Min reflektion denna vecka; pengar. Tyvärr är de slut i detta hushåll så det får bli kapsyler på bilden i stället.
Ett halvår.
Sex turbulenta månader. Jag älskar min bebis. Men det senaste halvåret har varit jobbigt på många sätt. Vilket inte i alla avseenden har med bebisen att göra.
Egentligen borde jag följa strömmen och skrika omkring mig och skylla på andra. Då kanske någon skulle tro att jag har rätt och alla andra har fel. Kanske skulle till och med jag själv skulle börja tro det då. Men jag gör inte det. Jag skriker inte och skyller inte i från mig. Jag bär det som blivit tilldelat mig. Och jag håller käften.
Min bebis är mitt ljus. I bland gör sig samvetet påmint. Tankarna som rörde sig i huvudet återkommer. Men hans självklarhet blåser snabbt bort dem. Det var då. Min fina bebis är nu.
Tilläggskommentar: Jag vet de finns som inte tycker att jag borde öppna truten över huvud taget och det tycks visa sig ungefär varje gång jag skriver något här. Jag vet naturligtvis att han inte är bara min. Utan att han har två föräldrar. Nu ska jag vara tyst.
I går var vi hos tandläkaren Wilmer och jag. Som tur var så var det Wilmer som var föremålet för undersökning. Ja.. mest för att hans eventuella hål skulle vara billigare än mina 😉 Men även för att risken för att han över huvud taget skulle ha några är minimal.
När vi satt i bilen på väg till tandis satt han och fantiserade kring hur besöket skulle bli. Han snackade om hur det skulle bli när ‘tandläkaren borrade sönder hans tänder’ och ‘tänk om tandläkaren borrar honom i läppen’. Det skulle komma att visa sig att röntgenundersökningen skulle ‘räcka’ för Wilmers del.
Så här så han ut innan:
När tandis började krångla med röntgengrejerna såg inte Wilmer lika nöjd ut längre.
Jag tror inte att jag skrivit något om det här (ännu) men Wilmer är född med kort tungband. Inte bara kort utan jättekort. Det tog två år att få sjukvården att förstå att det måste opereras. Under dessa två år så kämpade jag med en bebis som inte riktigt fick tag i bröstet för att sedan ha en större bebis som inte kunde få ut saker ur munnen utan att kräkas. Mycket jobbigt var det. Följderna som vi dras med är att han är otroligt kräsen med avseende på mat (för ett par år sedan var lyckan gjord då vi fick honom att slicka på utsidan på en tomat) och därmed även lidit av kronisk förtoppning på grund av hans märkliga kosthållning (misstänker jag). När han väl opererades då han var nästan två år så höll han på att stryka med då han sövdes. Han svullnade igen i halsen och man fick intubera honom. Så troligtvis var det ändå rätt att vänta. Det är tydligen jätteovanligt att det händer sådana saker under narkos men i hans fall känns det ändå som att det var tur att man väntade. Trots mitt tjat.
Tillbaka till tandläkaren då. Med tanke på ovanstående var det naturligtvis helt omöjligt att få Wilmer att bita ihop kring den där hårda grejen som man måste ha i munnen vid röntgen. Han petade ut den automatiskt. Typ hundra gånger. Men han satt där tålmodigt och försökte bita ihop kring den där grejen. Om och om igen utan en min. Inte en tår. Ingenting, under tiden hans starka lilla tunga ideligen petade ut den. Tandis prövade nog med allt. Hon bytte ut den mot en mindre och hon höll på. Till sist fick hon hjälp av en kollega som lyckades få Wilmer att hålla den där grejen kvar mellan tänderna i den sekund som det behövdes för att hon skulle hinna med att hålla ‘röret’ mot kinden och trycka på knappen.
Sedan gjorde hon en liten undersökning som bestod i att skrapa lite på emaljen för att se att den var hård. Wilmer hade jättefina tänder. Såklart.
Efteråt tyckte tandis att Wilmer hade varit så duktig så han fick välja grejer ur båda ‘prylburkarna’ som hon hade på sitt skrivbord. I vanliga fall brukar barnen få välja en grej ur en burk men det här var jättestort för Wilmer med hans knepigheter med munnen och det förstod hon. Wilmer var glad som en speleman efteråt och vandrade nedför trappan till torget med en glittrande groda i ena handen och en ‘guld’-ring med en blå sten på, på ringfingret på den andra.
Slutet gott allting gott.
Filed under: Allmänt, Barnen, Familj, Hus och hem, konsument, Mat, personligt, shopping
Ossian och jag var i affären och handlade till middagen i eftermiddags. Köttfärssås och spagge stod på menyn. Vi hade en liten lista med oss på vad vi skulle köpa. Dock var inte allt nödvändigt med på listan och eftersom jag är fullständigt befriad från talang då det gäller.. hmm.. matvaror, så var det tur att Ossian var med. Till köttfärssås och spagetti måst man ju ha ketchup. Vår där hemma var slut. Jag visste att den var det eftersom jag själv tömt den sista över ungarnas lunch. Men eftersom jag (enligt ovan) helt saknar matlagninings-/kökstänk så hade jag inte en tanke på det just då.
Plötsligt hörde jag Ossian ropa från hyllraden brevid; ”Mamma, ska vi inte ha nån schepchup mamma?” Det kändes ju bra att han ‘kommit i håg’ det när vi inte ens nämnt ketchup. Så jag svarade att ”Jaa.. vad duktig du är gubben. Visst ska vi ha ketchup.” Då såg jag honom komma vandrande mellan hyllorna med en flaska ketchup uppstickande mitt i sin lilla varuvagn och så sa han: ”Men jag har redan tagit schepchup mamma!” Jag var honom evigt tacksam för att han besparat mig en extra tur till affären så då han smög ned en påse chips i vagnen så gjorde jag inget större motstånd. Eller faktiskt inget motstånd alls eftersom att han inte kommer att äta dem i alla fall. Jag fick honom i alla fall att välja en sort som jag gillar 😉 När vi hade plockat vagnen full med grejer (efter chipsen alltså, då en chipspåse är ungefär vad som får plats i en sådan där vagn) så säger han: ”Nu pehöber vi´nge mer mamma. Nu är vi klara!”
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, konsument, shopping, smakligan
Didrik har ju börjat pröva på fast föda. Lite knaggligt har det gått. Under tiden betygsätter han och jag tillsammans de olika livsmedlen i ‘Didriks smakliga’
Nu är det dags att revidera betyget på Sempers Banangröt. Nu har vi haft ett litet grötuppehåll sedan senast vi prövade då betyget blev en svag tvåa.
Foto: semper.se
Nu verkar det som att Didrik har accepterat att han ‘måste’ äta gröt. Han både gapar och sväljer så därför stiger betyget raskt till:
Jag tror att det blir någon ‘morotsprodukt’ som utvärderas 
nästa gång för jag tycker att vi börjar ha testat det tillräckligt många gånger nu.
..att den där Thorleif måste ha väldigt gott om flis. Han har nog köpt sin karriär. På postorder.
Det måste vara skittrist där utan lösenord. Nog för att rubrikerna är skitsnygga men om man vill läsa hela inläggen så kan man ju alltid..
KLICKA HÄR!
..här kalaset? I så fall är jag först kön. Eller dom är säkert redan för dyra för att jag ska kunna köpa dem..
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, personligt
När man får sin fjärde bebis 😎 har man ju ett helt gäng med ungar att jämföra med och referera till.
Anton och Wilmer, for example, började gå när de var femton månader båda två. Ossian gick när han var tio månader men då kunde han inte resa sig upp mitt på golvet ännu. De har alla vänt från rygg till mage och mage till rygg i olika ordning och vid väldigt varierande ålder (Ozzy var extremt tidig från mage till rygg, inte ens två månader). Anton reste sig mot möbler när han var åtta månader. Osv, osv, osv..
Nu är ju Didrik fem och en halv månad. Han ligger snällt på rygg utan att visa något som helst intresse för att vända sig om. Han har aldrig velat vara på mage. Jag har inte ens haft (det ganska vanliga) problemet att han sover bättre på mage vilket jag hade med Ossian och Wilmer. Så man ska behöva sitta brevid och vakta för att de inte ska drabbas av spädbarnsdöd 😉 I bland hör man pratas om att ‘bebisen inte är intresserad’ av det ena eller andra. Men jag kanske (ska jag erkänna) tänkt att det ändå i slutänden handlat om att bebisen inte riktig ‘är där’ ännu i sin utveckling. Men nu vete sjutton. Kanske kan det ha med intresse att göra ändå. Det verkar så.
Egentligen är det lite löjligt att jämföra. För en eller ett par månader, eller ett halvår för all del, är ju så kort tid i ett helt liv. Men det är svårt att låta bli. När man har så många att jämföra med
Dessutom är han (Didrik såklart) så rolig när han ska sitta utan stöd. Jag har för mig att även de andra ungarna har börjat göra det vid den här åldern. I början har de bara orkat några sekunder för att falla ihop som en fällkniv 😀 Didrik sitter på sin lilla rumpa i en halv sekund med ryggen helt rak. Sedan faller han åt sidan som en fura 🙂
..och nu är det verkligen dags att göra lite mer makroekonomi med tanke på att tentan närmar sig..
Lottas Dagbok 