Filed under: Allmänt, Böcker, Bilder, Bulldog, Familj, Fest och kalas, fransk bulldog, Hälsa, personligt
Jag minns det som igår. ”Kom ihåg var du hörde det först.. världen kommer aldrig att bli sig lik igen.” Det måste ha varit någon gång i början av mars 2020. Jag satt i bilen på väg för att köpa mjölk och jag kommer ihåg vem jag sade det till i luren.
Under ett par månader hade jag hört Anton (som just fyllt arton då) referera redan refererade nyheter från Kina och USA och guvetöverallt. Först framstod han som någon tokig spågubbe men på något smålurigt sätt gick det att skapa mening i det han sa.
I teven stod statsepidemiolog AT och talade om för oss hur vi skulle vara. ”Ingen fara”. I bland satt epidemiexperten BO där. Han tyckte tvärt om ”men strunt samma vad vi gör nu för det är redan för sent”. Jag trodde på BO då. Tänkte att det var så underligt att de tog så lugnt med åtgärder och restriktioner. Tycker fortfarande så. Men det var ju då.
Något slut finns det inte. Det fanns nog de som visste det redan då. Det är det där med hur en stat möter sitt folk. Det finns ju enstaka med angenäma huvudbonader som tänker att svenska staten använder olika medel för att kontrollera och styra oss här. Typ med vaccinering. Det tycker jag verkar lite knasigt och knappast troligt. Nä.. men just då i början av coronavirusets framfart då de var så lugna då de stod där i rutan. ”Ingen fara”. Vem vet.. kanske fanns en analys där. Vad skapar minst kaos? Att vi säger som det är eller att vi kör på ”ingen fara”?
”Alla vet att pest har ett sätt att återkomma i världen, men på något sätt har vi svårt att tro på sådant som kollapsar på våra huvuden från en blå himmel. Det har varit lika många plågor som krig i historien, men ändå alltid plågor och krig överraskar människor lika. ” ~ AC 1947
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Bulldog, Familj, Fest och kalas, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt, Tiil dig
Jag tycker inte om julen. De flesta som känner mig väl vet om det och de vet också att jag gillar att vara för mig själv för att självsamhet är exklusivt i mitt liv. Jag har många människor i min närhet som bryr sig om mig och vill att jag ska må bra. De lämnar mig också i fred då de vet att jag vill ha lugn och ro. Hämta energi. Tänker bara så att ingen slänger sig på luren då den läser här nu. Jag är upptagen med barnen och jultomten.
Nä, det jag tänker på främst är hur starkt kopplad julen är till glada och förväntansfulla barn. Det är fantastiskt då barnen är små. Jag minns drivor av klappar, julmatslagning och julgransklädning. Tindrande små ögon då julpapper flög åt alla håll medan golvet fylldes av nya plastleksaker och tråkiga kläder från mjuka paket.
Nu städar jag lite halvdant, dricker lite glögg medan jag hänger någon billig plastkula på min ”gran i kruka” som är en knapp meter hög. Mest för sakens skull. Jag drar på mig en trött tomteluva och delar ut ett par plikttrogna klappar. Ingen vill vara tomte längre men alla vill ha en. Ingen klapp har namnlapp så det blir jag eftersom jag har köpt alla paket och slagit in dem. Jag vet vem som ska ha viket paket. Så tomten är jag. Sedan klättrar alla upp till FIFA22. Mätta på julmat som mormor fixat.
Tänker på barnen som inte får någon mormorsjulmat. De som inte får något julpaket eller swishjulklapp. Kanske får de ett äckligt fyllo att ta hand om istället. Någon egoförälder som vill ha det lite mysigt på julafton och inte klarar av att hantera sig själv. Julen skapar problem. Som bara finns på julen för just då ska man ju ha det så trevligt.
Det jag egentligen tänkt skriva om är ensamhet. Det är många människor som är ensamma på julen. Det är människor som inte vill vara ensamma men som är det ändå. Hur mycket man än pratar om dem så finns ensamheten ändå där.
Julen skapar ensamhet. Det är liksom därför jag inte tycker om den. Det finns människor som är ganska ensamma och lite trivsamt självsamma året om. Det är inte förrän julen är i antågande som de blir ensamma på riktigt. Julen är en högtid då förväntan är att man ska vilja vara tillsammans med andra människor. I grupp. Vid en gran. Vid ett matbord. Vid en teveapparat. Vid en grötskål och så vidare. Det blir så uppenbart då man inte har en sådan grupp. Särskilt för andra människor som så gärna bjuder in en till sin. Och det är ju fint. Visst. En del av julspelet.
Kanske saknar man någon som funnits i ens liv och i ens hjärta och vill inte vara någon annan. Kanske vill man inte säga att man hellre är ensam då. Så man spelar med. I julspelet.
Det är julen i sig som gör det. Det går inte att göra något åt det. Vi kommer att fortsätta att fira jul. Det ska vi. Vad julen än gör med oss. Om den gör oss glad. Förväntansfull Melankolisk. Sentimental. Leden. Ensam. Whatever känsla den skapar. Vi fortsätter och det är bra. Vi säger så.
Det var allt.
Precis nu fast för tjugo år sedan låg du och sov i en plastlåda på neonatalavdelningen på Helsingborgs lasarett.
Du är född på eftermiddagen. Precis efter klockan fjorton. Jag ville så gärna se hur du såg ut så jag plockade bort filten som de lindat om dig. Någon tantmorska kom och rättade till den och jag lindade bort den.
Efter en stund var du kall. Snabbandad och syresatte dåligt. Då fick du åka ner till den andra avdelningen. Vi var kvar.
Vi åt pizza. Plötsligt fick den plats i magen. Du låg där nere i din låda med extra syre och vi var där uppe. Det var vitt ute. Vi sov.
På morgonen ville du ha mat. De ringde. Vi åkte dit. Jag med en bruten kota som jag inte visste om då men som jag vet nu att den fanns eftersom den är en knöl nu. .
Du hade fått en liten tomteluva där du låg i din låda. Som en stor tomtefar såg du ut bland de andra minibebisarna. Du åt. Jag var törstig.
Nästa dag åkte vi hem. Det var blött ute. Du var varm och andades normalt. Vi åkte hem. Livet med dig började då. Det bästa livet.
Grattis på dagen.
Säg var jag vart, tala om vem jag är
De säger att visheten kommer med åren
Men många har gått och jag tror att jag ser
Att ingen i världen kan ge mig nåt mer
Det kommer en tid när vi vänder oss om
Vänder och ler åt de misstag vi gjorde
Det kommer en dag när natten känns lång
Det stiger en sol där allt börjar om
(NS 1989)
Fina du.
Igår var det din dag. Jag hoppas att du hade en fin dag. Du såg glad ut. Dock ej på bild.
Nu är du fri att flyga dit du vill. Hoppas att du vill hänga kvar ett tag till ändå.
Stort grattis ännu en gång.
”Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vildaste havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt.” (DA 1917)
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, musik, personligt, poesi
Han sitter på en stol i vardagsrummet och tittar på teven. Och sedan ned i golvet. Han har på sig sina Fatboybrallor idag. Han funderar. Jag kan se det. Ni hade samma födelsedag. Den femte september. Han viskar knappt hörbart. ”Fett sad”.
”Hon vill vara med en unge med extra energi
Hon vill flyga in i tunneln och snurra i min bil
Hon vill höra när jag sjunger, hon gillar melodin”
I bilen lyssnar vi på musik. ”Ha det fint idag.. var rädd om dig”. Han går över skolgården med skoldatorn under armen. Byxorna hänger där bak. ”Fett sad”. Det är så det är. Liten och mjuk och världen är hård.
”Ey, jag ser det på din blick. Du vill vara störst, vara bäst i din klick”
Jag köper skor i storlek fyrtiofyra som nästan är för små. En ynnest att fortfarande få köpa dem. Åker hem. Tittar i golvet. ”Fett sad”.
”Det var ingen som varna mig
De här gatorna är knas, okej
Den här staden vill dra ned mig”
Jag känner inte dig men du är en mamma som jag. I natt förlorade du din nittonårige son. Helt i onödan. Mitt djupaste deltagande till dig.
”Det fucking knas, du tror det är nåt kul
Att vakna upp varje dag, tänka, ”När tar det slut?” Det finns inte något svar, det dära det upp till Gud”
Typ så.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, personligt, Resor och utflykter
Bara en enda gång till.
”Vi kan ju säga att jag är mellan noll och två år så får jag gå in gratis.. jag har ju lovat dom som jobbar där att jag ska komma dit imorgon..”
Didde och jag åker till Kolmården. De andra tre vill inte följa med. Trots banan. Jag tänker att det kanske är sista gången någon vill åka till Kolmården med mig någonsin mer och tar vara på stunden.
Han visar mig runt. Didde har varit där med skolan nyligen och vet allt om tigrar och elefanter. Han berättar att förr kunde man få rida på en elefant. Jag minns då jag var liten och stod och väntade utanför delfinariet att elefanten och hans ledsagare kom dit och visade upp sig. Sedan fick jag åka båt med delfinerna. Didde vill inte åka båt. Han vill åka i banan sedan.
Roligast är aporna. Det tycker Didde och jag och garvar åt dem då de springer runt och gapskriker åt varandra. Det är lite kallt ute för dem nu. En har en liten unge på ryggen. Jag känner igen mig själv fast det var länge sedan nu.
Jag fryser. Väntar och fryser. Dricker äcklig läsk som är en blandning av olika smaker från en konstig butik som säljer äcklig och konstig läsk. Bara en gång till. Sedan äter vi kebabtallrik. Jag har låtsaskött på min.
Jag sitter hos delfinerna. Väntar på sista åket. Och sista åket igen. Och igen. Tänker att det är sista åket till Kolmården. Tar vara på det. En sista runda till elefanter. Och tigrar. Och ”rihnos”som går hem till sitt stall. De går lugnt in själva. En och en. Alla djuren från savannen vet var de ska när det är dags att gå hem.
En sista gång . Didde kollar mot banan. Den är hög och byggd av trä. ”Kommer du ihåg när Wilmer fick näsblod där uppe och sjuksköterskan och kolmårdschefen kom.. och Wilmer fick en ny t-shirt för den andra var helt röd fast den egentligen var ljusblå?”
Vi går vidare genom parken. Nu stänger den för idag. Man måste alltid gå vidare. Från Kolmården. Från det som skaver. Från det man måste. Hem. Och så.
Filed under: Allmänt, musik, personligt, poesi, Resor och utflykter, Tiil dig
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’re starving or freezing or so very poor
No one laughs at God
When the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late
And their kid’s not back from the party yet
No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one’s laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they’re mistaken
No one laughs at God
When the cops knock on their door
And they say we got some bad news, sir
No one’s laughing at God
When there’s a famine or fire or flood
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
Ha ha
Ha ha
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughing at God in hospital
No one’s laughing at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very
poor
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’ve lost all they’ve got
And they don’t know what for
No one laughs at God on the day they realize
That the last sight they’ll ever see is a pair of hateful eyes
No one’s laughing at God when they’re saying their goodbyes
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
We’re all laughing with God
Jag vet att man inte ska gå offentligt då i affekt och särskilt inte mitt i natten. Jag gör det ändå nu för jag vet att det här kommer inte att bli skrivet om det inte skrivs precis just nu. Och det finns en viss poäng med att ta upp det ändå. Därmed.
Jag har fyra barn. Fyra söner tätt i ålder. Nu mellan 13 och 19 år. Bara för att klargöra.
Vi har haft mycket lagsport här genom åren. Säkert minst tio olika idrottsföreningar. Små och stora. Trevliga och mindre trevliga. Jag har själv haft nyckeluppgifter och barnens pappa har varit tränare i ett par lag i olika sporter. Det jag vill säga är att jag förstår att föreningsliv kräver engagemang från hemmet. Vi har alltid skött de uppgifter vi fått även om det inneburit semester från ordinarie jobb i vissa fall.
Det jag lärt under resan gång är att föreningar behöver vara rädda om sina medlemmar. Medlems- och föreningsavgifterna är mycket viktiga pengar. Därmed finns det en klar vinning i att vara lite smidig i kommunikationen med de människor man har att göra med. Vikten av vilka man stoppar in för att sköta sådan kommunikation bör inte underskattas. Det kan bli dyrt om det går fel ofta.
Och så nu då.
Ett av barnen är organiserad i en stor idrottsförening här i staden. Lagsport såklart.
I februari, just då de fått börja träna lite igen efter uppehåll på grund av pandemin, kom han hem och mådde jättedåligt. Han var grågrön i ansiktet och hade ont i ryggen. En stund senare kom ett meddelande från hans tränare som undrade hur det var med honom då han hade suttit stora delar av träningen och varit blek i ansiktet. Han mådde illa. Av smärta.
Hur om helst. Kanske behöver jag inte gå in på detaljer om resan fram till svaret på vad som var fel men det tog tid att få rätt diagnos. För det gick ju inte bort. Röntgen är dyrt tycker primärvården som därför testade på alla sätt att få någon annan att betala. Efter att till sist kommit rätt i vården och ha blivit genomlyst av alla typer av röntgenmaskiner så stod det klart att han hade en fraktur i ryggen. Det hade då tagit nästan tre månader från det att han kom hem blek från träningen.
Han blev ordinerad stillhet över sommaren då man ansåg att han skulle ”börja om”. Han hade gått omkring med den trasiga kotan och försökt delta i idrotten i skolan för att få betyg från nian och så vidare. Med en trasig kota ska man vara stilla tills det läkt och sedan rehabiliteras. Och det gör ont har jag hört. Nu i höst har han fått komma till en fysioterapeut för att sakta komma igång igen. Han själv tänker nog att han snart ska vara igång igen. Vi får se.
Nu i helgen är det någon cup som idrottsföreningen anordnar. Där ska lag som inte deltar utföra arbetsuppgifter. Allt gott så långt. Ingen invändning mot det generellt men ungen är kallad till typ sju timmars arbete under helgen. Han. Vill. Inte. Hemskt ledsen men jag kommer inte heller att stå där i sju timmar. Sorry. Inte som det ser ut just nu. Glöm din dröm för att tala klarspråk.
Denna unge man har inte deltagit i någon typ av träning i föreningen sedan februari. Han har inte ens träffat sitt lag. Han tycker att det är väldigt tråkigt att inte kunna träna och är mest moloken då vi pratar om den där sporten. En viss bitterhet har krupit sig på. Så ledsamt.
Anledningen till min sömnlöshet nu är att jag är typ förbannad och hjärtat slår i tvåhundratjugo. Det slår tyvärr inte för någon plastboll och det beror på det som kommer i nedan text.
Jag tycker att det är rimligt att man förstår då det är dags att lägga ner tjatet. Om man inte får svar på en gång så finns det ofta en anledning till det. Om man sedan fortsätter att tjata för att man inte förstår att det är något lurt på gång utan fortsätter att gå på på ett sätt som påminner om ett engångsligg som uppenbart missförstått spelreglerna så kan det bara sluta.. inte så bra. Känner man inte att det är dags att lägga av då man får ett klart och tydligt svar heller utan återkommer med irrelevanta argument och ifrågasättanden så han man tänt en brasa här. Jag. Skiter. Högaktningsfullt. I. Att det inte finns någon annan att lägga in på ”vårt” pass. Och ja, jag har återkopplat till tränaren om hur det ligger till med skadan. Vi har haft en bra dialog kring detta hela tiden. Det har ingen annan människa med att göra.
Nu kostar detta en natts sömn för mig. Jag tycker att det känns orättvist bara. Vi har alltid haft ett engagemang i kiosk, sekretariat, utvisningsbås, skärande av ostskivor till kvällsmackor och som chaufför i diverse sammanhang. Just nu går det inte. Blir vansinnig då det inte går att nå fram. Låt mig bara vara ifred!
Hjärndött, sa Bill. Möjligtvis, sa Bull.
Visst är det fantastiskt att det är frivilligt!
Att jag får möjlighet att göra ett val som jag tänker är rätt och känna att det är mitt eget ansvar.
Att få möjlighet att välja solidaritet med gamla och sköra som inte kan ta vaccin och riskerar att bli väldigt sjuka om de smittas av Coronavirus.
Att få välja att bidra till att vaccinationsgraden blir så pass hög att det blir svårt för viruset att få fäste.
Att få bidra till att de som jobbar med intensivvård och annan sjukvård kanske så småningom kan få slippa se människor lida i onödan och kan lägga resurser på annat än Corona.
Fint också att kunna välja själv om jag vill minska risken att bli sjuk på ett sätt så att det tar oceaner av tid att bli frisk. Om ens någonsin. Jag vill ju jobba. Jag vill att min skalle ska fortsätta vara skarp.
Alla har vi våra incitament varpå vi gör våra klokaste val. Mina är dessa. Jag är salig i min tro.
Jag är tacksam. Och jag älskar att jag får välja själv!
Bilden är dagsfärsk. Barnen har varit i Norrköping under helgen men kom hem ikväll. Jag har köpt en glassmaskin så nu är det verkstad i köket.
Didde såg ljuset vid femsnåret på morgonen den femte september 2008 efter en snabb förlossning. Två timmar från första känningen typ. Natten till idag vaknade jag vid tre och låg och funderade till just efter fem. Gick tillbaka tretton år här i bloggen och kollade på bilder. Tiden går verkligen. Numera är han i allra högsta grad trådlös..
Stort grattis Shady P!
Filed under: Allmänt, Bulldog, Familj, frallorna, fransk bulldog, hundarna, personligt
Filed under: Allmänt, Bilder, Bulldog, Familj, frallorna, fransk bulldog, Hälsa, hundarna, Husdjur, personligt
Då är man ledsen. Walter är det just nu. Och jag.
Han vill inte gå alls och det verkar som att han har ont i tassarna. Jag har klämt på ryggen och knäna och överallt men han reagerar bara när jag tar på tassarna. Om det inte är bättre inom mycket kort så blir det veterinären.
Den som läser som har husdjur förstår precis. Så enkelt.
Lottas Dagbok 