Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, Familj, Hälsa, Hus och hem, musik, personligt, sport, TV
Idag börjar jag mitt inlägg med att konstatera att jag, för det mesta, inte kan skriva det jag skulle vilja skriva. Jag skriver, raderar och skriver och raderar och skriver. Sedan frågar jag mig själv varför jag håller på. Varför jag inte bara skriver här på riktigt. Varför jag inte bara skriver ALLT här. Eller varför jag överhuvudtaget håller på och skriver den här bloggen. Från början var det här en personlig blogg. Det är det fortfarande. Men inte alls på samma sätt som tidigare. Och nu känner jag att det rycker lite i höger lillfinger igen, upp mot den halvlånga pilen på den lite större knappen på vänster sida av tangentbordet 😉
Nog om det.
Det blev pizza i fredags som jag önskade mig 🙂 Dock inget vin, men det var nog lika bra med tanke på hur otrevlig jag känt mig ett par dagar. Men nu mår jag bra. Antons innebandyträning var tydligen inställd. Det känns som att det var riktigt länge sedan vi var där nu. Idolfinal blev det också. Angående denna konstaterar jag bara att Idolhistoriens pinsammaste ögonblick fick en konkurrent då vinnarlåten skulle framföras i slutet av programmet (och det hade inte med framförandet att göra alls).
Wilmer är sjuk idag. Han är här hemma med mig. Han insjuknade på lördagskvällen då vi var iväg och åkte skridskor. Han gnällde lite över att han hade ont i halsen på lördagsmorgonen men han och Anton var ändå iväg på isbandy. Isbandyn tycker de verkligen är jättekul. Till och med roligare än hockeyn.
På lördageftermiddagen blev bilen tvättad medan jag kämpade med att få det här hemmet att se lite bättre ut. Det hjälpte inte utan ser fortfande åt som ett läger.
På söndagmorgonen var det dags för hockeyträning igen. Wilmer var ju sjuk men tränaruppdraget ska ju ändå skötas. Och det obligatoriska kioskuppdraget. Nu har vi skött vårt kioskuppdrag dubbelt denna termin. Jag kioskade mellan åtta och fjorton.
Och nu dags för gnäll.
Jag är så trött nu. Inte sådär normaltrött som man kan vara ibland, utan trött på det viset som man är ett par dagar efter stt man fått barn typ. Så som man kan vara en måndag när man varit ute och festat torsdag, fredag, lördag. Till fem. Jag kan somna var som helst. Kan bero på att jag har så mycket att jobb just nu. Och att jag känner att jag inte kommer att hinna klart det jag ska. Men jag är så trött på den jävla ursäkten att ‘jag har så mycket jobb bla, bla, bla’. För den är bara relevant och intressant om man har ett VIKTIGT jobb. Inte en sådan sysselättning som jag har. Men jag kämpar på med det jag har att göra ändå. Nu måste uppsatsen vila ett par dagar för slutcaset kommer att ta all den tid jag får över mellan hämtningar, skjutsningar, sjuka barn och jakten på någon som kan vårda dem när mina åtta armar inte räcker till.
I övrigt vill jag dementera. Det mesta.
Pöss.
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Jobb och plugg, personligt, sport
Jag håller ju på och skriver en uppsats nu om COPE-programmet. Utan att älta detta närmare på en lördag; det är ett kommunalt program för familjestöd i form av föräldrautbildning. En del av den teoretiska grundstommen är social inlärnigsteori vilket är en halvtjusig mix av behaviouristiska och kognitiva idéer. I synnerhet behaviouristiska. Under det socialt inlärningsteroetsika paraplyet lurar något som heter modellinlärning. (Jag antar att de flesta som är något bevandrade inom psykologin har hört talas om Banduras Bobo Doll.) Grundtanken är att om en en person som observerar en eller flera andra personer få en viss respons, positiv eller negativ, på ett specifikt beteende så kan det uppmuntra eller avskräcka personen som observerar från ett liknande beteende.
Med det i bakhuvudet kan jag inte låta bli att småle när jag betraktar Didrik, stolt som en tupp, iklädd Wilmers axelskydd nu på morgonen. Det finns ett utbrett hockeyintresse i familjen helt klart och källan till det intresset är spårad 😉 Didrik har visat ett, som vi ser det, eget genuint intresse för klubbor (och för all del även de sopkvastar som liknar klubbor) sedan han började gå. Och bollar har han kastat och sprätt iväg sedan han började krypa. Det socialt inlärningsteoretiska perspektivet ger en klockren förklaring till till varför 🙂
Han ska tydligen sluta spela golf nu. Han ska ‘satsa på ett bli en bättre make, far och person’. Mycket prat där. Hoppas att han lyckas 🙂 Om jag vore han skulle jag gömma mig ganska långt in i ett skåp eller något. Och typ aldrig komma ut.
Å andra sidan kommer han nog att vilja göra det efter att den där damen fått visa sina välsprayade lockar i tv. Lyssna på grodorna som hoppar ur hålet hon har i ansiktet 
”Jag har inga ord för att förklara vad jag gjort mot henne och hennes familj. Jag antar att jag är ledsen över att jag aldrig tänkte på hennes känslor under allt det som pågick. Och att han aldrig nämde henne gjorde att jag kunde låtsas om han inte hade någon fru och jag slapp tänka på det. Jag kommer aldrig att säga att det jag gjorde var ok. Hon visste att hon älskade honom, och det var vad jag kände då. (…) Jag sa det aldrig rätt ut. Men jag försökte att ta mig ur det. Jag fick veta att han skulle ha ett andra barn. Då frågade jag mig: ”Vad håller jag på med? Det där är inte rätt. Han har en fru och det är inte du.” Så jag försökte. Skickade färre sms, mer sällan. Samma med telefonsamtal. Då sökte han upp mig. Under fem dagar. Han sms:ade mig varje dag och skrev: ”Möt mig. Jag saknar dig”. Men jag gjorde det aldrig. (…) Jag har aldrig sagt att jag älskar honom. Jag skulle inte gå så långt. (…) Det fanns studer då jag kände att han kanske gjorde det. Men frågar du idag, så skulle jag säga att han aldrig gjorde det.”
Vilken ängel. Men det är väl bara att gratulera till femton minuter under strålkastaren.
*katching*
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Fest och kalas, Hälsa, Hus och hem, husbygge, Jobb och plugg, personligt, Resor och utflykter
Skönt 🙂
Nu har jag gått i en hel vecka med händer som ser ut som att jag är stigmatiserad eftersom jag gjorde en rejäl vurpa förra fredagen då vi skulle träffa vår hussäljare och jag hade bråttom osv. I alla fall så är jag bara stigmatiserad på ena sidan nu, så det går åt rätt hål(l) 😉 Dock har jag förbaskat ont i knät fortfarande. Det har inte alls blivit så mycket bättre faktiskt. Men det får väl en vecka till på sig.
Idag har det inte varit någon särskilt bra arbetsdag för mig alls. I går var inte heller nån bra dag, däremot jobbade jag stenhårt de första tre dagarna i veckan. Sedan gick det bara utför. Men så får det inte fortsätta. Nu är det dags att ta sig i kragen ordentligt till nästa vecka.
Nu ska jag hoppa in i duschen sedan fara och hämta familjen på olika ställen. Fyra olika ställen nb. Sedan blir det nog pizza och Idolfinal skulle jag tro. Jag har önskat mig ett glas vin. Vi får väl se 😉 Innebandyträning för Anton är inte att missa heller. Nu när räkningen är betald kan vi ju tom dyka upp där med rent samvete 🙂
Det är ju lite trist att det inte blev någon resa till Teeeby. Men det kommer nya tillfällen. Krya på sig nu, familjen Teeeby 🙂
Nu tvagning. Sedan helg 🙂
Diddan var inte så förtjust i pepparkakemössan.
Filed under: Allmänt, Barnen, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, personligt, Resor och utflykter
Lite stressad. Eller kanske inte bara lite. Skulle slänga in en tvättmaskin så att det fanns käder rena då vi skulle ha åkt till Sthlm i eftermiddag (dock blev det inställt nu på grund av att den familjen vi skulle ha besökt är sjuka, så nu blir det nog julstädning istället) och fick börja med att sanera alla facken på tvättmaskinen från en blandning av tvättmedel och sköljmedel. De verkar som den ryska tomten varit ute lite för tidigt i år. En grogg för mycket kanske 😉
Igår missade alla tre barnen sin simskola. Jag har så jäkla dåligt samvete för det men jag orkade verkligen inte åka dit. I morse kom jag på att de brukar få sitt märke sista gången på terminen. Egentligen spelar det ingen roll för jag hade ändå inte pallat åka dit. Men det kändes i alla fall ännu värre då. Jag har inte haft mina bästa dagar de senaste två. I stället åkte jag med till Antons hockeyträning.
Nu ska jag ta en kopp te och jobba lite. De som vill kan ju kolla på en söt peppis tills jag återkommer 😉
Ja. Det är ju hög tid nu eftersom vi har en stundande högtid 😉
Jag är klassmamma.
I går kunde man läsa en insändare i vår lokaltidning, som var skriven av en ensamstående trebarnsmamma. Hon ville att man skulle förbjuda insamlingar till presenter till lärarna. Hon hade räknat ut att att det kostade henne 150 kronor om året att delta i dessa insamlingar. Hon menade att föräldrar ‘knyter näven i fickan och betalar’ för att inte deras barn skall utsättas för negativ särbehandling i skolan. (Idag får hon ett och annat svar.)
Jag är kluven.
Pengar till presenter till lärarna har samlats in så länge jag kan minnas. Skillnaden nu jämfört med när jag var liten är väl att nu skall det köpas presenter till åtta personer istället för en.
Det skulle liksom vara så uppenbart personligt och pinsamt om inte den där julgruppen väntade på katedern efter avslutningsstuden i gymnastiksalen. Och fröken skulle säkert undra vad hon gjort för fel den gångna terminen. Ingen skulle ju såklart säga något. Men åtminstone skuggan av en tanke skulle troligtvis finnas där.
Och vem skulle skuggan fall över om inga pengar samlades in? Jo.. troligtvis klassföräldrarna. Det känns som att insamlandet är en viktig informell del av uppdraget. Det finns förväntningar. Där också. Det är ganska mycket jobb med organisationen av insamlingen. Jag behöver nog inte gå in närmare på detta.
Jag minns hur jag förbannade den där morsan till en klasskamrat till mig då jag gick i sjuan, som gick och köpte en julkrukväxt till läraren på eget bevåg. Vi hade inte tänkt köpa något. Vet egentligen inte varför, men vi i klassen var överens. I alla fall så kom hon till mig sedan och ville att jag skulle samla in sjuochfemtio (!!) per person i klassen. Jag tror att hon kom just till mig eftersom jag var klassens elevrådsrepresentant (såklart 😉 ). De var vid denna tidpunkt i historien jag drog på mig min första magkatarr. Jag fick inte in pengar av alla naturligtvis. Ingen ville betala.. naturligtvis. För vi hade ju kommit överens. Jag tror jag gav upp någon gång i början av juni. Nu när jag är ‘vuxen’ kan jag väl tänka som så att jag skulle agerat annorlunda . Men det är ju inte så lätt att tänka som en vuxen då man är tretton år (och här vaknar frågan om vem som egentligen skulle ha varit min vuxna företrädare då). Och historien säger också en del om detta med att föra vidare traditioner och vem/vilka det är viktigast för. Och hur lätt det är att bryta dem om man skulle vilja göra det.
Jag gillar våra barns fröken. Hon är en skön prick! Verkligen! Men det finns olika sätt att visa uppskattning på. Det måste inte kosta pengar.
Samtidigt är det väl trevligt med en liten blomma till jul. För att göra någon glad. Visa uppskattning. Personligen betalar jag gärna.
Men det är en inte helt lätt fråga. Det verkar som att den delar in föräldrar i mist två läger. Skulle kunna skriva mycket mer här.
Det var inte länge sedan det kom en regel som sade att skolan inte får samla in pengar till aktiviteter och sådant. De får inte ens be om en liten matsäck. Dessa regler följs inte. Jag behöver inte ens en referens här. Jag står för det själv. Överallt i olika sammanhang förekommer önskemål om olika småsaker. Föräldrar hittar genvägar i form av ‘en burk man kan lägga ett bidrag i som fröknarna kan använda’ (till gu´vet vad) eller att man skänker diverse grejer, köper ‘presenter’ till dagis osv. De verkar ha missat poängen. Vitsen med reglerna är att ingen ska behöva känna sig utesluten. Att inte barnen eller föräldrarna skall behöva känna sig som outsiders för att de inte vill eller har råd att betala igen för något de redan betalar för. Barnomsorgen betalar man både skatt och avgift till. Om inte dessa pengar räcker kanske det finns behov av mer pengar någonstans ifrån. Inte från föräldrarnas fickor. Att bidragen tas därifrån gynnar bara dem som fördelar de allmänna pengarna. Men detta är ju en helt annan historia.
Först hade jag tänkt göra ett långt inlägg. Sedan tog jag min vanliga morgonsväng på nätet. Var tvungen att lägga på ett asgarv. Ingen kommer undan The Internet numera. Hur väl man än försöker gömma sig 🙂
Länge har jag funderat på att starta ett sidospår. I morse hade jag bestämt mig. Nu velar jag. Mest på grund av att tiden tryter.
Jävlar, vilken underbar dag det är idag!! Framtiden är min! Bara..
Jag ska nog skriva ett relevant inlägg ändå 😉
Det blev visst ingen heldag i uppsatsens sällskap. Under eftermiddagen måste jag rycka in med trasa och sugare för tjäna någon krona extra till räkningshögen. Så nu är jag på väg till vagnbutiken på Torvinge 😉
Såg förresten att det är fler som gillar den här boken. Nu när Sanna L har bloggat om den kommer den säkert att bli en storsäljare 😉
Redan. Fy, vad tiden går fort nu.
Gratttis till Wilmer som har bollibompanamnsdag idag! Jag vill gärna ge bolli ‘tummen upp’ för att de lyfter fram ovanliga namn. Nu har både Wilmer och Ossian varsin tilltalsnamnsnamnsdag.
I dag är det bara uppsatsjobb som gäller. Säkrast att göra sitt bästa för att försöka påverka sina möjligheter att hamna på rätt sida av klyftan 😉 I morgon kommer slutcaset på ekonomistyrningskursen också.
I kväll har vi inga aktiviteter. Vi har en dag varannan vecka som är aktivitetsfri (för barnen).
Nåja.. jag hoppas på en dag utan obehagliga överraskningar.
Tjing!
I dag börjar det där klimatmötet i Köpenhamn som dom har tuggat om ett bra tag nu.
Ärligt talat; jag tror att det kommer att bli svårt att komma fram till något som verkligen kommer att bidra till att klimatet blir bättre (eller i alla fall slutar bli sämre så snabbt som nu). Om man ska säga det på ett fint sätt så tror jag att det kan vara svårt att lära gamla hundar att sitta 😉 Däremot så finns det hopp för den unga generationen 🙂
Jag såg den här kartan igår. Den visar var i världen man bränner jordens energi. Antar att man får hoppas att dessa länder har kloka politiker nu när det ska skrivas avtal. Iofs finns det väl kanske inget direkt samband med vilka som skitar ner mest. Men energin måste ju komma någonstans ifrån.
Och så finns ju de som menar att klimathotet inte är så stort som det sägs. Bland annat en professor i Uppsala hade uttalat sig till TV4 i morse. ‘Men va´ bra då’ tänker jag. Då fick de vatten på sin kvarn, de där som hela tiden söker ursäkter för att inte bry sig. De som hela tiden söker argument för att det är bra att ta bilen till grannen mitt emot.
Nog om detta. Dags för jobb med uppsats snart.
Lottas Dagbok 