Jag har filat ett par veckor på ett inlägg om vänskap. Såklart finns en anledning till det. Kanske kommer det eller så kommer det inte. Walter och Signe får illustrera så länge.
På bilden: Walter på resa till Varberg i augusti 2018.
Jag tycker att han ser lite ledsen ut på fotot. Kanske har han ett sjätte sinne. Han tycker om sin mamma och vill att hon ska vara glad.
Han kanske förstår mer än vad man tror. Hur ska man veta vad som rör sig i huvudet på en liten hund? Gissa är det man kan.
Då vinden blåser och kall snö ligger vit fryser jag hela vägen in. På egna ben finns få saker som värmer. Tillit är en chimär. Mjukt på utsidan gömmer hårt inuti. Tiden är en fiende och livet är en dans på tistlar. En terrorbalansgång.
Jag vaknar på natten med en varm rotborste i ansiktet. Den är mjuk och sträv på samma gång. En kall nos mitt på som är lite blöt. Då är det ändå värt.
Det är värt.
Det är nyårsafton 2018.
Det fanns en tid då den här bloggen levererade en genomtänkt sammanställning av det gångna året vid nyår. Det kommer inte att hända nu. Jag nöjer mig med att fundera på hur livet såg ut för ett år sedan men orkar inte fundera på vad som som gått framåt och vad som gått bakåt. Pelargonen somnade och vaknade inte upp. Rosorna hänger torra i taket nu men det finns liv där. De hemliga rosorna som var det största mysteriet 2017 är nu löst till det allra bästa.
Ler och blundar för alla utsagor som finns att läsa i dessa dagar; ”nästa åååår ska bli miiitt åååår” och ”nuuu ska saker förändras i mitt liiiiv”. Jag tror faktiskt att jag spyr lite i min mun.
Det har varit ett ok år. Överlag mer angenämt än förra skulle jag tro.
På återseende år 2019.
Gott nytt eller så.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Husdjur, personligt, Resor och utflykter
På bilden syns Walter. Det är min hund. Min alldeles egna fyrbente vän. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han är född den tredje april och flyttade hem till oss den andre juni. Barnen älskar honom. Jag älskar honom. Han gör succé där han går fram.
På bilden: Valpen.Så tänkte säkert min katt Laban Persson då han drog ut genom en öppen dörr natten mot den tjugonde juli. Nu är han försvunnen.
Barnen är så ledsna.
Vi letar utan framgång sedan fyra dygn. Vi har vandrat i skogen, lockat, rasslat med matpåsen, hämtat kattfällor på djurhemmet, grävt gångar under stängsel och ställt ut vattenskålar, haft en id-hund som spårat. Nu känns det som att vi gjort allt vi kan. Det sägs att man inte ska ge upp. Men.
Jag har haft mycket motgång på senare tid. Det här behövdes inte.
På bilden: Laban snart sju år.
Lottas Dagbok 