Därav frånvaro.
Den här dagen startade med törst och en halv liter apelsinjuice (ja.. minst en halvliter). Nu lider jag av de sista faserna av frätdöden eftersom jag inte har några piller mot magsyra hemma. De ligger och guppar runt i en väska i Norrköping för tillfället. Eller den enda av dem som inte är uppäten rättare sagt.
I går hade jag lite klassförälderuppdrag. Det är lite stök som måste redas ut. Det tog vissa delar av dagen i anspråk.
I morgon ska vi bvi till Kungsbacka på barndop. Jag och barnen ska åka med mina föräldrar. Det är lilla Ester som ska döpas. Anton ska få hälla upp vattnet i dopfunten. Han är ju ganska rutinerad ‘dopfuntare’ vi det här laget. Eller kanske man ska säga att han är ‘dopfuntad’? I alla fall blir det..hmm.. tredje gången han gör det. I går var vi i alla fall och handlade lite presenter till ‘dopisen’ (eller kanske ‘döpisen?’).
Simmade gjorde vi också igår. Med tre av fyra barn. Det var jag som badade med dem och Wilmer fick ett dubbelt pass så det blev fyra pass för mig igår. Jag konstetrade att lösnaglar och simskola inte är någon god kombination. På något sätt alls.
Ja, ja.. nu har jag ursäktat mig 
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Familj, Hälsa, Mat, personligt, skolan, sport
Och jag är så glad. Även om vi fick börja med att lyssna på skolsyster tjata om hur många sockerbitar det är i O´boy och yoghurt i ungefär trekvart innan de viktiga grejerna kom.
Antons klass ska delas i två delar till hösten. Så ser organisationen ut. Inget att göra åt sägs det. Varje halva ska gå tillsammans med de delar av 2-3:orna som blir av med sina treor.
Här är Anton och hans bästaste-i-hela-världen-kompis Alle…
För övrigt kommer jag inte att kommentera den där ishockeymatchen som var i går kväll
Och ingen mer spya har kommit från Didrik.
Så det så.
..mellan Rögle och Leksand var det en Leksandspelare som blev mycket allvarligt skadad. Nr 7, Niemi. Usch.. nu säger de att skadorna är livshotande.
Jag måste erkänna att min spotana känsla var att det var allvarliga skador för det såg så otäckt ut. I och för sig rörde han sig en liten stund efter själv olyckan men det betyder ju egentligen inte så mycket med tanke på vad som kan hända med hjärnan inom en liten tid efter ett sådant kraftigt ‘slag’. De sa att han blivit medvetslös i ambulansen på väg till sjukhuset. Sedan blev det tyst. Och när det inte kommit några besked så har jag nog tänkt att ‘inga nyheter är dåliga nyheter’. Det brukar vara så i sådana sammanhang.
Nu sa de det på tv4-nyheterna också..
Hoppas det går bra för honom. Det hade varit onödigt att någon skulle fått sätta livet till för en hockeymatch.
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Hälsa, konsument, Mat, smakligan, test
Foto: semper.se
Lilleman har nu prövat Semper Fruktdryck (äpple, aprikos, apelsin). Han tyckte det var lite surt tror jag. Det såg ut så i alla fall. Jag vet inte hur nödvändigt det är med sådan här dryck egentligen. Vatten är ju säkert bättre men han är inte så förtjust i det heller. Tutte regerar fortfarande. Betyget på drycken blir:
Läs mer om smakligan här!
Ok.. veckans reflektion får bli teknik/elektronik. Jag har just uppdaterat mig då min slitvarg (som inte ställde upp på bild idag) har lämnat in. Har just fått igång den nya och ägnar mig nu åt att störa mig på allt som är annorlunda mot den gamla.. eller en optimist skulle säga att jag utforskar de nya möjligheterna Nu vet jag i alla fall hur man tankar in en bild från mobiltelefonen och krymper den till lämplig storlek (utan photoshop som jag hade i den gamla).
Nu har jag mått dåligt i två dagar för att jag varit utan dator. Tänk vad man är beroende av att tekniken funkar..
I går var vi hos tandläkaren Wilmer och jag. Som tur var så var det Wilmer som var föremålet för undersökning. Ja.. mest för att hans eventuella hål skulle vara billigare än mina 😉 Men även för att risken för att han över huvud taget skulle ha några är minimal.
När vi satt i bilen på väg till tandis satt han och fantiserade kring hur besöket skulle bli. Han snackade om hur det skulle bli när ‘tandläkaren borrade sönder hans tänder’ och ‘tänk om tandläkaren borrar honom i läppen’. Det skulle komma att visa sig att röntgenundersökningen skulle ‘räcka’ för Wilmers del.
Så här så han ut innan:
När tandis började krångla med röntgengrejerna såg inte Wilmer lika nöjd ut längre.
Jag tror inte att jag skrivit något om det här (ännu) men Wilmer är född med kort tungband. Inte bara kort utan jättekort. Det tog två år att få sjukvården att förstå att det måste opereras. Under dessa två år så kämpade jag med en bebis som inte riktigt fick tag i bröstet för att sedan ha en större bebis som inte kunde få ut saker ur munnen utan att kräkas. Mycket jobbigt var det. Följderna som vi dras med är att han är otroligt kräsen med avseende på mat (för ett par år sedan var lyckan gjord då vi fick honom att slicka på utsidan på en tomat) och därmed även lidit av kronisk förtoppning på grund av hans märkliga kosthållning (misstänker jag). När han väl opererades då han var nästan två år så höll han på att stryka med då han sövdes. Han svullnade igen i halsen och man fick intubera honom. Så troligtvis var det ändå rätt att vänta. Det är tydligen jätteovanligt att det händer sådana saker under narkos men i hans fall känns det ändå som att det var tur att man väntade. Trots mitt tjat.
Tillbaka till tandläkaren då. Med tanke på ovanstående var det naturligtvis helt omöjligt att få Wilmer att bita ihop kring den där hårda grejen som man måste ha i munnen vid röntgen. Han petade ut den automatiskt. Typ hundra gånger. Men han satt där tålmodigt och försökte bita ihop kring den där grejen. Om och om igen utan en min. Inte en tår. Ingenting, under tiden hans starka lilla tunga ideligen petade ut den. Tandis prövade nog med allt. Hon bytte ut den mot en mindre och hon höll på. Till sist fick hon hjälp av en kollega som lyckades få Wilmer att hålla den där grejen kvar mellan tänderna i den sekund som det behövdes för att hon skulle hinna med att hålla ‘röret’ mot kinden och trycka på knappen.
Sedan gjorde hon en liten undersökning som bestod i att skrapa lite på emaljen för att se att den var hård. Wilmer hade jättefina tänder. Såklart.
Efteråt tyckte tandis att Wilmer hade varit så duktig så han fick välja grejer ur båda ‘prylburkarna’ som hon hade på sitt skrivbord. I vanliga fall brukar barnen få välja en grej ur en burk men det här var jättestort för Wilmer med hans knepigheter med munnen och det förstod hon. Wilmer var glad som en speleman efteråt och vandrade nedför trappan till torget med en glittrande groda i ena handen och en ‘guld’-ring med en blå sten på, på ringfingret på den andra.
Slutet gott allting gott.
Filed under: Allmänt, Barnen, bebis, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, personligt
När man får sin fjärde bebis 😎 har man ju ett helt gäng med ungar att jämföra med och referera till.
Anton och Wilmer, for example, började gå när de var femton månader båda två. Ossian gick när han var tio månader men då kunde han inte resa sig upp mitt på golvet ännu. De har alla vänt från rygg till mage och mage till rygg i olika ordning och vid väldigt varierande ålder (Ozzy var extremt tidig från mage till rygg, inte ens två månader). Anton reste sig mot möbler när han var åtta månader. Osv, osv, osv..
Nu är ju Didrik fem och en halv månad. Han ligger snällt på rygg utan att visa något som helst intresse för att vända sig om. Han har aldrig velat vara på mage. Jag har inte ens haft (det ganska vanliga) problemet att han sover bättre på mage vilket jag hade med Ossian och Wilmer. Så man ska behöva sitta brevid och vakta för att de inte ska drabbas av spädbarnsdöd 😉 I bland hör man pratas om att ‘bebisen inte är intresserad’ av det ena eller andra. Men jag kanske (ska jag erkänna) tänkt att det ändå i slutänden handlat om att bebisen inte riktig ‘är där’ ännu i sin utveckling. Men nu vete sjutton. Kanske kan det ha med intresse att göra ändå. Det verkar så.
Egentligen är det lite löjligt att jämföra. För en eller ett par månader, eller ett halvår för all del, är ju så kort tid i ett helt liv. Men det är svårt att låta bli. När man har så många att jämföra med
Dessutom är han (Didrik såklart) så rolig när han ska sitta utan stöd. Jag har för mig att även de andra ungarna har börjat göra det vid den här åldern. I början har de bara orkat några sekunder för att falla ihop som en fällkniv 😀 Didrik sitter på sin lilla rumpa i en halv sekund med ryggen helt rak. Sedan faller han åt sidan som en fura 🙂
..och nu är det verkligen dags att göra lite mer makroekonomi med tanke på att tentan närmar sig..
Lottas Dagbok 