Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, bloggande, Familj, Hälsa, Hus och hem, musik, personligt, sport, TV
Idag börjar jag mitt inlägg med att konstatera att jag, för det mesta, inte kan skriva det jag skulle vilja skriva. Jag skriver, raderar och skriver och raderar och skriver. Sedan frågar jag mig själv varför jag håller på. Varför jag inte bara skriver här på riktigt. Varför jag inte bara skriver ALLT här. Eller varför jag överhuvudtaget håller på och skriver den här bloggen. Från början var det här en personlig blogg. Det är det fortfarande. Men inte alls på samma sätt som tidigare. Och nu känner jag att det rycker lite i höger lillfinger igen, upp mot den halvlånga pilen på den lite större knappen på vänster sida av tangentbordet 😉
Nog om det.
Det blev pizza i fredags som jag önskade mig 🙂 Dock inget vin, men det var nog lika bra med tanke på hur otrevlig jag känt mig ett par dagar. Men nu mår jag bra. Antons innebandyträning var tydligen inställd. Det känns som att det var riktigt länge sedan vi var där nu. Idolfinal blev det också. Angående denna konstaterar jag bara att Idolhistoriens pinsammaste ögonblick fick en konkurrent då vinnarlåten skulle framföras i slutet av programmet (och det hade inte med framförandet att göra alls).
Wilmer är sjuk idag. Han är här hemma med mig. Han insjuknade på lördagskvällen då vi var iväg och åkte skridskor. Han gnällde lite över att han hade ont i halsen på lördagsmorgonen men han och Anton var ändå iväg på isbandy. Isbandyn tycker de verkligen är jättekul. Till och med roligare än hockeyn.
På lördageftermiddagen blev bilen tvättad medan jag kämpade med att få det här hemmet att se lite bättre ut. Det hjälpte inte utan ser fortfande åt som ett läger.
På söndagmorgonen var det dags för hockeyträning igen. Wilmer var ju sjuk men tränaruppdraget ska ju ändå skötas. Och det obligatoriska kioskuppdraget. Nu har vi skött vårt kioskuppdrag dubbelt denna termin. Jag kioskade mellan åtta och fjorton.
Och nu dags för gnäll.
Jag är så trött nu. Inte sådär normaltrött som man kan vara ibland, utan trött på det viset som man är ett par dagar efter stt man fått barn typ. Så som man kan vara en måndag när man varit ute och festat torsdag, fredag, lördag. Till fem. Jag kan somna var som helst. Kan bero på att jag har så mycket att jobb just nu. Och att jag känner att jag inte kommer att hinna klart det jag ska. Men jag är så trött på den jävla ursäkten att ‘jag har så mycket jobb bla, bla, bla’. För den är bara relevant och intressant om man har ett VIKTIGT jobb. Inte en sådan sysselättning som jag har. Men jag kämpar på med det jag har att göra ändå. Nu måste uppsatsen vila ett par dagar för slutcaset kommer att ta all den tid jag får över mellan hämtningar, skjutsningar, sjuka barn och jakten på någon som kan vårda dem när mina åtta armar inte räcker till.
I övrigt vill jag dementera. Det mesta.
Pöss.
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’re starving or freezing or so very poor
No one laughs at God
When the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late
And their kid’s not back from the party yet
No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one’s laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they’re mistaken
No one laughs at God
When the cops knock on their door
And they say we got some bad news, sir
No one’s laughing at God
When there’s a famine or fire or flood
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
Ha ha
Ha ha
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’ve lost all they’ve got
And they don’t know what for
No one laughs at God on the day they realize
That the last sight they’ll ever see is a pair of hateful eyes
No one’s laughing at God when they’re saying their goodbyes
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughing at God in hospital
No one’s laughing at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very
poor
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
We’re all laughing with God
Filed under: Allmänt, Böcker, Familj, Jobb och plugg, Kändisar, kultur, musik, personligt, Resor och utflykter
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig En storm på väg i natt, rannsaka och bekänn. Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen. Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval. Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral. Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med En elegi för alla sorger den där hösten handla om För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement Två ögonpar i tomhet från september till advent För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt" En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än För en tid som bara går och aldrig kommer igen Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Anna Ternheim sjunger i TV:n. Jag får mig en skopa sentimentalitet. Tänk om.
Högmod
Sedan dyker Alex Schulman upp i rutan med en bubblande gryta frän ironi. Jag vaknar.
Lottas Dagbok 