Jag vet att vi är vuxna nu men jag kan inte låta bli att fundera på den här perioden nå´n gång då och då..
Efter att ha förbrukat dessa pengar på diverse annat som bensin och mat (vilket de inte alls var avsedda för) en gång, och nu lyckats spara ihop dem igen så tänkte jag att det är bäst jag passar på. Egentligen hade jag tänkt vara sparsam men nu har jag insett att det inte är någon idé då det alternativet innebär att jag skulle bli utan (otroligt nog sitter jag här och försvarar att jag handlar för mina egna pengar).
Nu väntar jag i alla fall paket från lite varstans. Det som stod överst på listan var en sådan här:
Ja.. fast bara liggkorgen då för hjul och sittdel har jag redan. Hoppas att insatsen passar på mitt chassi bara… men jag tror att den ska göra det.
Sedan har jag köpt en sådan här:
Ergonomisk bärsele från Manduca. Jag hade egentligen velat ha en svart men det var helt omöjligt att få tag på en sådan. Jag har letat i typ.. hela världen tror jag.. naevars, inte riktigt men det verkar som att de ligger efter jättemycket med tillverkningen eftersom den blivit så populär. I Norge fanns den men där var den så dyr så det fick duga med en röd (för att inte riskera att bli utan helt). Hoppas att den är bra nu då.. jag har ju haft en Baby Björn till Anton och Wilmer vilket ju varken är direkt bekvämt eller särskilt bra för ryggen. Till Ossian hade jag en Tricot-Slen bärsjal som var jättemysig men guu vad mycket jobb med knytningen varenda gång. Fast den kommer att få vara med nu också.
Mitt sista inköp då.. och det jag verkligen fick fundera på en del innan. Jag har ju en och annan barnvagn redan. Dock händer det ibland saker som få bägaren att rinna över och fingrarna att slinta på 
.
Jag köpte den med hela kitet. Ossian ska sitta där bak hade jag tänkt. Han verkar vara jättenöjd med det och det är tur för att han är riktigt sur över att bebisen ska ha hans andra vagn nu.
Priset var inte högt i alla fall. Allt är ju i och för sig relativt men efter min lilla shoppingrunda har jag fortfarande en del pengar kvar (…och nu försvarar jag mig igen). De kommer tyvärr att få användas till månadens räkningar (…).
Nåja.. tänk vad lite shopping kan göra för humöret. Om än bara tillfälligt…
Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.
– Okänd –
.. jag vet ju att det är många som läser här som inte kommenterar (vilket ju är fullt tillåtet naturligtvis). Jag tänkte i alla fall att det kanske finns läsarunderlag för en lite enkätfråga. Också frivillig såklart men jag skulle tycka det var ”kul” om man fick svar även om frågan i sig inte är så kul…
Vad är det absolut värsta du kan föreställa dig att du och din familj skulle kunna råka ut för?
Kanske är det inte vad man känner för att fundera så mycket på men möjligtvis kan det sätta en del vardagliga problem i ett annat perspektiv.. Anonyma svar är också välkomna.
..är en av de värsta känslorna som finns tycker jag. Jag blir ju sällan riktigt arg. Ledsen blir jag inte heller så ofta. Eller.. ledsen och arg är jag ibland men kanske inte på det sättet att det direkt påverkar mitt liv.
Frustration kliar i hela kroppen. Om man går och väntar på att något ska hända och man verkligen tror att det är på gång.. och så händer det inte utan man får vänta ett tag till. Och när man har väntat ett tag så händer samma sak igen.. och igen.. och igen..
Det kan också vara att man går och väntar på att något ska ta slut. När man just har börjat kunna slappna av och känna att `nu är det äntligen över..´ så börjar det igen.. och igen.. och igen..
Dessa scenarion (ovan) kan ju ge upphov till frustration. Det värsta är att när man varit frustrerad tillräckligt länge blir man uppgiven. Känslorna börjar pendla mellan hopp och uppgivenhet. Det allra värsta är när dessa känslor uppstår i situationer då man inte har något alternativ till att bara.. vänta…
Om man skulle upptäcka att en, för en själv signifikant, person inte håller sig till sanningen till exempel. Då skulle man ju först bli besviken och ledsen såklart. Sedan kanske man upptäcker eller misstänker att det inte tar slut på osanningarna fast man har fått löfte om förändring. Då börjar frustrationen komma krypande. Kanske fortsätter man hoppas på förändring.. och hoppas.. och hoppas..
Under tiden investerar man både känslor, energi, tid och kanske även pengar och annat i det man väntar på och förlusten (?) blir allt större ju längre tiden framskrider. Så när man till sist är tvungen att ge upp har man ingenting kvar…
När jag var typ.. nitton.. svävade jag fortfarande i villfarelsen om att om jag bara gjorde rätt saker vid rätt tidpunkt så skulle allt gå åt mitt håll. Nu när jag med god marginal passerat trettio har livet lärt mig att det inte alltid är så. I bland vet man vad som skulle kunna vara lösningen på ens problem men man kan inte tvinga till sig den. Lösningen kanske finns hos personer som egentigen inte har något ansvar för `en själv´ och `ens liv´. Eller så kanske den som skulle kunna hjälpa en inte alls är intresserad av att göra det… då är det svårt att göra något.. annat än vänta… och vänta..
.. och varför skriver jag om detta just nu då kan man fråga sig. Alla vet att det väntas en bebis här. Det är jag inte särskilt frustrerad över. Ännu i alla fall. Kommer nog inte att bli det ännu på någon vecka heller. Jag känner mig faktiskt inte alls förberedd mentalt att få något barn nu. Jag har inte gjort nästan några förberedelser alls. Har inte ens en ligginsats till vagnen (det hade jag tänkt beställa en från england eller något, för det är mycket billigare). Inga små bebiskläder är tvättade och ingen bb-väska är packad. Fredrik har åkt till Finland i dag och kommer inte hem förrän på måndag. Kanske borde detta ge upphov till åtminstone lite stress.. (det kanske gör det också.. lite..) Det handlar alltså inte om bebisen utan är bara en liten generell tankeutflykt. Så då var det ur världen.
”Han hade tyckt att de skulle resa i alla fall. Det var han som hade velat åka från början och så här i efterhand så tyckte hon att det verkade märkligt att han gjort upp sådana stora planer för dem. Innerst inne kände hon att hon egentligen inte ville. Samtidigt som tankarna snurrade i huvudet på henne sorterade hon mörka strumpor i en hög och ljusa i en annan i ett uppgivet försök att inte drunkna i tvätt trots allt. Ordning var viktigt. Det hade det alltid varit och såg ut att vara det även in i det sista. Ungefär varannan halvminut bestämde hon sig för att han trots allt skulle få åka själv. Varannan halvminut ändrade hon sig igen. Hon hade börjat fundera på om det inte fanns någon annan där i alla fall. Någon som successivt förvred huvudet på honom och fick honom att förvandlas till ett samvetslöst monster. Det hade hänt att hon ställt frågan till honom men han hade nekat. Då hade hon valt att tro honom. Just nu var hon osäker. Hon bestämde sig igen för att han skulle få resa själv för hon visste att om han hyste besvarade känslor för en annan kvinna kunde hon själv lika gärna kapitulera på en gång…”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
I mitten av Juni drabbades jag av detta märkliga fenomen vilket jag aldrig ens hört talas om tidigare. Sedan dess har ordet `ögonmigrän´ varit ett av de ord som generarat störta antalet sökträffar här på min blogg. Därför har jag gjort en liten länksamling. Håll till godo!
Kronobergs landsting (denna beskriver bra hur det `ser ut´, klicka på `ögonmigrän´ längst ner på listan)
Akademiska i Uppsala (mer allmänt om ögonsjukdomar)
Migränförbundet (om migrän i allmänhet)
Asså.. nu är jag så arg på försäkringskassan!!
Som för så många andra rör sig problemet om utebliven föräldrapenning. Jag skickade in min ansökan så att den fanns där i juni men har forfarande inte fått några pengar. Inte ens ett besked. Jag har ringt gång tidigare men de kan ju inget göra, de som sitter där och svarar. Varför ska våra skattepengar gå till löner till människor som inte kan bidra med något ändå? Fast det är ju naturligtvis inte deras fel.. de som svarar alltså..
Förra gången jag ringde var jag placerad som nummer 201 i kön då jag först ringde upp med en kötid på 21 minuter. Nu köar jag igen och fick nummer 261 med en kötid på 27 minuter. Dessutom måste man gå igenom långa radenger av knapptryckningar för att över huvud taget komma till den där förbaskade kön.. Åhh.. jag blir så.. SUUUUR..
…och nu fick jag veta att de har fel på datasystemet också så jag fick ingenting veta..
TJOHOOO… pengarna har kommit idag!
..av Karolina..
1. Skriver du att göra listor på allt du “måste göra”?
Ibland gör jag det. Särskilt om jag ska resa bort och det är saker som jag inte får glömma..
Barnen, en god hälsa, hoppet om en bra framtid 3. Nämn en sak som du anser att du måste göra och varför du måste!
Att bli klar med min utbildning någon gång.. 4. Formulera om samma måste som om du ville göra det!
Jag vill verkligen bli klar med min utbildning någon gång…
5. Vad är det viktigaste i ditt liv?
Mina barn
6. Beskriv hur du kan ägna mer tid åt det som är viktigt.
En fot stenhårt ner i marken en gång för alla. Men det kommer nog aldrig att hända..
Utmanar alla som känner för det!
Gör så här: •1. Skriv ett inlägg och svara på ovanstående oavsett om du blivit inbjuden eller ej. •2. Kopiera texten och skriv dina egna svar. •3. Gå till den som startade reflektionen, http://enbart.blogg.se/ och till den du fick inbjudan ifrån och ge en kommentar. •4. Innan du svarar med ett eget inlägg på din sida så sätt dig ner och fundera en stund. Ta några djupa andetag, koppla av och först när du känner dig lite avslappnad så svarar du. •5. Välj ut några personer och länka till dem som du vill skall svara. •6. Gå till dem du utmanat och skriv en kommentar att du utmanat dem.
Filed under: Allmänt
Nu ser det ut som att den här bloggen håller på att vakna till liv igen. Måste erkänna att det känns smickrande att vara efterfrågad (i alla fall någonstans). Tack alla ni som hört av er på olika sätt och undrat vad som pågår (och förlåt till alla som inte fått svar på sina kommentarer). Ni kan vara lugna. Jag är stabil (som vanligt)…
Trots att det inte skrivits nästan något här under nästan en månads tid har antalet träffar varit relativt högt. Kanske finns de som är nyfikna på eventuella subtila budskap. Inget kommer att avslöjas här. Ingen kommer att avslöjas här. Kanske finns inget att avslöja. Vem vet..?
Uppdateringar om vardagliga ting kommer att ske successivt…
Kram på er alla!
Lottas Dagbok 