Nu är det oktober – Anton har öppnat sina vackra ögon
För de är vackra. Trots att de är knallröda och lite halvdana att använda till det som de egentligen är till för, så är de jättefina.
Han har sovit hela natten som jag hoppades igår att han skulle göra. Nu på förmiddagen har han mått lite si och så eftersom han inte fått i sig särskilt mycket att äta. Jag baddade upp ögonen med bommulstuss med vatten på i morse så som doktorn sagt att man ska, men först hade han jätteproblem med att titta.
Nu har han dock bättrat på sig en del och klarar faktiskt av att sitta vid tv-spelet en stund. Jag hör iofs en hel del stönande läten men det är inte mycket som kan hålla Anton borta från det spelet då han fått tilllåtelse. Nu fyller det dessutom en funktion då läkaren sagt att han bör träna sina ögon de närmaste dagarna.
Jag gör inte mycket annat än vårdar idag.
..och så lite bilder. Mobbefoton (därav kvaliteten). Fotograf: Fredrik

Efter operationen var Anton jättetrött och ville mest sova. På bilden ovan hade han ännu inte vaknat upp.

Han blev sövd med gas och tydligen är det så att den sövningsmetoden orsakar mer jobbighet efteråt. Det tar längre tid innan preparatet går ur kroppen än vad det tar för det preparat man ger via kanyl.
Men till sist gjorde han i alla fall sitt första försök att vakna till. Man kan må kass i ett dygn efter att man blivit sövd. Anton hade fått medicin mot illamående så att han inte skulle må illa. Kanske var det därför han var så trött också. Man kan visst bli det av de medicinerna.
Anton är hemma nu
Han är jättetrött och har inte öppnat ögonen sedan jag kom för att hämta honom vid ögonkliniken. Han mådde inte alls bra och jag fick avstyra alla planer på.. ja allt vad det nu var.. och skjutsa Anton hem till sängen. Nu sover han och det har han gjort sedan han kom hem (och förhoppningsvis hela kommande natten med tanke på vad klockan är nu 😉 )
Det finns lite foton som jag tror kan dyka upp här på bloggen i morgon eller något.
Nu Idol!
Jag skrev ju förut idag om den där nya tsunamikatastrofen. Nu såg jag att det har varit jordbävning där i närheten igen. Fy. Åter igen; perspektiv..
Anton före hans skelningsoperation
Som jag skrivit om tidigare så opereras Antons ögon idag. Jag var med ett par timmar på förmiddagen men sedan åkte jag hem för att jobba (vad trodde jag?) och Antons pappa stannade kvar för att ta hand om honom då han vaknar. Han har inte vaknat ännu men han är färdigopererad har jag fått veta.
Jag tog i alla fall några bilder. De är tagna med mobilen och kvaliteten är därav lite si å så. De är tagna på längden och tvären lite hur som, men Anton är lika fin ändå 🙂

Han fick först sitta på ett rum och vänta på doktorn.

Som tur var fanns det en TV så han kunde kolla lite på barnkanalen.

Sedan doktorn varit där och satt kryss på huvudet var det dags att ta på uniformen 😉

I hissen ner till operation började allvaret kännas, men eftersom Anton är en så tapper kille kostar han på sig ett leende ändå. Försök till ett i alla fall 🙂

”Hej då mamma! Vi ses sedan.”
Väntan.
Fortsättning följer!
Jag hade bestämt mig för att inte skriva något om den där tsunamin…
..som drabbat Samoa. Mest för att det är så fruktansvärt hemskt. Men så kom morsan hit och snackade om det så bestämde jag mig för att skriva om det i alla fall. ( Här och här kan man också läsa om det om man vill.)
När jag var liten och bodde hemma hos mor och far så var de (som så många andra var på åttiotalet tycker jag mig ha sett i vänners föräldrahems bokhyllor) med i Bra Böckers bokklubb. De gröna tjusiga men ack så inaktuella lexikonen som tog en evighet att samla ihop står kvar i den mörkbruna billyhyllan från IKEA ännu idag.
I samma hylla stod även de andra Bra Böckerna. Bland annat en liten, halvtjock bok vars titel var Bäva Californien. Författarens namn har fallit ur mitt minne men även denna bok står kvar där ännu idag. Omslagspappret på boken täcktes av bilden av en ENORM våg som slog in över en stad med höga skyskrapor. Förslagsvis en stad i Californien. Vilken vet jag inte. Jag minns att jag brukade smyga in i vardagsrummet där de där billyhyllorna stod på den tiden (numera föpassade till arbetsrummet) och rycka ut den där boken och titta på omslaget. Det var min största skräck att något sådant skulle inträffa.
Så på annandag jul 2004 då den stora tsunamikatastrofen tog livet av så många människor kändes det som att en av mina största farhågor blivit besannade. Häromdagen skrev jag om Estonia. Det var lite samma känsla (..och ja, jag är ‘rädd’ för en jäkla massa grejer..) Sånt händer liksom inte.
Men nu har det hänt igen, och det sägs att det pantalet döda människor bara stiger hela tiden. Grymt.
Hjälp! Skånskan är hotad!
Som dialekt alltså.
Alla som hänger här hos mig på mer kontinuerlig basis vet att min familj består av 33% infödda skåningar och av dem 50% skånsktalande skåningar. Detta gör denna fråga till en mycket viktig och känslig sådan för vår familj 😉
För om jag förstått det rätt är alla de attribut som definierar ens ursprung viktiga då man lyfts ur sin naturliga kontext. Här hemma säger man helt enkelt inte något annat än att skånskan är en vacker dialekt. Östgötskan får (med all rätt) en hel del skit utan att det på något sätt uppfattas som personliga påhopp. Men skånskan är helig.
Skånska ÄR ju så vackert! Eller hur? Hoppas att den inte försvinner alltför fort;-)
..och eftersom att jag vet att jag har många skånsktalande läsare vill jag bara säga att åvanstående bör läsas som skrivet med glimt i ögat. Det kan det aldrig med överdift påminnas om.. i en blogg. Kram på er!
Onsdag – opdag – deppdag
Jag fortsätter på depptemat.
I går (och i förrgår) skrev jag ju om min förhoppningsvis tillfälliga lilla svacka som jag genomlever just nu. Det känns iofs lite bättre nu. Jag har varit inne på US och vinkat av Anton då han rullades in på sin skelningsoperation (bilder kommer strax), och fikat med bulle hos mamma för att sedan komma hem och vårda min blogg lite innan jag startar upp med eftermiddagens plugg. Tänkte jobba lite med uppsatsen och invänta boken i ekonomistyrning. Med lite tur dimper den ned i lådan idag.
Men vad händer då med mitt flitigt återuppbyggda humör och mitt återvunna självförtroende. Om inte DET HÄR! Allvarligt..
No more comment.
Hjälp! Jag har gått in i uppsatsväggen!
Fy!
Jag skrev ju igår att jag drabbats av lite höstdepp. I dag känns det ännu värre 😦
Jag kan liksom inte samla ihop mig och prestera något. Sitter mest och tycker synd om mig själv och äter choklad som jag köpte för de sista mynten jag hittade i jackfickan. *snyft* 😉
Det finns ju naturligtvis de som sitter sämre till. Perspektiv är alltid bra att ha.
Men, men.. det blir ju inte värre än vad man gör det till. Idag då jag skulle fara och tanka bilen var den lille pekpinnen på soppamätaren till och med nedanför det röda området (reserven). Jag vissste inte först om jag skulle våga köra iväg utan mobiltelefon men jag tänkte att det fick bära eller brista. Så jag tog en jäkla fart på rakan in mot stan och tänkte att om bensinen tar slut så kan bilen rulla resten av bara farten 🙂 (Nej jag är inte blond. Har varit fejkblond tidigare dock 😉 ) Jag hann fram innan bensinen var slut och var nöjd med att jag lyckats skapa lite spänning i vardagen 
I kväll är det föräldramöte i skolan. Antons sida denna gång.
Återkommer..
Morgonstund med grus i flabben

Didrik visar upp sig i sin nya jacka. Han hälsar (tror jag i alla fall) att hösten nog inte är en favorit. Detta kunde anas redan igårkväll då han provade sina nya boots.

Ossian, också i ny jacka, surade mest för att han inte fick ha sina älskade ‘floppisar’ på sig idag (heller). Men det är inget nytt att han surar för det .

En lugn stund (cirka 0,3 sekunder, kolla blicken!) innan vi gick första rundan till dagmamman (Ossians runda 😉 ). Didrik får följa med hem och sova en stund varje dag, och sedan gå dit till lunch.
I morgon är det dags för Antons ögonoperation. Det känns att det börjar dra ihop sig. Han själv verkar inte särskilt nervös. Mer om detta vid senare tillfälle.
Nu plugg!
Ångestframkallande forskningsresultat
När jag florerade runt bland nyheterna nu på morgonen för att hitta en länk till det här snubblade jag över detta just i samma sekund som morgontvn kablade ut nyheten.
Forskning visar att de som var poppis i skolan har en bättre hälsa senare i livet.
Jag tänker tillbaka på min egen skoltid och försöker med ett överslag att sätta upp någon sorts odds för hur framtiden kommer att se ut för en annan. Kommer fram till att jag säkert kommer att klara mig.
Sedan tänker jag på mina egna ungar. Fyra stycken har jag som skall matas, vårdas och värmas. De ska skjutsas till aktivteter och det ska läsas läxor. I en relativt nära framtid förväntar jag mig att även att det kommer att börja tjatas om diverse dyra märkesprylar och så vidare, och så vidare.
Nu ska man även oroa sig för barnens framtida hälsa med utgångspunkt i deras sociala situation i skolan.
Vojne, vojne!
Svart galla
Man skulle kunna tro att jag inte gör något annat än att sitta och läsa tidningen just nu. Visst har det blivit en del men jag gör det för att muntra upp mig själv. Det är svårt att koncentrera sig på plugget nu och jag orkar inte få arselet ur vagnen och fara iväg och jobba heller (även om jag misstänker att Nolima behöver städas).
Jag känner mig lite deppig mellan varven faktiskt. Inte sådär så att jag mår direkt dåligt men lite sådär höstig.. eller vad man ska kalla det. Urtrist. Men å andra sidan vem kan klandra mig 😉
Fast jag har ju världens finaste lilla familj och därmed blir det mesta självklart. I love U all 🙂
Nu säger jag godnatt!
Det snackas stövlar..
..lite varstans där ute i bloggspace just nu. Mest rör det sig om svarta i läder och med klack.
Didrik har fått sina första gummistövlar i dag. Gröna med svarta hajar på. Storlek 20. Jättestora tyckte jag innan jag sett dem på. Han är sådär nöjd med dem, men ställer till sist upp på en missnöjd bild.

Även fleecefodrade regnkläder har inhandlats (efter många om och men för jag har dissat dem tidigare, men dagmamman gillar dem tydligen). Didrik fick ett från Lindex med Bamse på och Ossian fick ett från Kapp Ahl med piratskallar 🙂
Om det där helikopterrånet
Nu har de gripit en snubbe som de tror körde helikoptern.
Man blir förbannat illa berörd när man läser Aftonbladet att han har barn osv. I bland kan man väl känna lite som så.. att de kanske borde ligga lite lägre med sin utkabling av halvkänsliga uppgifter innan man vet att han är skyldig. Kolla på bilden här.. det står en barncykel utanför hans hus. Lika stor som Antons 😦
Jag är inte för censur (behöver jag påpeka det?) men det tar 30 sekunder att hitta både namn på och adress till den där killen. Det tycker jag inte känns fräscht.
Äntligen måndag – ett litet lufthål *kwack*
28 september 2009, 08:58
Filed under:
Allmänt,
Barnen,
bebis,
bloggande,
Familj,
Hälsa,
Jobb och plugg,
Kändisar,
kultur,
nyheter,
personligt
Faktiskt.
Kommer surfande och upptäcker i statistiken att Roman Polanskis gamla klavertramp tydligen var jätteintressant. Gäsp.
I dag får det bli jobb med upppsats här hemma. Jag ska beställa en bok också.
Alla är friska och i skola och hos dagmamma idag. Dee sover på altanen och ska lämnas vid kvart över elva som vanligt.
I morse var jag så fruktasvärt trött så jag satt i trappan och skrek fula ord innan jag lyckades släpa mig ner och få i mig lite äppeljuice och vaknade till. Anton är lika morgontrött som jag. Vi har ett speciellt samförstånd där, han och jag. Alla som studsar upp och hoppar in duschen och säger ‘go´morron’ för att i nästa andetag gnälla ‘men jag är liiika trött’. No way leverpastej. Anton å jag, vi döööör på morgonen 😉
Snart är det Mårten-gås också. Trevligt. Fram till dess får vi nöja oss med den här tidningsAnkan 😉
Hörs då 
Aktiviteter – aktiva ungar
Linda Skugge skriver på Aftonblajjan om varför hon driver på sina ungar med avseende på organiserade aktiviteter. Tycka vad man vill kan man göra om det och tänker inte gå in på detaljer men jag smålog lite åt det hon skriver om vad hennes tränare sa om hennes kropp då hon började träna; att hon var bara skelett och hud 😀 Det är ungefär så som jag alltid sett ut. Mina föräldrar tycker att man ska spela musik. Helst i någon orkester. Inte alls min grej kan tilläggas men mycket träning har det inte varit i mitt liv innan jag blev stor nog att styra mig själv.
Jag känner väl kanske inte att man måste pusha ungarna precis. Våra är rättså aktiva ändå och jag tror att de skulle klara sig gott utan extra träning nu när de är så små. Ingen har några problem med vikten åt endera hållet och deras hälsa är god. Så det är inte därför våra barn får hålla på med aktiviteter. Snarare handlar det om att bygga för framtiden både hälsomässigt och socialt. Dock tycker inte jag att det är något som är absolut nödvändigt. Men så länge de tycker att det är kul så tror jag inte att det är skadligt heller. Nu när Anton börjat skolan och har läxor så måste man tänka på att det också måste hinnas med också.
Linda skriver också om hur hennes tisdageftermiddagar ser ut. Ett späckat schema kan man säga. Tänkte redogöra för ungefär hur vårt kommer att se ut denna höst. Men jag känner att jag inte kan det riktigt ännu för vi vet inte hur det kommer att bli med hockeyn. Troligtvis blir det något varje dag. På torsdagar kommer det att krocka för då har vi simning hela eftermiddagen och kvällen (Didrik, Ozzy, Wilmer). Men det är det enda vi vet säkert ännu. Det kommer nog att bli hockey också varannan torsdag (Anton) för övrigt kommer Anton nog att ha en fast hockeydag i veckan och två träningar som hoppar mellan två olika dagar. Wilmer kommer nog att ha varje hockey söndagmorgon med tider växlande mellan åtta och halv tio. Sedan blir det innebandy vid två på söndagarna nu när fotbollen slutat för Wilmer. Sedan har ju Anton innebandy på fredagkvällar mellan halv sex och sju, men den kanske kommer att flytta sig på grund av att en hockeyträning troligtvis kommer att ligga på den tiden varannan vecka. Och så ska väl Ossian gå på skridskoskola såsmåningom.
Ja.. det blir en del och det är inte helt lätt att få ihop men det beror mer på att vi har många barn än att de har många aktiviteter. Men man vill väl ändå ge dem samma möjligheter trots att de har flera syskon?
Fast som sagt; inte är det en absolut nödvändighet trots att att aktiviterna bidrar med mycket.