Lottas Dagbok

Förlåt mig för denna evighets-cliffhanger men igår somnade jag vid skärmen så jag blev tvungen att dela av en gång till. I natt har jag i alla fall sovit så nu känner jag mig lite piggare. Varje gång jag fött har jag haft så svårt att sova de första nätterna..

IVA ja.. När vi kom upp på IVA så räknade de andetag igen och de kopplade upp honom till en skärm som registrerade `allt´. Han var forfarande snabbandad men syresatte bra. Han bara sov (men det är ju normalt). De tog alla tänkbara prover på honom och satt en en nål på hans lilla hand. Fredrik kom och vi satt där och väntade. Läget verkade stabilt och jag könde mig lugnare. Efter ett tag bestämde vi att det var dags att gå och äta lite. Fredrik och jag skulle gå till sjukhusets restaurang (eftesom jag var utskriven från allt så fanns det ingen mat till mig). Precis innan vi skulle gå så kom doktor Karin tillbaka och gjorde en undersökning igen. Nu hörde hon blåsljudet tydligare. Faan.. Hon föreslog att överläkaren skulle komma och lyssna. JAg försökte få någon typ av besked, vilket jag ju förstod att ed inte kunde ge i det specifika fallet, men jag ville höra klarspråk. När jag inte fick det så förstod jag att risken inte var jätteliten att det kunde vara något allvarligt fel. Vilken pellejöns som helst kan väl räkna ut med skinkorna att snabb andning tillsammans med blåsljud inte är så himla bra. Doktor Karin pratade om ultraljud på hjärtat och lungröntken. De jagade i alla fall ner oss till restaurangen.

Fredrik beställde en paj och jag tog en räkmacka. Fredrik åt paj och räkmacka. Jag åt några räkor. Vi detta laget var jag helt säker på att han skulle dö. Man blir ju lite knäpp när man just har fött också. Fredrik tänkte positivt som vanlig och jag försökte också göra det. Men jag är ju realist. Bryta ihop brukar jag inte göra men nu kändes det ju inte så bra.. minst sagt.. Jag tänkte att `nu kommer straffet för att jag går omkring i övermod och tror att jag ska klara allt i en handvändning´ och att `inget sådant händer mig´…

När vi åter kom upp på avd 15 var överläkaren där för att lyssna på hjärtat. Just då kom en prematur liten flicka in i kuvös efter ett snitt (tror jag, för pappan var med i scrubs och jag såg mamman i rullstol senare) och hon bara skrek så överläkaren kunde inte höra hjärtat alls knappt. Vi fick veta att lungorna var rönktade och att mean sett tecken på en pulmoniell adaptionsstörning (eller vad det heter) vilket köndes som en bra diagnos. Nu kunde man anta att andningsproblemen och blåsljudet inte hörde ihop. Skönt.. Hjärtat hade sett bra ut på lungröntkenbilderna också. Nu kändes det bättre. Vi fick ett samvårdsrum och man bestämde att den lille bebisen skulle få flytta in lite senare om det fortsatte att fungera bra under eftermiddagen. Han fick antibiotika i sin nål på handen för att säkerställa att en eventuell infektion inte skulle få fäste… Nu kändes det mycket bättre även om inget egentligen hade förändrats. 

Jag flyttade in i rummet och Fredrik hängde med. Fick veta att mitt bokpaket som jag väntat på låg i brevlådan där hemma och att min liggkorg till vagnen hade kommit och låg och väntade i morsans och farsans garage. Nu kändes de ju faktiskt (igen) som att jag faktiskt skulle ha en bebis med mig hem. Efter ett tag flyttade även bebisen in tillsammans med sin maskin.

Fredrik åkte hem på kvällen efter att vi fyllt `min´ hylla i sjukhusets kylskåp med käk (för på denna avdelning sköter man sin egen mat). Jag tillbringade en halvt sömnlös natt i rum 15 på avdelning 15 tillsammans med sköterskorna som kom vaje timme för att ta prover, ge antibiotika och räkna andetag. Bebisen verkade må bra och vill äta mst hela tiden. En sköterska tyckte att jag skulle ge honom ersättning (??) för att jag skulle få sova. Som tur var hade jag en tv på rummet. Ironiskt nog visade den bara skit denna natt. Tack Gud för Hänt i veckan!

Morgonen efter fick vi beskedet att vi kunde åka hem för att komma tillbaka för ett återbesök nästa dag. Jag packade ihop mina prylar och familjen kom och hämtade mig.

Väl hemma hade Fredrik vikt all tvätt (som legat ren i vardagsrummet i flera månader). Nu låg den vikt i hela vardagsrummet med tre ungar springande runt i den. Jag insåg snabbt att det var bäst att ta tjuren vid hornen direkt och lägga in den. Detta innebar även att jag fick göra en rejäl rensning av barnens garderober och byråer. Jag fick ihop tre stora IKEA-kassar med för små kläder och fyllde på med lagom stora istället. Skönt! Nu kunde vi ta det lugnt trodde vi.. tills jag upptäckte att luckan till hamsterburen var öppen och hamstern inte var i sin bur..

FORTSÄTTNING FÖLJER (sorry, nästa gång kommer mer bilder -lovar!) …