För ett par dagar sedan skrev jag detta inlägg. Tvärr fick jag konstatera att denna morgon är en morgon av död. Som om inte detta vore nog.
Den lille hamstern Ludvig-Lurvas som vi haft med oss sedan i april 2008 har nu slutat sina dagar i sin bur på golvet brevid kylskåpet. Hans liv blev över två och ett halvt år långt vilket är ansenligt för en liten hamster. Han hade nästan ingen päls kvar av det långa svall han hade för ett par år sedan.
Jag har städat ur buren och lagt honom i kistan i frysen i väntan på transport till den sista vilan. Buren har jag ställt tillbaka brevid kylskåpet för att kunna ta emot alla frågor som kommer att dyka upp när familjen samlas i eftermiddag.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan april 2008.
Vila i frid Ludvig-Lurvas. Ha det fint i tassamarkerna!
Barnen med kissen som skulle dö. En lång historia.
I morse var jag helt säker på att denne lille figur som levt ett långt och fint hamsterliv, mycket längre än ett hamsterliv brukar vara, hade bestämt sig för att lämna in. Eller egentligen var jag övertygad redan igår men bestämde mig för att ta hand om honom idag. Anledningen var att han inte druckit eller ätit sedan ett par dagar. Man brukar inte se honom så ofta nu för tiden. Han sover mest, men man brukar kunna se att han druckit och ätit.
När jag kom hem efter att ha lämnat ungarna förberedde jag en lite burk med vadd som jag tänkte lägga honom i för att begrava honom på gravplatsen 😉 bakom den stora stenen i mina föräldrars trädgård där många små djur har funnit sin sista vila.
Men han levde. Han ligger och sover i sin bur. Något bisarr upplevelse måste jag säga. Jag var så säker på att han inte skulle göra det. Men. Vi får väl se. Han är verkligen jättegammal och har ingen päls kvar alls..
För övrigt.. är jag väldigt förkyld. Usch.
..HÄR.
Mejla för lösen om du vill läsa (om du inte redan har lösenordet).
Filed under: Allmänt, Böcker, Bilder, Familj, Husdjur, personligt, Resor och utflykter
.. eller Rikard. Jag är inte riktigt säker på vem av dem det är som har lämnat jordelivet. Eller vad den som lämnat jordelivet egentligen heter. Rättare sagt.
Vi är i Kränge. Familjen som bor här i huset är i Tunisien. De har varit borta en vecka och deras hus har haft annan vakt. Nu var det vår tur att ta över stafettpinnen. Vi ska hänga här och bada lite i poolen och sköta alla familjens husdjur (utom hunden som också är bortrest).
När vi kom hit var det bara en av Dennis och Rikard som var ute och sjöng. Jag serverade dem lite gurka och tänkte att den andre skulle komma ut efter en liten stund. Det gjorde den inte. Jag försökte kolla in i de två husen som de har i buren. Först såg jag inget och tänkte att den kanske hade rymt. Sedan såg jag att den andre låg där inne i ett av husen en konstig ställning. Ett bakben ryckte lite. Jag väntade en liten stund innan jag lyfte på huset. Då fattade jag att någon var väldigt fel med den där Dennis (eller Rikard).
Jag försökte ‘mata’ den med vattenflaskan och klappade den lite men den var inte intresserad av att dricka. Inte av att äta heller för all del trots att jag serverade både gurka och pellets i liggande ställning. Jag puttade lite på den och den fladdrade lite med benen. Förstod att den var påväg att dö för den var liksom.. ja.. jag vet inte.. den andades väldigt ytligt och sällan.
Jag tänkte att det inte var mycket jag kunde göra för den annat än att lägga den på den torra sidan av buren. Så det gjorde jag. Den låg fortfarande kvar i samma konstiga ställning. Dock var ögat klart och fint och pälsen var blank så den hade nog inte varit sjuk någon längre tid. Jag kollade till den emellanåt och klappade den på sidan. Den verkade inte vara stressad eller direkt lida eller så. Mer som att den sakta höll på att somna in.
Vilket den också gjorde.
Efter att vi varit ute på en liten promenad i området kunde googledoktor Lotta dödförklara det lilla marsvinet kl. 17.26 för att sedan transportera honom till frysen för väntan på den sista vilan. Jag vände på den lilla musen innan jag plastade in den i plastpåsar från Willys och Ö&B, för att försöka utröna vad som kan ha gått fel. Pälsen på sidan som legat nedåt var fin så den har nog inte legat så länge på den sidan. Diagnos okänd alltså.
Mycket ledsamt. Värst är det nog för Rikard (eller Dennis) som är ensam i buren nu. Så länge Dennis (eller Rikard) var kvar så sprang den omkring och sjöng oroligt. När jag avlägsnade liket blev den tyst och har så varit sedan dess.
Marsvinshimlen kan säkert vara ett härligt ställe för Dennis (eller Rikard).
Filed under: Allmänt, Barnen, bloggande, Familj, Fest och kalas, Hälsa, Husdjur, Jobb och plugg, Mat, personligt, sport
Till höger; en bild med liv. Anton och Wilmer på hangaren igår.
Jag kliver ut ut malpåsen och viftar bort lite damm. Har inte fattat några avgörande beslut om vad som ska hända med bloggen men om någon hoppas på att den ska läggas ned måste jag tyvärr göra denne beviken 🙂
Helgen har varit bra. I lördags hade jag tenta i vetenskaplig metod. Det hette i alla fall så. Jag tycker egentligen att det borde hetat att det var tenta i ‘just den vetenskapliga metod som de tre böckerna i kurslitteraturen behandlar och de åsikter om vetenskaplig metod som författarna till dessa tre böckerna har’. Man var tvungen att sätta referenser i tentan med bok och sida. Jag tycker lite synd om dem som inte har någon erfarenhet av vetenskaplig metod sedan tidigare. De kanske tror att det som står i vår kurslitteratur är det som är vetenskaplig metod. Men så är det ju inte riktigt med vetenskaplig metod. Gu´bevars..
Anton som varit hemma från skolan med magknip under fredagen och varit hos mormor under tiden åkte med mig hem på lördagseftermiddagen (jag satt i deras hus och skrev tentan). Då jag kom hem hade Wilmer en kompis hemma och Ossian var på väg på sitt livs första riktiga barnkalas.
Detta kalas var verkligen något han sett fram emot under en längre tid och vid detta tillfälle just innan han skulle ‘gå’ slog 
det över fullständigt för honom. Han hade bestämt sig för att cykla till kalaset som gick av stapeln i radhuslängan brevid, och det gick väl bra. Han hade varit och köpt en stor dunk med såpbubblor som han skulle ge bort som present och just när han skulle gå så visade det sig att han trodde att hälften av såpbubblorna var till honom och att de skulle blåsa bubblor på kalaset. När han insåg att det inte var på det viset så blev det lite liv (och skrik!!). Men det gick bra sedan. Slutet gott allting gott.
På lördagskvällen var familjen bortbjudna på grill-å-vin 🙂 Så trevligt minsann. Vi var hos familjen med kommunens roligaste katt. Under de senaste veckorna har katten rymt tre gånger. Tre gånger har det ringt från olika ställen i stan, en gång från en godisaffär i centrum, en gång från sjukhuset och en gång från resecentrum (klockan elva på kvällen då vi var där i lördags ringde en kille som satt och väntade på bussen med katten i knät, så det var bara att åka och hämta den :mrgreen:). Familjen bor en bra bit ut på landet så det är förvånade att kissen kan ta sig så snabbt in till stan. I alla fall. Barnen, inklusive Didrik, sprang uppe till klockan.. sent. Alla somnade till sist hemma vid halv två på natten. Ossian hade iofs slumrat till i en säng hemma hos värdparet. Nästa morgon sov vi till kvart i tio.
Söndagen erbjöd en tur till Hangaren med Anton och kompsar. Mycket kul. På slutet kom även Wilmer och åkte lite rullisar efter att ha tillbringat eftermiddagen hos en kompis. Ossian var med och tittade på och Didrik passade på att sova ut hemma hos morfar under tiden. Hangaråkningen slutade lite snöpligt för Anton som inte riktigt vågade ge sig iväg nedför den största rampen. Han grät och var besviken efter att ha stått där vid krönet och kämpat i en timme. Han kommer snart att få en ny chans.
På söndagen hade vi bilhaveri också. Jag skulle kunna göra en lista på alla fel som är på den bi
len nu alltså. Men som tur är så var det en duktig man i sällskapet på hangaren som genast förstod att det var en liten slang som lossnat och kunde tejpa dit den igen. Och vi kände tusenlappen landa tillbaka i portmonän igen (om än så bara för ett par veckor) 😉 Det känns inte ens som att jag pallar lyfta varenda fel som det är på den skrotbilen här på bloggen. På kvällen lagade vi tacos hemma hos mamma och pappa. Det var i alla fall trevligt.
Idag ska jag ta Anton till tandläkaren. Sedan blir det lunch i form av en repris på gårdagens tacodinner 🙂
Återkommer.
Mystiskt kryp på besök på vårt dass igår. Eller besök förresten, den kanske bodde där. Det var en Klokrypare, och de ser ut på detta viset (bilden visar ej naturlig storlek 😉 ):
Skit var det ja. Nu har de förbaskade skosnörena bajsat också. Det stinker på övervåningen. En hel vecka till kommer det att lukta muslik för jag kommer inte att stoppa in näven till dem. Över min döa kropp 
I miss U darling! 😉
Filed under: Allmänt, äckligt, Barnen, bloggande, debatt, Familj, Hälsa, Hus och hem, Husdjur, personligt
Det var länge sedan barnen lekte i sandlådan på vår bakgård. Numera är det mest katter som huserar där. De har den goda smaken att gräva ner sin avföring där. För att citera insändaren ‘Djurälsare’ (Corren, 18/8 2009) som går i katternas försvar mot någon ‘Katthatare’ som tydligen skrivit in till Corren någon dag tidigare; ”Ni verkar väldigt obegåvade när ni påstår att katter ställer till oreda (…) en katt är världens renaste djur och gräver alltid ner sin avföring.” Vilken tur! Det är ju inte ett dugg äckligt att barnen kommer hem med kattskit på kläderna då de varit ute och lekt. Konstigt att inga människobarn använder sandlådan längre.
Jag kommer inte att skriva något brandtal som jag gjorde om ciggrök för ett par år sedan (och så lite till här). Jag bara konstaterar faktum. I vårt område bor det barn i säkert 70-80% av radhusen. Om jag hade katt här så skulle jag inte kunna kolla mina grannar i ögonen om jag släppte ut den att bajsa i sandlådan. Men det är ju bara jag. Jag vet att katten är ett naturligt inslag i vissa kontexter (helt ok för mig för jag har ingenting emot katter egentligen). I detta område företrädesvis inomhus. Det är min åsikt.
Fast det gjorde det för ganska exakt ett år sedan också. Då överlevde jag.
Det här gör mig faktiskt riktigt upprörd.
Kanske är det dags att införa någon typ av ‘hundkörkort’. Visst.. det låter löjligt kanske men uppenbarligen har det uppstått ett behov av reglering. Även om denna händelse inte säger något om hundarna utan snarare om deras ‘förare’ så måste jag erkänna att jag är lite rädd (eller vad man ska säga) för de hundraser det rör sig om. Kanske inte så mycket för själva rasen som den typ av personer den ofta attraherar. Jag är medveten om att jag vädrar min okunnighet nu men amstaff är väl någon typ av ‘kamphund’ eller?
Jag är uppväxt med hund i familjen och gillar hundar. Jag skulle kunna tänka mig ha en (men har inte tid och ork med allt vad det innebär just nu). Så det handlar inte alls om det…
Nu är fyra av oss avlusade. Övriga har inte så mycket hår.
Jag bjuder på hemplåtat som vanligt. Lite beskuret denna gång. Den här bodde i hårborsten:
Sabadill, sabadill!
..på alla fem nek-seminarierna som jag jobbade rumpan av mig med förra veckan och helgen..
Nu ska jag gå och lusa av mig 🙂
Anton, min Anton…
Igår kom han hem från skolan och såg ut så här:
..och medan ni, kära vänner, funderar på vilken färg dessa skor hade från början (och kanske hur lång tid det tog att duscha bort tre kilo sand som satt fastklibbade i hans kläder INNAN man kunde lägga dem i tvättmaskinen), så kan jag berätta att idag blev han hemringd från skolan med kalufsen full av 
Jiiihaaaa! Jag har ju tyckt att det har kliat så i MITT huvud den senaste veckan och har till och med nämnt det här under. Så jag kan ju varna för att snacka om för då har man plötsligt hela skallen full av pippor.. I samband med bvc-besöket idag (7300 gram nu!) så var jag på apoteket och handlade avlusning till de flesta av oss (..och jag vet att man inte ska göra det om det inte är löss i huvudet och det ska jag inte heller…) för jag räknar med att det kan finnaspå fler. Fortsättning följer (förhoppningsvis inte).
Lottas Dagbok 
