Filed under: Allmänt, Bilder, Familj, ful blir snygg, Hälsa, iPhone, nyheter, personligt, politik, teknik, träning
Grattis USA. Grattis hela världen! Jag tycker att det känns tryggt att gammelpresidenten får sitta kvar en till period. Bra där.
Radar ytterligare sådant som känns prutt och bajs just nu:
Mitt hår bösar av sig, mina iPhonevantar går sönder hela tiden så jag får sy ihop dem (men vad gör det då min mobil ändå är en bajskorv), nu laggar mejlen i mobilen också, och sms-funktionen så jag får inte sms som skickas till mig. Dessutom fick jag kliva av träningen idag för att jag för att jag fick ont i magen.
Riktigt sugit. Så nu är det väl ingen som vill läsa här längre snart.. särskilt då bloggen inte har bilder längre heller.
Bajs.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Idag är det 25 år sedan Sveriges dåvarande statsminister Olof Plame dog. Hade jag haft ork och tid skulle jag kanske skrivit lite om politik här. Men jag orkar inte med det nu. Jag har väl inte heller varit så väldigt politisk här på bloggen. I alla fall inte partipolitisk. Och tänker inte vara det nu heller. Håller mig till att betrakta statsministermordet 1986 som en historisk händelse. Bra så.
Jag har hört en del tjat om mordet idag. Mest handlar det om vad folk gjorde den där morgonen då de nåddes av nyheten att statsministern blivit skjuten. Det verkar som att de flesta minns. Jag har själv en del minnesbilder från den där morgonen. Jag skulle fylla tio år. Jag minns min pappas rosa klockradio. Jag minns att jag satt och skrev på en sida i en serietidning. Flintstones. Jag minns att det var en tråkig dag. Inget Razzel på teve på kvällen. Fast det var lördag. Jag minns att jag förstod allvaret i händelsen trots att jag bara var nästan tio år.
Jag har ju inte så mycket kommentarer här på bloggen längre sedan jag kopplade bloggen till facebook. Nu får jag kommentarer på inläggen där i stället. Så jag slänger ut en fråga (svara gärna på bloggen!); Minns du vad du gjorde den där morgonen 1986?
Vaknar till ett nytt Sverige. Ett land som valt att släppa in det lortiga patrasket i de fina salongerna. Täcket är tungt denna morgon.
Jag gillar att vara svensk. Jag är glad att leva i ett land där de flesta människor ändå har det bra (och visst finns det invändningar mot det men jag väljer ändå att konstatera att förutsättningarna är goda att få ett bra liv i vårt land). De politiska partierna som sitter i riksdagen har alla för avsikt att att alla människor ska ha det bra (om än med olika idéer om hur detta skall ske). Man kan rösta rödgrönt eller på Alliansen. Whatever. I detta avseende saknar det helt betydelse.
I dag är jag dock lite sorgsen. Anledningen är att jag är besviken. Jag som alltid har gillat att vara svensk har kommit till insikten att en ganska stor procentandel av mitt folk inte kan vara särskilt smarta. Jag gillar inte känslan ty jag är inte den som brukar sparka nedåt men tyvärr har 5,6% av mitt folk valt att slösa bort den enda möjlighet de har till att påverka landets politik på fyra år på ett populistiskt parti som helt saknar god människosyn, ideolgi och utrikespolitik.
Jag vill alltid se det goda i människor. Här ser jag inget gott. Den enda ursäkt jag kan hitta till att lägga sin röst på detta parti (och fortfarande trots allt vara en människa vari något gott är att finna) är att man är korkad. Eller lurad. Bittert konstaterar jag att det måste vara så.
För hur är det annars möjligt? Hur? Att Sverigedemokraterna, denna äckliga finne på den svenska politikens näsa, lyckats att lura så många? Tror dom att någonting alls kommer att bli bättre nu?
Lotta funderar.
SVT zoomar Fredrik Reinfeldt fälla en tår under vigseln i Storkyrkan i Stockholm. 1 – 0 till Alliansen.
SVT zoomar Maria Wetterstrand under bröllopsmiddagen i en illasittande klänning med armbågarna på bordet. 2 – 0 till Alliansen.
Förra veckans opinionsundersökningar visade fö ett statistiskt säkerställbart försprång för.. Alliansen.

Själv slog jag tidernas läsarrekord under bröllopshelgen på det här inlägget. På något sätt hade jag lyckats bli rankad som nummer ett på google bildsök om man sökte på Prins Daniel. Det var många som gjorde det. Kan man säga.
Egentligen har jag inte tid att hänga här men jag var tvungen att ta del av lite nutid på en lättillgänglig sajt 😉
Naturligtvis blev jag uppretad. Som alltid.
Sverigedemokraterna har hängt ut en massa folk på en blogg (en pinsam rackare som jag inte länkar till) vilka var högljudda under ett torgmöte som partiet hade i Landskrona. Bland annat en sexårig flicka som de menade ‘visade avsky för demokrati’. Bloggen länkar även till en ‘fantastisk fotograf’ som ‘satt ihop ett ark av människor som gör Landskrona till ett åtlöje’.
Utan att göra någon värdering av detta partis huvudsakliga politiska budskap över huvud taget kan man fråga sig; vem är det egentligen som påverkar de demokratiska förutsättningarna?
Är det en sexårig flicka, hennes pappa och en hög med andra som höjer sina röster mot något som de inte gillar?
Eller är det företrädarna för detta politiska parti som fotograferar människor, bland annat minderåriga, och hänger ut dem och skriver ned dem på internet? Och därefter även försvarar detta med ett hotfullt; ”då kanske föräldrarna tänker till nästa gång”. Underförstått; ‘oj, oj, håll er hemma då vi pratar om ni inte gillar det vi säger för annars kanske ni får era liv förstörda genom att bli uthängda på nätet!! ‘ I sann förtryckaranda.
En demokratins väktare?
Är det någon som vill ha denna biogasanläggning som granne? Jag har startat en grupp. Gå med!

Som presidenten fint själv uttryckte det: It´s a victory for common sense..
Nu ska det genomföras också.
Vill börja med att säga att jag är beredd på mothugg nu. För det är säkert minst en som kommer att missförstå mig.
Det gäller pappor som inte vill bli pappor. Och innehållet i den länkade artikeln i synnerhet.
För det första så har debatten om huruvida de ofrivilliga papporna ska behöva betala underhåll eller inte fel fokus. Pappor betalar inte underhåll för att mamman ska bli rikare utan för att deras barn skall kunna få mat på bordet och kläder på kroppen. Utan personlig erfarenhet på området vågar jag ändå säga att underhållet (det som motsvarar Försäkringskassans underhållsstöd) inte täcker hälften av kostnaderna som barnet medför för den ensamstående mamman. Och vem ska betala för barnet om inte pappan ska göra det? Ett allmänt bidrag till alla ensamstående mammor? Så att alla i samhället ska betala för att vissa pappor inte vill ta ansvar? Om man utgår från barnets bästa så är detta ingen diskussion. Personen som blir intervjuad i artikeln tycker att sådana som han ska slippa betala underhåll för att morsan till hans barn redan hade mycket pengar. Det tänker jag inte ens kommentera (mer än gratulera damer med gott om flis till ökade möjligheter att få ett ragg på krogen om hans önskemål skulle bli verklighet 😉 ).
För det andra så kan man inte alltid välja. Eller välja bort. Ibland faller ett ansvar på en individ som man inte har beställt. Man kan bli sjuk eller förlora en närstående. En kvinna kan bli gravid. Ofrivilligt. Och måste ta ställning. Bli en ofrivillig mamma. Ska hon också slippa betala för sitt barn då? Visst kan hon välja att göra abort men det är inte alltid ett lockande alternativ med konsekvenser för henne som en ‘borväljande’ pappa inte skulle komma i närheten av. Jag skulle vilja säga att en mammas situation vid en oönskad graviditet inte är särskilt rolig. Hon kan aldrig komma undan ansvaret. Trots att hon har valmöjligheten.
Vilket osökt leder in på..
..det tredje: Perspektiv. Man talar om barnens perpektiv i Sverige 2010. Så även juridiskt. ‘För Barnens Bästa’. Ser man situtionen från pappornas perpektiv så ska de givetvis inte betala underhåll eller behöva betala underhåll (eller för all del behöva anstränga sig för att skapa en god relation till sitt barn). Stackarna. Det snackas om pappornas rätt att välja (och pappornas rätt till sina barn i andra sammanhang) osv. Jag upplever att det som diskuteras allmänt är barnens rätt (vilket är bra) och pappornas rätt.. till det ena och det andra. Jag gissar att det skulle upplevas provocerande om man skulle börja se alla situationer ur mammornas perspektiv (och det skulle nog i många fall inte förbättra pappornas förhandlingsläge i dessa situationer). Personligen tycker jag att det räcker med ett barnperspektiv, och jag oroar mig inte för att det juridiska läget i denna fråga skall förändras åt något annat håll.
För det fjärde så har man ansvar för var man sprider sin säd. Det är ett ansvar man inte har möjlighet att avstå från genom att lägga det på någon annan. Med den synvinkeln blir detta inget att diskutera.
Håller dock med personen som intervjuas i artikeln att man som pappa borde få hjälp om det förligger anknytningsproblematik. Det får man som mamma och det borde man få även som pappa. Det hade varit för barnets, föräldrarnas och samhällets bästa.
Amen.
Vill även påpeka att jag absolut inte är någon motståndare till att pappor tar lika mycket ansvar för barnen som mammor. Jag tycker att det är jättebra att man delar och gillar då båda föräldrarna är lika engagerade i föräldraskapet. Även om man kan diskutera i evighet när man man kan anses ‘dela’ och ‘ha lika stort engagemang’. Fast detta är en annan diskussion än den ovan. Likaså situationen då en mamma försöker undanhålla en pappa möjligheten att ta ansvar om han så önskar (och det inte föreligger anledningar till att han inte bör), är en annan diskussion.
Ställer mig även upp i rad bakom dem som tycker att författaren som nämns i artikeln borde varit anonym för sitt barns skull. Nog om detta.





















Ser ut som skit just nu