Grattis Anton och God Jul

På bilden.. Varamon 2015. Han längst till höger fyllde nitton igår. Stor och klok (nåja).
Aldrig har ett år gått så snabbt som detta. Aldrig har ett år varit så händelselöst och händelserikt samtidigt.
Tiden går och går men livet består.
Nej

Nej. Jag har alltid givit upp.
Du. Skapt i min form. Ge inte upp.
Liv ur mitt liv. Ge inte upp.
Imorgon är en ljus dag. Det kommer att bli bra.
Jag bär dig. Men ge inte upp.
Jag bär.
Ett av livets viktiga vägskäl
Jag tänker på då han var liten. Den där lilla locken som svängde ut vid örat på ena sidan. Den som blev ett långt ljust svall sedan. Den lille tändstickspojken som väntade in varje ord tills han uttalade det perfekt. Han som älskade att bli kliad på den lilla ryggen då han skulle sova. En försiktig general som ville vara helt säker på att han verkligen kunde cykla innan han ens ville försöka. Byxorna som inte fick stoppas ned i strumporna för att han ”ser ut som en clown”. Älskade lille pojk.
Nu. Det vita håret har tagit en mörkare ton. Han har blivit stor. Jag kan titta upp på honom och se en ung man. Tågräls i hela munnen. Den lilla ryggen är stor nu men tycker fortfarande om att bli kliad. En kämpe som inte ger upp eller viker ner sig. Står alltid där och väntar. På mig, i båset eller på sin tur någon annanstans. Lojal. Tyst. Stabil.
Allvaret kommer nära för en stund. Tanken svävar förbi. Vad har vi ställt till med? Vad har vi gjort med honom? Eller mot honom? Tåget vi klev på som vi inte valde att kliva av medan tid var har tuffat i tio år nu. Han har växt ur många skridskor på vägen. Ansvaret som vi måste ta har växt under resan. Nu är vi framme.
Jag känner mig lite ledsen. Han väntar på mig då jag rullar in med bilen för att hämta honom efter skolresan till skidbackarna. Glad hoppar han in i bilen och pratar om dagens störtloppsåkning. Jag tänker att jag drar lite på det. Vill att han ska vara glad en liten stund till. Vill höra mer om störtlopp. Att det inte ska ta slut. Snart blir det tyst. Jag berättar. Han undrar varför jag ser så ledsen ut. Han bryr sig ju inte så mycket. Jag ler lite för första gången på hela eftermiddagen och kvällen. Spänningen släpper. Han snackar mer om störtlopp och om det andra stället vi ska till nästa vecka. Det blir bra. Vi skrattar lite. Ser framåt. Det är så långt borta bara säger jag. Han tröstar.
Att rättvisa inte finns att hämta här är ingen nyhet. Tystnad är en del av kontraktet. Det finns inget som är rättmätigen hans. Den här verkligheten har en annan skepnad. Jag önskar honom allt gott. Allt gott som finns i världen. Älskade pöjk.

På bilden: En glad och klok ung man.
Hej då juli 2017



Göteborg. Underbara Coldplay på Ullevi i slutet av fasansfullt svarta och ledsna juni månad. Bitterljuvt.

Bråvalla. Anton, jag och en härlig, god vän till mig. Antons dragplåster Skepta han kommer och han går. Snabbt. Jag är trött och ledsen men gör mitt bästa.

Nyköping. Ossian på lyxig innebandycamp. Fem dagar. Utvecklande och härligt.

Alla är där.


Barnen badar i ”havet” i Nyköping.

Varamon. Med sanden mellan tårna händer det. Framåt. Hela. Tiden.


Min trädgård är en campingplats. Barnen tältar i sommarvärmen.


Råssnäs. Anton dinglar med benen från tian. Jag är med men skitig och trött.

Virum. Alla gillade älgarna och slogs om potatisbitarna för matning.

Söderköping. Anton och Wilmer klättrar ner för Ramunderberget på utsidan. Ringer nedifrån och meddelar att de inte kan komma upp igen. Skitungar.


Kissen. Han drog men kom tillbaka. Inte självmant dock. Nu sårig, halt och full av löss.




Vimmerby. Ossian och Didrik har fyra dagar på Bullerby Cup. Jag är introvert och pendlar. Tack till Red Bull och Galantis.
Välkommen augusti!
Gott nytt 2017

– Vad är det som ligger på duken där? Är det stearin eller skräp från blomman?
– Nä.. det är 3-1 till USA..
Juli 2016
Note to self.
Städa och rensa – check.
Gothia cup – check.
Lite annat – check.
Hslmstad Laxacup – pågående.
Sand
Stod på en strand en kväll.
Just vid vattenbrynet stod jag och kände vågorna vid anklarna. Vattnet var inte kallt trots att det var vad man kunnat förvänta sig. Det blåste. Ganska kallt. Tyckte jag som nästan alltid fryser.
Jag riktade blicken ut över vattnet. Fick solen rakt i ögonen. Som blind.
Vattnet skvalpade kring mina fötter. Jag tittade ner och såg att de liksom borrat sig ned i sanden. Stod kvar och funderade.
Eftertanke.
Tänkte att jag hade kunnat stå kvar där i sanden. Låtit vattnet hjälpa sanden att begrava mig bit för bit. På ett sätt hade det varit bekvämt. Att bara stå där och känna att jag kan göra ingenting.
Ingenting.
Bara kunnat känna mig trygg i att jag sitter fast. Ju längre tiden skulle gå desto svårare skulle det bli att komma loss. Om jag så skulle önska. Men tänkte att det hade varit bekvämt ändå. Att veta exakt vad jag hade. Vilka möjligheter och skyldigheter. Min livsuppgift skulle vara att stå där i sanden där jag valt att sjunka djupare och djupare.
Rörde på tårna och tog ett steg ut i vattnet. Kände det svala. Friska. Vattnet.

På bilden: Anton – min stjärna