”We both lie silently still
In the dead of the night
Although we both lie close together
We feel miles apart inside
Was it something I said or something I did
Did the words not come out right
Though I tried not to hurt you
Though I tried
But I guess that’s why they say
Every rose has its thorn
Just like every night has its dawn
Just like every cowboy sings his sad, sad song
Every rose has its thorn”
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, iPhone, personligt, Resor och utflykter
Bloggen fyller elva år. Tiden går fort. Livet går fort.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, musik, personligt
På bilden: Tiden går
Hade tänkt göra en utläggning. Jag har funderat hela dagen på det och det verkar inte bli så.
Den skulle ha handlat om barnen. Om livet. Om mig själv. Om allt jag förlorat och vunnit under det här året. Året jag på sätt och vis bara vill gräva ner och glömma bort. Om all sorg och lite glädje. Om uppgivenhet och framtidstro.
Den skulle ha handlat om att bära på en hemlighet. Om vissna kärlekspelargoner. Och om levande rosor.
Det blev inte så.
Men Gott Nytt År ändå.
Välkommen 2018. Nya erfarenheter. Nya strider att vinna och några säkert att förlora. Ny glädje och säkert lite sorg. Helst med framtidstro och utan uppgivenhet.
Färre hemligheter. Färre vissna blommor och fler friska och levande.
På bilden: Helt ok ändå
På bilden: sweet sixteen
Tiden går så fort. Den rinner mellan mina fingrar nu. Lillbebisen har blivit stor. Snart vuxen vandrar hundrasjuttiofem centimeter över havet genom livet på sina fyrtiofem i skor.
Igår blev han sexton år. Det var sexton år sedan jag satt där i soffan med den varma och mjuka lilla bebisen och sa att han aldrig skulle bli stor. Jag ville inte det. Jag ville att han skulle fortsätta att vara sådär liten och lukta så gott. Ligga där i samma små bebiströjor med sjuttiotalsmönster som jag själv haft då jag var liten.
Nu spelar han på ukulelen han fick i födelsedagspresent igår. Musikalisk som få tar han sig an det instrument han får i sina händer och skapar ljuv musik. Fantastiska lilla stora människa. Grattis.
By the way.. God Jul också. Inte för att jag gillar julen direkt.. längre. Men ha en fin sådan ändå.
”Sakta klipper jag trådar. En efter en släpper de min själ och mitt sinne allt mer fria..”
(Isabell Alfredsson 2017)
På bilden: Då tid var
Filed under: Allmänt
På bilden: sommarblomman
Blomman. Jag tror den har varit med på bild här förut. Den har börjat blomma nu igen trots att det är höst.
Egentligen är det två blommor som lever tillsammans. Det är kärlekspelargoner så det kanske är därför de blommar. Alltså för att de är glada att de får vara tillsammans i krukan. Så härligt och problemfritt står de bara där och blommar i oktober. Kärlek är viktigt. Det är viktigt att man får vara med den man tycker om annars slokar man och torkar. Grattis till blommorna!
Idag klappar jag mig själv på axeln. Då jag såg att blomman var igång i oktober så tänkte mitt vidskepliga jag att det betyder något med klarröda blommor i oktober. Och så var det kanske. Jag somnar gott ikväll. Kommer sannerligen att få anledning att återkomma till det.
”Juli 2008
Hon simmar. Simmar. Andas. Simmar. Hon kämpar för att hålla sitt tunga huvud så pass långt ovanför vattenytan att näsan hon kan dra in det syre hon behöver för att orka fortsätta en bit till. Hon vet att hon måste. Det går inte att sluta simma nu för då kommer hon att drunkna. Det är ett faktum. Av egen kraft håller hon sig uppe. Simtag. Simtag. Simtag. Regn slår mot vattenytan och som småspik mot hennes ansikte. Vassa små droppar. Hennes långa mörka hår följer henne som ett mjukt sjögräs vid vattenytan. Hon tänker på livbojen. Hon hoppas att den ska komma flytande en dag. Hon tänker att då ska hon hugga tag i den och låta den bära henne mot trygghet och vila. Tills dess kämpar hon vidare. Vidare och vidare.”
(Isabell Alfredsson, 2017)
”Juni 2013.
Hon springer. I den lilla, korta jeanskjolen springer hon i sina klackskor över den grusiga asfalten. Fan. Nu går de sönder.. men skit samma. Det är värt ett par trasiga klackar. En liten extra minut att vinna är värt det.
Hon hittar in. In i den kyffiga musikstudion. Ett trumset bara och inget mer. I en hörna står den slitna skinnsoffan och skäms.
Han är där inne. Hon ser honom först. Han har en blå t-shirt på sig med bokstäver i olika färger på magen och bröstet. Hon har inte sett den förut. De har ju å andra sidan inte träffats så många gånger heller.
Musiken startar. Håll om mig. Petter. Början på allt.
Han håller om henne. Hon håller om honom. Länge står de där och håller om varandra. ‘En sådan skulle man ha på kvällen varje dag då man kommer hem från jobbet’. ‘Ja’ tänker hon. Hon vet att det är början på allt. Början på allt.
Han håller henne. Hon släpper honom. Lite. Längre. In. Släpper taget. Lite. Lite mer.
Början. På. Allt.”
(Isabell Alfredsson, 2017)
På bilden: Juni 2013
Didrik nio.
Idag fyller du år igen lille vän. Min aktiva kreativa unge som jag älskar högre än livet. Det var tur att du kom.
Som en solstråle mellan molnen tittade du ut i den tidiga femteseptembermorgonen 2008. Du har satt guldkant på mina dagar sedan dess.
Du är yngre än den här bloggen så om du skulle vilja någon gång så kan du gå in och läsa om dramatiken med ditt hjärta som var då du föddes. Finns i arkivet under september 2008.
Grattis Didden❤
”November 2013.
Ed Sheeran sjunger I see fire. Jag får låten skickad till mig i ett meddelande först. Sitter i bilen på morgonen före jobbet och lyssnar på den för första gången. Inuti mig är någonting på väg att hända. Något stort som inte går att stoppa.
If this is to end in fire
Then we should all burn together
Watch the falmes climb high into the night
Calling out for the rope sent by and we will
Watch the flames burn on and on the mountain side
Metaforiskt. Jag förstår men vill inte förstå. Resan har börjat. Inne i min kropp pågår ett krig.
Eftermiddag samma dag. Hänger med en vän någon timme efter jobbet och en gitarr kommer fram. Tonerna kommer. Mitt inre skriker.. SLUTA! Jag viskar.. sluta..
”Varför? Det är en fin låt”
”Jag vill inte höra den”
”Men varför.. jag förstår inte”
”Den gör ont.. bara sluta..”
Det blir tyst i rummet.
Det brinner. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill..”
(Isabell Alfredsson, 2017)
På bilden. Jag i november 2013.
Lottas Dagbok 