Lottas Dagbok

Jag jobbar med jobb. De senaste åren har jag jobbat med jobb på lite olika sätt. Först med personaluthyrning under ett par år och sedan pandemin låg i vaggan har jag jobbat med arbetssökande. Det gäller att anpassa sig. Att vara beredd att utmana sina idéer och att se till att man tar sig i den riktning man tror är bäst för en själv. Kanske för just då. Kanske för en längre tid framåt.

Jag jobbar med människor (vi kallar dem för kandidater eftersom de är kandidater till jobb) som är anvisade till företaget jag jobbar för av arbetsförmedlingen för att vi ska hjälpa dem att komma i arbete så snabbt och enkelt som möjligt. Hållbarhet vill vi också ha. Det är alltså viktigt att matchningen mellan människa och arbete bli bra. Vi coachar och stöttar i jobbsökarprocessen och försöker att matcha människor mot uppdrag som dyker upp hos oss. I programmet vi erbjuder ingår gruppaktiviteter vilket under pandemin hittills har inneburit att kandidaterna deltar i digitala föreläsningar med möjlighet att kommentera och diskutera i skrift i ett kommentarsfält. Det är ett par hundra personer som deltar så det är tur att inte alla ställer frågor. Microsoft Teams ni vet.. det kan väl ingen ha missat vid detta laget.

I veckan som gick hade jag fått på mitt bord att hålla en dragning om teorin Planned Happenstance. Först blev jag kallsvettig eftersom jag aldrig hade hört talas om denna teori tidigare och inte hade en aning om vad det var för något. Dessutom ingick det en del annat i utbildningsmaterialet som jag inte visste vad det var och fortfarande, trots att jag idogt försökt, inte riktigt fattat vad det egentligen är. Bland annat något som heter Beyond Personal Mastery Model (om någon som läser här och förstår sig på den modellen på riktigt får den gärna skriva en rad till mig). Jag gjorde i alla fall ett måttligt gräv för att kunna prata om det där och låta som att jag visste vad jag pratade om.

Hur som helst. Planned Happenstance. Inte så dumt. Teorin togs fram fram av kollegorna Kathleen Mitchell, John Krumboltz och Al Levin och den tillämpas bland annat inom karriärvägledning.

Det är inget nytt att man kan halka på bananskal hit och dit i livet. Vissa har en tendens att göra det hela tiden och dra väldigt mycket nytta av sina bananskal. Man kan undra vad det egentligen är de där människorna gör för att lyckas att halka åt rätt håll hela tiden. Om man tänker utifrån teorin Planned happenstance skulle man istället uttrycka det som att man hade letat upp ett bananskal man gillade som man valde att avsiktligt kliva på så att man halkade samtidigt som man försökte styra fallet just åt det hållet man ville. Det handlar alltså att aktivt söka och skapa möjligheter och möta oväntade händelser med ett öppet sinne. Det är det som skiljer dem som halkar (rätt) från dem som undrar varför det bara är andra som halkar.

Det finns framgångsfaktorer såklart. Man kan kalla det för egenskaper eller utvecklingsområden Det beror ju på ifall man vill se dem som statiska eller dynamiska. Jag tänker att det går att förädla dessa förmågor. Det är fem stycken.

Nyfikenhet – att vilja utvecklas och lära sig nya saker.

Framhärdande – att fortsätta att kämpa trots upprepad motgång

Flexibilitet – öppentet för att förändra attityder och förhållningssätt

Optimism – ha en positiv syn på omständigheter och möjligheter

Risktagande – att våga handla trots att man inte känner till utfallet

Det är normalt att karriärbeslut influeras av tillfälligheter. Det gäller att lära sig att se möjligheter i oförutsedda händelser och att se till att hålla sig framme där sannolikheten att de tillfälligheter man önskar sig ska dyka upp. Att våga göra misstag och att säga ja istället för nej. Att fundera över vad man egentligen har att förlora annat än tid och världsligheter.

Jag tycker att den här teorin sammanfattar en del självklarheter mycket väl. Jag har levt hela mitt liv på så sätt och inte bara då det gäller jobb utan allmänt. Det är inget jag tänkt på särskilt mycket mer än att jag försökt att lyfta blicken och det har hjälpt mig så mycket. Det finns inget egenvärde i att vara så fokuserad på ett uppsatt mål så att man får tunnelseende. Man missar många bra grejer då!

Så om jag få dela något av egen erfarenhet så är det att försöka leva de fem orden ovan. Lyft blicken. Våga prata med personen som sitter bredvid dig på bussen. Det kan vara en nyckelperson kanske som ser ditt hårda arbete. Håll dig framme där du tror att möjligheterna du önskar finns. Plötsligt händer det! Tänk på det.

På bilden. Tofflor från Thailand. I did not know.