”Sakta klipper jag trådar. En efter en släpper de min själ och mitt sinne allt mer fria..”
(Isabell Alfredsson 2017)
På bilden: Då tid var
Filed under: Allmänt
På bilden: sommarblomman
Blomman. Jag tror den har varit med på bild här förut. Den har börjat blomma nu igen trots att det är höst.
Egentligen är det två blommor som lever tillsammans. Det är kärlekspelargoner så det kanske är därför de blommar. Alltså för att de är glada att de får vara tillsammans i krukan. Så härligt och problemfritt står de bara där och blommar i oktober. Kärlek är viktigt. Det är viktigt att man får vara med den man tycker om annars slokar man och torkar. Grattis till blommorna!
Idag klappar jag mig själv på axeln. Då jag såg att blomman var igång i oktober så tänkte mitt vidskepliga jag att det betyder något med klarröda blommor i oktober. Och så var det kanske. Jag somnar gott ikväll. Kommer sannerligen att få anledning att återkomma till det.
”Juli 2008
Hon simmar. Simmar. Andas. Simmar. Hon kämpar för att hålla sitt tunga huvud så pass långt ovanför vattenytan att näsan hon kan dra in det syre hon behöver för att orka fortsätta en bit till. Hon vet att hon måste. Det går inte att sluta simma nu för då kommer hon att drunkna. Det är ett faktum. Av egen kraft håller hon sig uppe. Simtag. Simtag. Simtag. Regn slår mot vattenytan och som småspik mot hennes ansikte. Vassa små droppar. Hennes långa mörka hår följer henne som ett mjukt sjögräs vid vattenytan. Hon tänker på livbojen. Hon hoppas att den ska komma flytande en dag. Hon tänker att då ska hon hugga tag i den och låta den bära henne mot trygghet och vila. Tills dess kämpar hon vidare. Vidare och vidare.”
(Isabell Alfredsson, 2017)
”Juni 2013.
Hon springer. I den lilla, korta jeanskjolen springer hon i sina klackskor över den grusiga asfalten. Fan. Nu går de sönder.. men skit samma. Det är värt ett par trasiga klackar. En liten extra minut att vinna är värt det.
Hon hittar in. In i den kyffiga musikstudion. Ett trumset bara och inget mer. I en hörna står den slitna skinnsoffan och skäms.
Han är där inne. Hon ser honom först. Han har en blå t-shirt på sig med bokstäver i olika färger på magen och bröstet. Hon har inte sett den förut. De har ju å andra sidan inte träffats så många gånger heller.
Musiken startar. Håll om mig. Petter. Början på allt.
Han håller om henne. Hon håller om honom. Länge står de där och håller om varandra. ‘En sådan skulle man ha på kvällen varje dag då man kommer hem från jobbet’. ‘Ja’ tänker hon. Hon vet att det är början på allt. Början på allt.
Han håller henne. Hon släpper honom. Lite. Längre. In. Släpper taget. Lite. Lite mer.
Början. På. Allt.”
(Isabell Alfredsson, 2017)
På bilden: Juni 2013
Didrik nio.
Idag fyller du år igen lille vän. Min aktiva kreativa unge som jag älskar högre än livet. Det var tur att du kom.
Som en solstråle mellan molnen tittade du ut i den tidiga femteseptembermorgonen 2008. Du har satt guldkant på mina dagar sedan dess.
Du är yngre än den här bloggen så om du skulle vilja någon gång så kan du gå in och läsa om dramatiken med ditt hjärta som var då du föddes. Finns i arkivet under september 2008.
Grattis Didden❤
”November 2013.
Ed Sheeran sjunger I see fire. Jag får låten skickad till mig i ett meddelande först. Sitter i bilen på morgonen före jobbet och lyssnar på den för första gången. Inuti mig är någonting på väg att hända. Något stort som inte går att stoppa.
If this is to end in fire
Then we should all burn together
Watch the falmes climb high into the night
Calling out for the rope sent by and we will
Watch the flames burn on and on the mountain side
Metaforiskt. Jag förstår men vill inte förstå. Resan har börjat. Inne i min kropp pågår ett krig.
Eftermiddag samma dag. Hänger med en vän någon timme efter jobbet och en gitarr kommer fram. Tonerna kommer. Mitt inre skriker.. SLUTA! Jag viskar.. sluta..
”Varför? Det är en fin låt”
”Jag vill inte höra den”
”Men varför.. jag förstår inte”
”Den gör ont.. bara sluta..”
Det blir tyst i rummet.
Det brinner. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill..”
(Isabell Alfredsson, 2017)
På bilden. Jag i november 2013.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hus och hem, iPhone, personligt, Resor och utflykter, sport
Göteborg. Underbara Coldplay på Ullevi i slutet av fasansfullt svarta och ledsna juni månad. Bitterljuvt.
Bråvalla. Anton, jag och en härlig, god vän till mig. Antons dragplåster Skepta han kommer och han går. Snabbt. Jag är trött och ledsen men gör mitt bästa.
Nyköping. Ossian på lyxig innebandycamp. Fem dagar. Utvecklande och härligt.
Alla är där.
Barnen badar i ”havet” i Nyköping.
Varamon. Med sanden mellan tårna händer det. Framåt. Hela. Tiden.
Min trädgård är en campingplats. Barnen tältar i sommarvärmen.
Råssnäs. Anton dinglar med benen från tian. Jag är med men skitig och trött.
Virum. Alla gillade älgarna och slogs om potatisbitarna för matning.
Söderköping. Anton och Wilmer klättrar ner för Ramunderberget på utsidan. Ringer nedifrån och meddelar att de inte kan komma upp igen. Skitungar.
Kissen. Han drog men kom tillbaka. Inte självmant dock. Nu sårig, halt och full av löss.
Vimmerby. Ossian och Didrik har fyra dagar på Bullerby Cup. Jag är introvert och pendlar. Tack till Red Bull och Galantis.
Välkommen augusti!
Så tänkte säkert min katt Laban Persson då han drog ut genom en öppen dörr natten mot den tjugonde juli. Nu är han försvunnen.
Barnen är så ledsna.
Vi letar utan framgång sedan fyra dygn. Vi har vandrat i skogen, lockat, rasslat med matpåsen, hämtat kattfällor på djurhemmet, grävt gångar under stängsel och ställt ut vattenskålar, haft en id-hund som spårat. Nu känns det som att vi gjort allt vi kan. Det sägs att man inte ska ge upp. Men.
Jag har haft mycket motgång på senare tid. Det här behövdes inte.
På bilden: Laban snart sju år.
Ja. Vad ska jag säga..
Didrik har målat ett hjärta på gatan. Det ser ut som att det är ett hål i det. Kanske en infart. Eller en utfart.
Jag suger på grillning. Den fina glöden kom efter att korvarna var brända och klara.
Nu 41.
En ny vän flyttar in. En gammal vandrar vidare.
Didrik odlar nya intressen.
Ossian vill bli rik.
En tidig lördagmorgon har Anton ont på ett annorlunda sätt. Jag sover på pinnstolen bredvid honom på akutmottagningen i vargtimman.
Didrik vinner choklad på marknaden vid sin nya skola. Han får applåder av alla runt omkring.
Didrik spelar fotboll. IFK Norrköping.
Plötsligt ska allt bort. Det flitigt odlade håret. Skönt tycker Wilmer.
Jag funderar
Planterar en kärlekspelargon.
Funderar igen. Fast med lockigt hår den här gången.
..och siktar mot ljuset där borta.
Det är så jag vill minnas. Ett glatt barn. Frid å fröjd. Ett lösryckt klipp ut verkligheten. Ossian på cup i Örebro.
Didrik läser läxan. På sin airboard. I stökköket. Det gick fett bra. Då så.
Filed under: Allmänt, bebis, Bilder, bloggande, Familj, Fest och kalas, iPhone, personligt
Jag visste att det var något men bara inte vad. Tror det var den sjätte mars.
Grattis på tioårsdagen min kära blogg. Du bortglömda och vackra historia. Det har varit vi länge nu. I vått och torrt. Jag önskar att jag hade tid att umgås med dig oftare. Då kanske jag hade kommit ihåg din födelsedag. Puss på dig.
Jag i Hosjön 1977
Lottas Dagbok 