här på jorden? Mänsklig inskränkthet.
Visst. UFO:n kanske. Men inga som ser ut som missbildade människor. Och jag kan inte fatta att någon kan tro på dem.
Så är det.
En torr orkidé bakom en provisorisk gardin. Eller något annat?
Vaknar kräkfärdig. Börjar dagen men en glasspinne för att åtgärda det låga blodsockret. Hello Kitty med glitter. Lite besviken på glittret. Det glittrar inte alls. Skiter i det egentligen för jag vet att det kommer en härlig dag nu. Fixar eget glitter.
Solen skiner.
Tvättar en favorithoodie med en parfymerad våtservett trots att vi hade tid i tvättstugan igår kväll. Ossian vill ha sin rögletröja idag också. Han är så fin i den. Trots att den inte har mina favoritfärger.
Snubblar över en plastspya från Wilmers skämtlåda på vägen till badrummet. Inte första gången jag snubblar över den. Hoppas att slippa se andra spyor på ett tag nu då våren är kommen. Gillar plastspyan. Plastbajskorven från samma skämtlåda har fått agera puck till hockeymatcherna i köket under vargavintern. Jag gillar plasbajskorven också.
Didrik spelar Wii. Klubban till hockeyspelet är demolerad. Desperat lagad med silvertejp. ”Man tager vad man haver” har någon klok sagt. Kajsa Warg.
Läxläsningssuga i köket. Anton jobbar bra idag. Får beröm. Det behöver han som får bära en hel del av väldens synder på sina smala axlar i vanliga fall. Min Kronprins.
En boll kommer flygande genom vardagsrummet och puttar ner en torr kaktus från fönstret. Jord överallt. I den rena tvätten som står nedanför. Ossian vill flytta. Det är ju inte hans fel att fönstret är just där. Att tvätten som står där var ren och att jorden är så torr att den sprider sig över halva rummet. Vi hämtar dammsugaren och sedan glömmer vi att kaktusen numera har vågrätt läge i krukan. Den ska i alla fall bara stå där en vecka till.
Wilmer slänger på sig skorna och drar ner till parkeringen för att möta upp en kompis. Stor har han blivit minsann. Imorse fick han veta att grannpojken på nya gatan är lika gammal som han. Kanske blir de klasskamrater nästa läsår.
Duchen kallar. ”Kom och låt mig omsluta dig, du vackra gudinna..”
Fullständig helgrapport kommer då jag pallar. Nu har jag bättre för mig.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, ful blir snygg, Hus och hem, husbygge, Mat, personligt
Jag var lite osäker igår morse om det verkligen var rätt dag att ha den där frisyren. Jag menar; ibland kan det vara extra viktigt att de allvarlig och seriös ut.
Hur som helst så blev det en bra dag. Ungarna åt lunch hos mormor och så gick vi till ett av de nya områdena och testade lekplatser. Sedan lämnade jag småttingarna hos mormor en stund.
Vid två hade jag möte i vårt nya hus. Det gick bra. Det verkar som att de grejer som hänger i luften nu kommer att få en lösning. Det är några duschväggar som ska upp som inte var med i beräkningarna från början. Och så är det det där skåpet som sitter på fel ställe. Snickaren var inte där dock för han hade fått någon böld på halsen och var hos doktorn.
Vårt hus är så himla fint och välbyggt så man blir alldeles tårögd. Det är inte bara nyttfint utan det är superfint hantverk. Plattorna är satta med en precision utan dess like (ja, min spontana reaktion som ickefackman får jag väl tillägga kanske). Eftersom att vi inte är några fancy people så är materialvalen väldigt basic (förutom ett par grejer, golvet i hall vardagsrum och kök exempelvis). Det finns säkert de som skulle tycka att det ser trist ut med vitt, svart, alu och grått överallt. Själv tycker jag att vi valt smart för det går att variera i oändlighet med utbytbara saker samt att det är så tidlöst det kan bli. Nästa vecka kommer trappan att monteras och braskaminen kommer att sättas på plats. Helt overkligt att vi kommer att få bo där!
Kvällen avslutades med thaimat. Eller nja.. friterad kyckling och ris med sötsur och jordnötssås blev det för mig. Vi har hittat ett jättebra thaihak att handla take away från.
Idag får vi se vad som händer. Lite lådinköp och packning skulle jag tro att det blir.
Eftersom jag redan outat mig som en hopplös sucker fast jag är 35 om mindre än en månad så..
Klippet ovan är från 2002. Det roligaste i BB:s historia. Enligt mig. Och jag var ju en sucker då också.
Didriks blöja var torr i morse. Då passade han på att inviga pottan. Han firar med att testa ett par ärvda kallingar.
I bakgrunden syns den förskräckliga och eviga flyttröran som vi levt i i fem månader nu. Under den senaste tiden har den förvärrats avsevärt. Nu när flytten närmar sig på riktigt gör vi inte mer nytta än att man kan ta sig fram här hemma.
Barnen är lediga från fredagsdagis idag. Har en massa grejer jag måste fixa med. Ska försöka fixa barnvakt en stund på eftermiddagen för då har jag ett viktigt möte.
”Jag vill komma dig så nära” säger Didrik nu. Så nu ska jag kramas.
Jag jobbar och är skitful i håret
Jag är sjuk igen. Helt jävla makalöst. Igår började jag få ont i halsen igen på samma sätt som jag hade då jag var sjuk för ett par veckor sedan. Tyckte även att halsen såg misstänkt halsflussig ut. I morse var det sämre och i kväll har jag frossbrytningar ocksä. Jag har inte så jätteont i halsen som man kan ha då man har halsfluss men jag är ganska säker på att det är det ändå. Dock trodde jag att jag skulle vinna på att låta det läka ut själv förra gången men det kom tillbaka i alla fall.
Idag har jag jobbat. Se bildbevis ovan. Sedan på stråklek med Wilmer och ett möte på musikskolan efter det. Wilmer har bestämt sig för att han vill spela altfiol nästa årskurs. I natt sover Anton och Wilmer över hos mormor och morfar. Fredrik ska börja tidigt i morgon så för att underlätta för mig på morgonen..
Snabbt stabilt och jätte-, jättebra. Helt enkelt.
Krya på mig nu! Ger mig själv en klapp på kinden.
En bekant har en dotter som har det svårt med de andra barnen i skolan. Hon uttryckte det ungefär som att ”det spelar ingen roll hur hon gör för har hon 21 växlar på sin cykel så är det för lite och har hon långt hår så är det fel för att det är kort hår man ska ha”. Detta är talande för hur omöjligt det kan vara att göra rätt i andras ögon om omgivningen bestämt sig för att allt man gör är fel.
Det är intressant det där med det sociala spelet och hur lätt det är att snubbla till och hamna i sandlådan. Alldeles särskilt om man inte har den självbevakande radarn påkopplad. Nu pratar jag om vuxenlivet också.
Jag kommer ihåg ett teveprogram som gick i svt någon gång på åttiotalet. Det var långt innan det fanns några andra kanaler att välja på. Det var Ingvar Oldsberg som var programledare och programmet var veckans höjdpunkt. Det var ett sådant där lekprogram där deltagarna kastade målarfärg på varandra och så. Jag minns inte så jättemycket av innehållet mer än just slutet. I slutet av varje avsnitt fick deltagarana välja ut två stycken långa brädor som skulle användas som bro då de skulle krypa över en pool. Om jag minns rätt var ungefär hälften av brädorna deltagarna hade att välja mellan preparerade så att de skulle gå av då tyngden från en människa som kryper över en pool belastade dem. Andra hälften av brädorna skulle klara vikten av en människa.
Anledningen till att jag kommer ihåg det där med poolkrypningen är att det följt mig genom livet sedan dess. Ofta i situationer som den jag beskriver ovan med barnet som inte kan göra rätt i de andra barnens ögon dyker bilder på de där poolkryparna upp på näthinnan. Men i de bilder jag ser på näthinnan är alla brädorna förpreparerade för att gå sönder. Man kan inte välja rätt brädor för alla brädor är fel. Lik fan måste man krypa ut på dem i ett försök att komma över den där poolen. Och man ramlar i vattnet. Precis som man visste redan innan att man skulle göra.
Och nu är jag i vuxenvärlden igen. Det jag vill säga är att det spelar egentligen ingen roll om man bestämmer sig för ett förhållningssätt till vissa saker eller vissa sociala situationer. Som exempelvis att kategoriskt hålla sig undan. Eller att bemöta varje liten detalj. För har gamarna bestämt sig för att flyga över ens huvud så kan man inte hindra dem. I deras ögon kommer man alltid att göra fel val. Men det är kanske tur för annars skulle ju gamarna svälta ihjäl och vad vore ekosystemet utan dem?
Så när man själv sitter där på sandlådskanten, dinglar med benen, och inte riktigt kan bestämma sig för om man ska hoppa i eller gå hem och dra något gammalt över sig, bör man kontrollera att den självbevakande radrarn är påkopplad. När den är det blir inte beslutet särskilt svårt. Tycker jag.
Edit 21.03 110406: Jag har fått en del kommentarer på det här inlägget. Olika tolkningar av innehållet. Vill bara klaragöra att det jag skrivit om flickan och de andra barnen är ett sätt att beskriva och skapa en bild av det jag vill säga. Inlägget handlar alltså inte om skolan och de vuxna i skolan kring just detta barn utan är mer allmänt. Jag tycker att det är viktigt att påpeka så att ingen känner sig träffad på så sätt. Förlåt för eventuell otydlighet.
Är det någon mer än jag som brukar sväva förbi tv11 vid 22-tiden som tänkt på det? Särskilt då Gurkan säger ”näää sluutaa”. Låter jättemycket som Onkel Kostja från Trolltyg i tomteskogen.
Lottas Dagbok 